kajo.info.se

En räcka händelser ledde fram till en artikel från 2005. Några meningar talade till mig så jag klipper ihop dem här, som en hälsning till mitt framtida jag.

Tommy Hellsten menar att vi försöker kontrollera livet genom att senarelägga dess start till en obestämd framtid.
Att säga tvärt nej till dessa drömmar och livsval är för drastiskt. I stället säger vi att vi kommer att göra dem längre fram.
Det hela är ett sätt att lura oss själva för att slippa ta ansvar för att leva här och nu.

Vi hamnar i ett ekorrhjul där vi tror att vi måste springa för att det snurrar. Men ett ekorrhjul har ingen motor, det snurrar för att vi springer. Det är viktigt att inse att vi inte drabbas av brådska utan att vi skapar den /…/ Den insikten ger oss ett val.

Okej, det köper jag väl, även om jag knappt tittar på TV. Men sedan blir det svårare. Tommy Hellsten säger också: ”Faktum är att vi alltid har tid för det vi anser är viktigt. Jag brukar säga att om ditt hår brinner så har du tid att släcka det – även om du just blir erbjuden ett lukrativt arbete.”

Att släcka hår är en fråga om några sekunders insats och de två alternativen har omedelbart tydliga konsekvenser. Ingen konst att prioritera det.

Drömmar däremot… är av olika slag. Några är enkel verklighetsflykt, andra är övningsområden, och det räcker så. Några kanske är viktiga att förverkliga. Några skulle ta år, andra kan gå fortare än man tror. Det är just den där prioriteringen. ”… alltid tid för det vi anser är viktigt.” Viktigt för vem (mig), viktigt när (nu), viktigt på vilket vis (variablerna är oändliga)?

Det är som ett garnnystan där man råkat dra änden från fel håll och fått till en trasslig knut av alltihop. Så lägger jag härvan åt sidan och fortsätter flytta papper från A till B, för det ska göras här och nu.

Förra helgen köpte vi virke och sågade till 14 reglar. A fick sedan nöjet att göra 48 urtag för halvt i halvt… Igår åkte han till verkstan för att fräsa 36 spår för träspeglarna, och idag har han sågat till 48 bitar råspont.

Bort med noten på den innersta biten. På arbetsbänken ligger mittposten och vi har börjat pussla ihop speglarna. Det gäller att vända bitarna rätt eftersom ytorna är olika.

För några dagar sedan kom skatungarna ut ur boet i vår gran. I år var det fyra uppfluffade bollar som tjöt i högan sky när man kom för nära. Så småningom lämnade de kompoststaketet nedanför boet och satte sig på utemöblerna. Det såg roligt ut när de försökte hålla balansen på ryggstöden men sedan fick ge upp och sätta sig på sitsen.

I går hittade A två av dem på vägen, överkörda vid busshållplatsen. Jag ger mig sjutton på att nån gjorde det med flit, likväl som de kör på katter och igelkottar med flit.

Småskator känner man igen på att de är fumliga, vingliga och har korta stjärtfjädrar. De lämnar boet kring midsommar. Under två veckors tid ser man sedan små svartvita lik längs hela vägen in till stan.

I dag såg jag två skatungar på gräsmattan och gick in efter lite ratat torrfoder åt dem. Det höll på att helt gå överstyr. Småskatorna förstod inte alls vad de skulle ha maten till, men det gjorde andra: I ett huj kom måsarna från åkern och vuxna skator från andra revir för att slåss om godsakerna. Småskatorna fick söka skydd och deras föräldrar hade sedan ett tufft jobb med att gömma maten och hålla undan alla inkräktare.

Några timmar senare gick jag ut för att rädda Rosa ur knipa. Jag hörde oväsen vid buskarna och förstod att något var på tok med trastfamiljen så jag sprang dit och skrämde bort mamma skata som just var i färd med att ta en trastunge. Ungen hoppade iväg runt busken och jag trodde att den hade klarat sig, men strax efter hördes fullständigt hjärtskärande skrik på andra sidan busken. Där var pappa skata…

Trastungen låg på rygg och flaxade förtvivlat med vingarna. Jag plockade försiktigt upp den och den satte sig tillrätta i min hand. Så stod vi en lång stund i regnet medan jag funderade på vad jag skulle ta oss till. Till slut bäddade jag åt den med lite fjolårslöv på en avsats under jällbrua, där den fick skydd från regnet och förhoppningsvis inte skulle upptäckas av skatorna.

Hos Naturvårdsverket läser jag att trastungar har ett hoppstadium när de lämnat boet men inte flyga, och då är ett lätt byte för katter och skator. Fågelakuten har råd om hur man ska göra med skadade fåglar.

Förrförra helgen gick jag loss med sekatör på grenarna från vinterns stormfällda björk. Ris, kvist och grenar sorterades i olika högar. Av kvistarna blev det stöd till riddarsporrar, pioner och annat. (Vilket jag är glad för nu när det blåst styv nordvästan i en vecka.)

En del av riset flätade jag till ett stöd bakom pärleternellerna som i fjol mest låg utefter marken.

Det tog kanske en halvtimme att klippa och sortera, och två timmar att fläta en kant på cirka sex meter.

(Eller så skulle man ju kunna köpa ett grönplastat rabattstaket på Jula för 149 kr, som förmodligen håller tio gånger längre.)

Förr hade inte datorer skivbrännare för att det var nymodigt. Nu har inte datorer skivbrännare för att det är gammalmodigt.  Uppenbarligen är jag fortfarande  i otakt eftersom jag nu för tredje gången har köpt en extern skivbrännare.

I måndags gick jag VårRuset, för att en kund behövde fylla ut laget (men mest för att det var M som frågade).

Några reflektioner från en som aldrig deltar i idrottsjippon: Varför klär medelålders damer om till löpartajts för att promenera fem kilometer? Och varför tränger sig damer, i motionsklass utan tidtagning, före så bryskt att andra ramlar omkull?

Vid målet väntade goodie-bagen. Jag är aldrig med på nåt där man får en goodie-bag, så jag var förstås nyfiken på innehållet. Smaksatt vatten med en ziljon tillsatser. Lågkalorichips med en ziljon tillsatser. Lågkaloriproteinbar med en ziljon tillsatser. ”Naturdiet” står det på den. Går folk på det? Förmodligen.

Jag fick ett par strumpor också, med ”maxdry technology”. Googlade för att försöka utröna om det är silver eller andra miljöfarliga tillsatser men hittade inget.

Och så en medalj. För att ha gått en ordinarie hundpromenadslängd. Ja.

Jag tror att en del av anmälningsavgiften skulle gå till välgörande ändamål. Gott så.

Det är inte lätt att vara liten ko på det här stället. Först lägger de ut plåtskrot och sen grälar de för att man är för nära pionen. Pfff, jag hade väl kunnat tugga av den om jag ville! Men får jag cred för att jag lät bli? Närå. Otack!

När A dammsög bakom soffan fick han en chock. Nuffe har nästan bitit hål på kabeln!

Jag har gjort en skarvgömma av vindruvsaskar och överväger att pensla sladdar med Anti-Beta som enligt tillverkaren (som provsmakat innan hon använde det i sitt stall) smakar så illa att tungan domnar bort i 20 minuter.

Man kanske skulle kunna tro att det är en tjusig servettbrytning? Fast det är en hibiskusblomma.