kajo.info.se

Det här är (en liten del av) Ikeas parkering kl 9:30 en söndag. Varuhuset öppnar inte förrän om en halvtimme men restaurangen serverar frukost för 10 kr och det är uppenbarligen en populär start på dagen. Jag räknade till nästan 50 stora husbilar och husvagnsekipage. Och så vi då, med A:s svarta X5 som var den enda personbilen utan husvagn på hela den vidsträckta asfaltsprärien.

Knepigt egentligen. Folk spenderar uppåt en kvarts – en halv miljon eller mer på ett rullande fritidshus som de effektiv tid kanske nyttjar ett par veckor om året. Är det därför de kompenserar genom att campa gratis? (Tanken slog mig just att de kanske satt i system att färdas genom Sverige från den ena Ikea-parkeringen till den andra bara för att få frukosten serverad? Jag såg nånstans en intervju med en varuhuschef som antydde nåt i den stilen.)

Eller, campar de på parkeringen för att inte missa en enda minuts viktig shoppingtid? Det kan jag förstå. Jag och A som har långt till närmaste Ikea och inte är så morgonpigga känner oss sällan eller aldrig färdiga när vi blir utkastade vid stängningsdags.

Utom den här gången, när vi kom i tid för frukost på Ikea. Då hann vi faktiskt klart.

I juli 1994 köpte jag min första mobiltelefon, en Ericsson NH99 som bara gick att ringa med. I december samma år köpte jag fax. Den använde jag flitigt varje dag för att skicka och ta emot material. Långa ringlande pappersormar rullade ut över kontorsgolvet för det var en termofax.

Våren 1995 fick jag Internet via telefonmodem på 28,8 som snart utökades till 33,6, och köpte en scanner som jag aldrig lärde mig att hantera särskilt bra. Bilder med kvalitet skulle fortfarande vara dia och skickas med post.

1999 köpte jag min första digitalkamera. Den kostade 11.000 kr och hade som standard ett minneskort på 16 mb, så jag kände mig verkligen lyxig och spendersam när jag slog till på ett med 32 mb. Minneskortet stoppade man in i en ”diskettadapter” av plåt så att man kunde föra över bilder till datorn. Magi!

Som enveten GSM-motståndare bytte jag från NMT-nätet sist av alla, kring millenieskiftet när Telia tvingade mig genom att stänga nätet – och fick som plåster på såret upptäcka vilken fröjd det var att kunna skicka SMS.

2004 köpte jag min första mobiltelefon med kamera. Det var också mycket märkvärdigt, till att börja med, innan jag insåg hur usel kvalitet den gav. Trots att jag skaffade MMS-funktion tidigt så kom jag aldrig att använda den i någon omfattning.

För ett par år sedan skaffade jag blåtand till datorn. Oj oj, att kunna skicka bilder från mobiltelefonen i köket till datorn i kontoret…

För kanske ett år sedan lärde jag mig att uppdatera bloggen via MMS, utan omvägen över datorn. Det kändes stort. Då upptäckte jag att jag kunde skicka MMS till mejladresser också. Möjligen var jag den sista i min generation att upptäcka det.

I våras kom jag på att jag kunde låta mässbesökare skicka bilder från sina mobiler via blåtand till min dator och göra knappar av dem. Stor succé. Jag hade multikortläsare också så att jag kunde tanka från diverse digitalkameror. Några av besökarna ringde till folk som inte var där, och bad dem att skicka bilder. Jag har inget mobilt bredband men besökarna tog emot bilderna som MMS och blåtandade dem sedan till min dator. Värry smart.

I dag mejlade jag ett bråttom-bråttom-korrektur till en uppdragsgivare men fick ingen respons, så jag ringde men fick inget svar där heller. Strax kom ett SMS: ”Sitter i budgetmöte, ingen dator”. Hupp?! Då kom jag på att jag kunde göra om korrekturet från PDF till JPG, skicka det via blåtand till mobilen och vidare som MMS. Korret fick godkänt via SMS ett par minuter senare. Smutt!

Så långt har vardagsanvändningen alltså kommit på 15 år. Men fortfarande går det inte att skicka SMS eller mejl till fasta telefoner. Skräp, tycker jag. Hur länge kommer fast telefoni att överleva? Åtminstone tio-tjugo år tror jag, eftersom IP-telefoni och mobilt bredband fortfarande är så uselt.

Dags att arkivera papper. Kasper hjälper till.

Fiffigt arkivsystem det här: man köper ett platt paket med 10-pack bruna boxar och 40 vita innerkapslar. Boxarna har kardborrestängning på frontluckan så att man lätt kommer åt innehållet, och går att stapla sju på höjden så det behövs inga lagerhyllor.

Men de blir tunga när de är fyllda. Om man stoppar glossiga inredningsmagasin i kapslarna så orkar jag knappt bära en box. Bokföring och verifikat är lättare. Mer luft där alltså.

När jag köpte den här fröpåsen trodde jag att fröna skulle räcka till blommor fulla balkonglådan, massor av tätknutna och lite pappersblomslika rosetter med en diameter på kanske 5 centimeter. Hahaha. Jag satte tio frön – för jag ville ju ha plats för andra växter också. Endast fem frögroddar överlevde min omilda behandling och blev så småningom tunna, maskliknande krypstänglar som inte orkar stå upprätt. När jag planterade ut dem gick en sönder och så var de bara fyra. Två har gått i blom. Den ena är orange och har haft tre skruttiga små blommor. Den här som är rosa har orkat med två blommor. Diametern är som synes skala 1:1 mot påsbilden, men de där täta bladringarna har knappt orkat bli en enda rad glesa musöron.

För ett tag sedan gav jag mig på att så gammeldags violer, i akt och mening att de ska växa till sig nu för att blomma nästa år. Inte ett enda frö grodde. Fröpåsen var visserligen ett par år gammal men jag tror att det är nåt lurt – ett par frön borde väl i alla fall ha kommit igång?

Ååh, vilken sköööön säng, tycker Kasper…. Bara det att det inte är hans säng. Han knycker jyckens.

Och jycken är så snäll att han låter ulltusen hållas. Kasper skulle nog kunna tänka sig att dela säng med jycken, men där går gränsen för Scoobs.

När vi besökte Biltema under semestern hittade jag en ny produkt i sortimentet: finfina träpinnar! Möjligen av bok, de är rödbruna, med likadana prickar som glasspinnar har. (Glasspinnar är av bok eftersom träslaget saknar smak.)

En kasse med hundratals pinnar, 5 kilo, för 40 kronor. Dagens fynd!

Enligt förpackningen är de avsedda som tändvirke. Kommer inte på fråga! Så fina pinnar kan man ju säkert ha till massor av saker. Som till exempel… eeeeh… öööh… Ja..?

Jag har skänkt en knippe till unge herr O (2,5 år) för jag tror att han kan ha ungefär lika roligt som jag med att bara sortera dem och lägga ut dem i olika mönster.

En pinne som det var lite barkskrufs kvar på har jag använt som färgomrörare.

En pinne har jag sågat upp i bitar och använt som tryckfördelare vid limning med tvingar.

Återstår 4,8 kilo varav åtminstone 80 procent bedöms vara utmärkt raka och fina pinnar.

Jag sneglar lystet på en kontursåg från Clas Ohlson (á 800 kr) för att såga sirliga spetsmönster i de tunna spjälorna. Oklart vad man kan ha sånt till. Limma ihop till ett karottunderlägg? Eller nyckelskåp?

Bland de projekt som jag färdigställde under semestern finns denna väska åt A, eller kanske snarare ett bärbart skåp avsett för miniracingprylar. Inredningen återstår men den ska A göra själv. Väskan är 50 x 40 x 30 cm, sydd i bävernylon med masonitväggar i fem sidor. Den har remmar som förstärkning runt om för att tåla avsevärd vikt (några hundra kilo enligt specifikationen på banden). Masonitväggarna ligger i ett foder-fodral som kan tas ut och göras helt platt, så att väskan kan vikas ihop om den ska lagras. Mycket fiffigt tycker jag själv.

A har redan beställt ett nytt väskprojekt. Denna gång gäller det att förpacka ett radiostyrt flygplan som är drygt två meter långt och ungefär lika brett. Vingarna går att ta av så de hamnar i en egen väska. Roder och propeller ska få fodral och särskilt det förstnämnda lär bli en utmaning med tanke på hur bakänden på ett flygplan är konstruerad. ”Stjärtfodral” kallade jag det häromkvällen vilket utlöste en frustande skrattattack. Så då får jag väl säga att jag syr en flygplanskalsong istället…?

Mormors spindellilja har blommat på min födelsedag de senaste åren, men inte i år. Kanske berodde det på att jag inte planterade om den i våras, eller på att den ägnat sig åt att göra rotbäbisar. När jag helt gett upp hoppet om blommor i år så planterade jag om den och skickade bäbisarna till T. Och bara någon vecka senare blommade den. Visst är den frän?

På en stjälk blir det oftast 7-10 trattar som slår ut en i taget. Fönsterrutan och golvet blir klibbigt av saften som förmodligen ska locka insekter. Så småningom blir det av fästet till varje tratt en frökapsel med fyra frön i, men jag har aldrig provat att ta reda på dem.

Jag samlar på bra planlösningar och smarta inredningsdetaljer – och ibland även på de mindre smarta, som avskräckande exempel.

Det här, till exempel, löser problemet med klent fall mot duschavloppet. En vanlig kakellist som limmats uppe på kaklet hindrar vattnet från att rinna ut i badrummet. Inte särskilt elegant men det funkar. Enklare, billigare och mer lättstädat än de där gummiförsedda aluminiumstänkskydden som man ska flytta runt – och definitivt enklare och billigare än att riva upp och göra rätt. Det bästa är förstås att planera fallet rätt redan vid kakelssättningen men när skadan redan är skedd så känns det här som en helt okej lösning.

Det här, å andra sidan, kanske ser ut som ett vanligt välplanerat duschutrymme – men det är det inte. Vattenledningarna har dragits uppe från taket i mitten av utrymmet. Det innebär att hållaren för duschmunstycket måste sättas på ena sidan. I det här fallet närmast duschdraperiet. Och vet ni vad som händer när man står nära draperiet? *slickat efter kroppen* HU! Men inte nog med det. Lägg märke till engreppsblandaren. Varje gång A böjde sig framåt lyckades han slå av vattnet med rumpan. Haha.

.