kajo.info.se

Ett par gånger om år tjatar jag om att åka till London. Jag älskar London. Mycket besynnerligt då att jag inte lyckats ta mig dit på över 15 år? Min faiblesse för stan uppstod i slutet av 1980-talet och sedan var jag där en eller två gånger om året. I modern tid ingen gång. Vi har ett distansförhållande, London och jag. Eller tja, relationen är ju förstås ganska enkelriktad. En distansförälskelse.

Vanligtvis är det Ryanair som jag bläddrar igenom när skovet slår till. Sjuhundra spänn tur och retur för två personer!!! Men då ska man ju också ta sig till flygplatsen och hem, och transfer och sova över eller långtidsparkering och…

Den här gången är det SAS som ärgat upp mig med ”billiga” biljetter i lågpriskalendern. 1.900 kr per person tur och retur Östersund-London. Ja, vi på norra breddgraderna är inte bortskämda. Och sen in på hotels.com och kolla rum, 1.500 kr för del i ett dubbelrum i sex nätter. Transfer mellan hotell och flygplats, gissningsvis 400 kr. Och ett 7-dagars travelcard förstås, 400 kr. Samt inträde till Chelsea Flower Show, 500 kr. Lite mat och fika till det, vi säger 300 kr per dag. Och vips är man uppe i 7.000 kr. Kanske lite impulsshopping också.

Planerat och klart. Så fastnar det på samma ställe som vanligt. Inget resesällskap, ingen hundvakt och är det verkligen rätt sak att göra med pengarna?

Eller så kan jag köpa nya däck till bilen. Jag behöver både sommar- och vinterdäck.

Eller så kan jag gå till tandläkaren och beställa en titankrona till kindtanden som jag nyligen bet sönder för åttionionde gången.

Om jag nu kunde komma ihåg allt det här nästa gång jag får för mig att jag vill åka till London. Skulle bespara mig lite tid, och uppgivenhet.