Sorgens tid
Finaste Kasper är sjuk. Jag hoppades länge att det skulle gå över, bara han fick annan mat skulle han bli frisk.
Önsketänkande.
Sanningen är nu att Kasper gått ner från cirka 6,6 kilo till 4,2 på ett halvår. Han skulle behöva äta som en liten ponny för att ta tillbaka den vikten. Men han äter bara några små kulor i taget. Vissa dagar kräks han.
Han har inte ont, men är så trött. Varje dag fiskar jag ner honom från skåpet för att gosa en stund. Det är mycket noga hur det ska gå till. Gör jag rätt så spinner han så det dånar.
Kasper är bara 8 år. Jag tänker på allt som han inte fått göra och uppleva. Nu är det för sent. Jag tänker på vad jag kunde-borde-skulle ha kunnat gjort annorlunda. Det nyttar ingenting till.
Mest skyller jag på maten. De där färgglada påsarna med torra kulor som mest bara innehåller spannmål och tillsatser. Det enda han vill äta. Kära Kasper, katter ska äta kött. ”Nej, jag vill inte ha.”
Levern slutar att fungera.
Än är det inte riktigt dags att säga farväl, men snart. Vi tar en dag i sänder.
Kajo är ett alias för Karin Johansson. Bor tillsammans med Arla och katterna Tjadden och Nuffe på en liten gård där gräsmattan får ge plats för fruktträd, rosor och perenner. Driver ett företag. Gillar min Mac och te med mjölk. Välkommen. 