När man nått badskoåldern

Jag läste en nördig krönika om sökandet efter den perfekt stranden i SvD och inser att jag fullständigt saknar driften att resa jorden runt av den anledningen. Men jag åker gärna till platser vid vatten. Det upptäckte jag redan efter tågluffaråren, då det ständigt fanns ett hav, en sjö eller en flod vid de städer som jag valt ut av helt andra orsaker.

Mina önskemål om stränder har nog förändrats genom åren.

I Lagos i Portugal gick vi kilometervis för att hitta en vik som inte redan var full av turister, gapiga strandförsäljare, hungriga hemlösa hundar och skrikande barn. Lite blygt norrländskt så där, man är ju van att vara ensam vid sitt utebad. (Det var för övrigt där som L upptäckte den hårda vägen att solen bränner även när det är mulet och blåser…)  Så småningom insåg vi att det inte gör så mycket om det finns människor i närheten. Rent av kan det vara intressant att tjuvkika på hur folk beter sig, och alldeles avgjort är det på folktäta stränder närmare till mat, vatten, toa och annat som man kan vilja ha ganska akut.

I Nice i Frankrike finns det inga sandstränder. Där blir man en del i utsikten för de horder som flanerar längs Promenade des Anglais. Om man är för snål för att hyra en solsäng går det utmärkt att solbada på småsten. När man väl borrat ner skulderblad och andra utstickande kroppsdelar i det rundslipade gruset ligger man faktiskt bra. Dessutom är det väldränerat, badkläder torkar snabbt. Men den stora fördelen är att man slipper sand i alla hudveck, i baddräkten, underkläderna, skorna, handduken, väskan… och vattnet blir inte heller så grumligt. Jag undrade länge vad den lilla båten som patrullerade badområdet hade för uppgift, tills jag insåg att det var ett  mudderverk som åt upp alla fimpar, godispapper, pet-flaskor och annat junk som folk kastade i vattnet.

På Kreta finns det restauranger på själva stranden. De kan rentav ha meny på svenska. ”Spagetti med kottfarssas” står det när man förväntat sig Bolognese eller något mera grekiskt som moussaka. Men mest pratar de tyska, och schnitzeln verkar omistlig, den har alla. Ganska troligt får man ett litet glas alkohol före maten. Besynnerlig rutin som jag inte sett nån annanstans.

På Isla de La Tasasjera i El Salvador i Centralamerika får man gå genom en hage full av magra kor och vassa kardborrar för att komma till den grusiga, buckliga och helt oexploaterade stranden. Inte ett parasoll  så långt ögat nådde. Där hittade jag ett snäckskal som var perfekt att plocka bort vassa kardborrehullingar med. Restaurangen erbjuder bara en rätt, mosade bruna bönor: frijoles.

Sao Miguel på Azorerna i november är inget badparadis. Stranden består av lavasand, som på andra vulkanöar.

På Malta finns enstaka sandstränder, men oftast är det klippor som kan vara släta men förrädiskt hala av alger eller farligt vassa, som förstenade korallrev. Butiker säljer badskor med gummisula.

Det var då jag insåg att ett av mina önskemål numera är att stranden är promenerbar… Det är faktiskt ingen självklarhet. Hellre än att ligga och pressa i solen gillar jag verkligen att gå barfota i vattenbrynet, så där som man kan göra på de kilometerlånga stränderna på Gran Canaria.

För övrigt har jag också blivit så gammal att jag tycker att badskor är en bra idé oavsett var man badar. Jag har klivit på alldeles för många kvistar, glasbitar, burkar och stenar under vatten. Men jag har dessutom skurit mig på trasigt kakel i ett badhus, och smittats av fotvårtor … och läst om miljögifter, dumpning, bakterier, parasiter, algblomning och farliga maneter…

… och kommit fram till att bada, det gör man just inte. Man duschar. Inomhus, i rent vatten.

RSS · TrackBack

Skriv ett svar



































eXTReMe Tracker