Bostadskarriär

Har ni ungdomar därhemma? Då föreslår jag att ni introducerar begreppet ”bostadskarriär” i familjekonversationen. Jag önskar att nån hade haft förmåga att förklara spelreglerna och övertyga mig om finessen med detta för tio år sedan.

I den perioden när jag och sambon etablerade oss på bostads- och arbetsmarknaden gick priserna rätt upp i himlen (med dåtida mått) för att sedan krascha. Ni minns finanskrisen 1991-1992 när räntan höjdes till 500 procent och folk fick gå från hus och hem? Och de stackare som lyckades klamra sig fast stod sedan i många år med höga, dyra lån på näst intill osäljbara bostäder. Jag vet en 20-årig tjej som köpte en fyra för 110.000 kr åt sin lilla familj, och fick skänka bort den efter något år, med hela lånet kvar. Och grannen som betalade 390.000 för en trea var överlycklig när han efter många långa år betalat av så mycket på lånet att han kunde sälja lägenheten för 160.000, bli skuldfri och flytta dit han egentligen ville bo. 

Jorå, jag snappade upp läxan. Jag tyckte att alla som köpte bostadsrätter var puckon. Om man hyr så kan man alltid flytta, och man har inga potentiella lånekatastrofer hängande över sig. Och så är det bekvämt, man har inget ansvar – krånglar kylen? ring hyrevärden!

I senare delen av 1990-talet när bostadsbristen var akut köpte flera av mina vänner och bekanta bostadsrätter, ja, till och med mamma slog till på en lägenhet. Jag tyckte nog att hon inte var riktigt klok.

Första gången hon försökte sälja lägenheten tyckte nog inte hon heller det. Hon fick stå ut med den ena oförskämda spekulanten efter den andra, men ingen köpte, och månadskostnaderna fortsatte ticka.

Andra gången, några år senare, gick det bättre. Hon fick igen både insatsen, det hon lagt på renovering och lite vinst.

Hon frågade mig om inte jag skulle köpa lägenheten, men jag var inte i fas då. Jag hade framtiden utstakad och i den riktningen låg absolut inte en liten bostadsrätt. Jag skulle nämligen köpa hus – senare.

Men OM jag hade köpt lägenheten då…
och OM jag hade lyckats övertyga sambon om att klämma in sig där för att spara pengar…
så hade vi idag teoretiskt haft närmare en halv miljon kronor till kontantinsatsen på det där huset (som vi inte har, men fortfarande drömmer om).

Vi skulle ha sparat 200.000 kronor enbart på hyresskillnaden mellan vårt nuvarande boende (7000 kr) och den lilla bostadsrätten (1500 kr). Resten är värdeökning på insatsen. Teoretiskt, alltså. I verkligheten tror jag inte att man är så nitisk med sparandet när det inte står nån i andra änden och kontrollräknar pengarna. Jag tror att man ”unnar” sig både det ena och det andra, kanske rentav som tröst för att ”vi bor så trångt”. 

Om vi hade köpt en trea, fyra eller femma i ”rätt” område, istället för att hyra där vi bor nu, så skulle vi i dag kunnat göra några hundratusen i vinst på försäljningen. Så mycket har bostadspriserna stigit i vår lilla stad. Allra mest har femmorna i de gamla områdena stigit, för sådana finns knappt. Den som köpte en femma 1996 och sålde den i somras fick över en miljon i fickan. 

Men det är just det där med ”rätt” område, och att kunna förutse hur marknaden ändras för olika objekt som man måste lära sig för att komma ut som vinnare i det här spelet. Jag har vänner som förlorade stort när de köpte dyrt och sålde billigt i stadens ”nya” stadsdelar i skiftet 1980-1990. Där skulle det inte hjälpt att ha is i magen och vänta – i dessa områden har priserna fortfarande knappt tagit sig upp till nivåerna som de låg före kraschen. På bostadsrätter och radhus är läget otroligt mycket viktigare under den här prisrusningen än det var förra gången. 

I vår lilla stad kostar en liten enplansvilla från 1960-talet omkring 1,5 miljoner. De nyare eller lite mer ståndsmässiga går för 2-3,5 miljoner (1,5-2 om de är i ”fel” stadsdel), och nybyggena på skrythyllan kostar 3,6 miljoner kronor. När jag började spana på hus 2002 började priserna på 500.000 kronor och jag tyckte att det var dyrt.

De senaste åren har prisskillnaden mellan staden och omgivningen förstärkts kraftigt. Tio-femton mil utanför stan går det i dag att köpa en fräsch nyrenoverad enplansvilla för 150.000 kronor. Jag har sett beboeliga hus utannonserade för 50.000-100.000 kronor – de skulle gå för minst en miljon här i stan – men det är läget… Inte sjutton vill jag bo där, och uppenbarligen ingen annan heller. 

Fastigheter inom bekvämt pendlingsavstånd från stan har de senaste åren fått del i stadens uppgång. Med bekvämt avses restid på mindre än 20 minuter. Det lilla skrutthuset som jag tittade på 2003 (och fick glasdörrarna från) prutades då ner till 190.000 kr och såldes nyss igen för 490.000 kr trots att det fortfarande var ett renoveringsobjekt. Folk vågar sig till och med på att bygga nytt i dessa sovstäder där ingen byggkran synts sedan 1975.

Tio-femton mil utanför stan gäller samma priser som på 1970-talet. De som investerade där för trettio år sedan får inte ens tillbaka pengarna för inflationen har urholkat värdet. Å andra sidan, tittar man på fastigheter inom fem mil från staden och utvecklingen från 1970-talet så är krisen på 1990-talet bara ett litet hack i en stadigt uppåtsträvande kurva. 

Medan jag följt bostadsmarknaden har jag storögt undrat hur folk har råd att betala 3-4 miljoner för ett hus? Räntekostnaderna är över 10.000 kr i månaden och till det kommer driftskostnader och den numera vanligen förbisedda lilla detalj som kallas amortering. 

Nu har det gått upp för mig att det är bostadskarriären som gör det möjligt. Folk lånar inte 3-4 miljoner, de lägger pengar från en annan bostad i botten och toppar med ett  lån som de har aldrig haft för avsikt att amortera, de tänker sälja, casha hem värdeutvecklingen och studsa vidare till nästa tuva. 

Jag känner mig på en gång väldigt naiv och väldigt gammeldags som a) inte började karriärplanera redan i 20-årsåldern och b) fortfarande drömmer om att kunna betala av huset innan jag fyller 60 år.

RSS · TrackBack

Skriv ett svar



































eXTReMe Tracker