Historien om ett hus, en tant och ett icke-köp

För snart 20 år sedan ”hittade” jag det här huset. Jag har spanat på det ända sedan dess. En gång när jag var i matbutiken såg jag en gammal kvinna i sällskap med en ung tjej som alldeles tydligt hörde till hemtjänsten. Jag visste instinktivt att det var hon som ägde det här huset.

Huset ser likadant ut i dag som då. Fönstren har alltid varit täckta och jag har aldrig sett någon verksamhet eller rörelse där. Enda skillnaden är att då fanns en postlåda vid entrén och på kvällarna var brolampan tänd.

Jag är väldigt förtjust i den här hustypen. Exteriören säger mig att det är byggt på 1920-talet. Huset har alla sina originaldetaljer kvar: tegelpannorna på det branta brutna taket, träpanelernas form med dekorationer på gavlarna, fönsterrutornas indelning och foder, de karaktäristiska takkuporna på fram- och baksida, de runda vindsfönstren och den lilla bänken på farstukvisten. Masoniten utanpå ytterdörrarnas speglar antyder att den aktiva förvaltningen av huset upphörde på 1950-talet.

Förra veckan beslöt jag mig för att ta reda på om det går att köpa huset. Jag gick noggrant till väga och kollade hur det stod till med ägande och arvingar, taxering, vatten och avlopp, detaljplan och kommunens eventuella åtgärder kring fastigheten. Jag intervjuade personer med insyn, och pusslade ihop historien om huset och dess ägare.

Hennes föräldrar byggde huset i ungefär den tid hon föddes. Från början var huset avsett som tvåfamiljsbostad med en lägenhet uppe och en nere. Så småningom slogs lägenheterna ihop och det som jag trodde var ”köksingång” på gaveln är numera igensatt från insidan.

Jag vet inte om hon var enda barnet, men hon verkar åtminstone vara det enda som överlevt till vuxen ålder. Hon fick ärva huset 1951 när hon var 26 år. Hon säger själv att hon har jobbat på kontor, men de som känner henne säger att hon aldrig har yrkesarbetet. Jag fick höra en hel del annat skvaller som tecknar bilden av en speciell och egen person. Hon har inga anhöriga. I dag bor hon på servicehus och om två veckor fyller hon 85 år.

Naturligtvis vill hon inte sälja huset, varken till oss eller till någon av alla andra som frågat tidigare. Spekulanter har funnits i en stadig ström under många år. Några skrev brev till henne i flera års tid innan de gav upp. Hon vet att allmänna arvsfonden får huset när hon dör, och är nöjd med det.

Jag ställde en fråga till I Ching: ”Vad kan du säga om (huset XX)?”. Svaret handlade om att ”en chock som liknar en åskskräll eller jordbävning ska sätta fart på händelser och väcka liv i saker. Skälvningen skapar oro, men sedan hörs ljudet av ord och skratt. Efter förskräckelsen kommer du snart att få det du behöver. Råd: Samla styrka så att du kan agera snabbt när impulsen kommer.” Men I sa också att ”det frigör ett gammalt spöke som återvänder för att kräva hämnd för gamla oförrätter. Om du kan hålla fast vid din idé kommer du att ha fullt upp. Råd: Följ händelsernas flöde. Ta ett steg i taget.” Och till sist: ”En stor ansträngning skänker stora belöningar.”

Tja. Nog kan det bli lite chockartat när ägaren dör och huset efter 70 års dvala kommer ut till försäljning. Och jobb krävs, den saken är klar. Men vad med spöket?

Jag funderade en stund och frågade sedan I Ching igen: ”Får vi köpa (huset XX)?” Den här gången blev svaret inte särskilt uppmuntrande. ”Du bör hantera situationen genom att hjälpa saker att blomstra, och det gör du genom att skänka frikostiga gåvor. De högre makterna kommer att ta emot dig tre gånger på samma dag.” Men i nästa stycke säger boken: ”Välstånd för med sig gnagare /…/ som äter upp lagrat spannmål. Detta tyder på närvaron av ett ilsket gammalt spöke som återvänt för att kräva hämnd för gamla oförrätter. Handla inte enligt den här idén. Situationen passar inte för det. Råd: Gör dig av med de här gamla idéerna.” Och till sist: ”Skala bort. Ge efter för situationen och upphör med det du hållit på med.”

När jag sovit på saken kom det till mig att ”råttorna äter upp lagrat spannmål” är en tretusen år gammal bild som handlar om att riskera sin ekonomi. Det lagrade spannmålet var både familjens kapital och förutsättningen för kommande skördar. Att förlora det vore katastrof.  Kanske handlar svaret om att huset blir för dyrt och omständigheterna så komplicerade att det i slutändan inte är värt det.

Hur som helst så är jag inte benägen att vänta.

1 kommentar »

  1. kajo.info.se » Tidens gång skrev

    tisdag 5 november 2013 kl 21:57

    […] Jag kände igen det direkt, huset på Lillgatan 4, när det kom ut hos mäklaren. Då visste jag också omedelbart vad som hänt. Vila i frid, lilla tant. Läs en historia om huset här. […]

RSS · TrackBack

Skriv ett svar



































eXTReMe Tracker