Arkiv januari 2009

Felsnurr

Jag får ingen ordning på tillvaron. Nu är det snart februari och jag har inte kommit igång med januari än. Plikterna på listan ökar i rasande fart och än har jag inte hunnit undan backloggen efter julledighet och sjukdom. Oerhört frustrerande.

I dag ägnade jag hela dagen åt att förbereda ett stort möte som ska hållas på lördag. Jag hann inte klart men måste skynda mig vidare till nästa åtagande. Då började plötsligt hunden yla om att han hade ont i magen samtidigt som sambon ringde och begärde hämtning eftersom bilen havererat i ett stort blått rökmoln. En bil som jag äger och som vi äntligen kommit överens om att sälja. Som jag nu i kväll måste bogsera hem för felsökning och sedan förmodligen kosta på en dyr reparation.

Skit.

I morgon och lördag och hela nästa vecka är fullbokade.

Kommentera

Avvänjningsdags

Allt godis och alla kakor som vi fick i julas är slut. Nja, det finns en eller två ”hasselnötspraliner” kvar i en låda. De består i stort sett av rent fett. Allt gott godis är slut. Jätteslut. (Jag kan avslöja att A fick 1,2 kg Toblerone…)

Jag har abstinens.

När vi var till affären häromdagen tittade jag längtansfullt med stora bambiögon på en påse Nonstop som hängde på en krok i ögonhöjd men A körde mig bryskt därifrån.

Nästa gång ska jag köpa en påse sötmandel. Den räddar mig över de två slitsamma avvänjningsveckor som jag vet följer efter obegränsat godisfrossande. När jag förirrar mig till skafferiet i jakt på godis kan jag få en mandel eller två att knapra på. Jäpp, det är inte så kul. Det tycker inte godistarmen heller så efter två veckor slutar den tjata.

Kommentera

Lyxkök nu med kyl

Om det skulle stå några utanför våra köksfönster och spana in, så skulle de få se konstiga beteenden. Det som sker är att jag eller A börjar gå åt ett håll för att sedan tvärvända (eller låtsat nonchalant starta en kringgående rörelse) åt det andra. Vi håller som bäst på att försöka lära oss att kylskåpet nu finns i köket. Jag är ganska övertygad om att jag inom snar framtid kommer att stå i trapphuset med famnen full av kylvaror och stirra dumt på den tomma och numera väldigt rymliga trappavsatsen.

I slutet av juli ställde vi ut kylskåpet i trapphuset och ljudisolerade det med tjocka dämpmattor eftersom dess lågfrekventa brummande förvärrade A:s akuta hörselskada.

Edit: Nej, det blev temuggen som åkte med ut i trapphuset i jakt på mjölk. Hittills bara en gång.

Kommentera

Jeansfynd

När A och jag blev ihop uppdagades att vi gillar samma sorts jeans. Bokstavligen. Både han och jag ägde flera par blå Pearson 636. Enda skillnaden är storleken. A har dessutom ett par svarta 636:or (katthårssamlare så de ligger numera mest i garderoben) och jag har två par 656 med stretch. Man kan konstatera att vi stöder tungt på Pearson-jeans…

A har tjatat på mig att vi måste gå och köpa nya eftersom hans jeans vid det här laget har ramlat i bitar. Jag har låtsats som att jag inte hör (a-a-a, bingo-bingo) men i dag följde jag motvilligt med till butiken. Medan A var i provhytten strök jag runt reabordet och råkade hitta ett par 656:or i min storlek till halva priset. Vid kassan förklarade kassörskan att det var 50 procent rabatt på reapriset. Jag återvände snabbt till reabordet och nappade åt mig ett par till.

Väl hemma examinerade A våra likadana, brunrandiga Domus-påsar. Bägge påsarna innehöll två par jeans av samma märke, men ur den ena påsen (hans) trillade det ut ett kvitto på 750 kr och ur den andra påsen (min) ett kvitto på 200 kr.

– Öh, kolla här, du måste ju vara skyldig mig 250 kronor i mellanskillnad, försökte han.
– Hm, eller så är du skyldig mig 200 kronor för att du släpade in mig i en butik trots att jag inte skulle handla något, genmälde jag.

I själva verket är jag lika belåten som lillstumpan när hon lyckas roffa åt sig grädden från min semla. Jihu, nu behöver jag inte köpa nya jeans på jättelänge. Och det är nog tur, för Domus byggs om för att bli modegalleria. Hur sjutton ska vi modeokänsliga hitta våra blåbyxor sedan?

Kommentera

Lustigt sammanträffande

A och jag dagdrömmer om en gård nära stan, vid vattnet, avskilt och insynsskyddat och med plats för både verkstad och maskinhall. Jag kan i detalj redogöra för hur drömgården ska vara beskaffad. Därför hittar vi den aldrig.

I dag har vi på mammas order spanat in en sjötomt som kommer på exekutiv auktion i februari. Det var verkligen sjötomt, för ungefär hälften av de kvadratmeter man betalar för är vatten och sjöbotten. På kartan såg det ändå ut som en hyfsad marklott, 2000 kvadratmeter är ju dubbelt så stort som vissa tomter i stan. I verkligheten och ute på landet är 2000 kvadratmeter nästan ingenting…

Oavsett hur man placerar huset på tomten så kommer man bara ha tio meter till grannens hus. Tvärs över tomtens nu isbelagda sjödel vandrade barnfamiljerna obekymrade om att de gick på privat mark (rättelse: privat vatten..), och inom synhåll åt andra hållet ligger ett 50-tal småhus i ett fritidshusområde som förmodligen är som mest aktivt när jag vill ligga ostörd på (den icke befintliga) bryggan. Det uppskattade marknadspriset för tomten är ungefär vad vi kommit fram till att vi kan tänka oss att låna till hela huset.

Vi kombinerade utflykten med fotografering av A:s BMW X5 som han nu planerar att sätta ut på Blocket.

Innan vi for hem gjorde vi också en tur förbi en by där jag gärna skulle vilja köpa mark. Det är en gammal by intill en precis lagom stor sjö. Man ser aldrig fastigheter till salu där, de går i arv eller säljs till folk med kontakter.

I dag propsade jag på att åka ner längs en liten slingrig väg som jag på kartan har sett skulle leda till några fler gårdar som inte syns från byvägen. (A var lite rädd att vi skulle hamna rakt inne på en gård och bli ivägkörda med hagelbössa… Han har sett för många amerikanska filmer. :-) Vi kom så småningom till en vägbom, ett uthus och en parkering där vi kunde vända. Där blev vi stående en stund för man såg ett hus alldeles nere vid sjön, på andra sidan vägbommen, som vi blev lite nyfikna på. Jag lade märke till den lilla Ferguson-traktorn med snöslunga som stod på parkeringen där vi vände. Helt klart enskild väg, här måste man snöröja själv. Medan vi satt där och tittade ut över sjön diskuterade vi en stund hur man gör när man är ute för att köpa mark som inte är till salu. Går till lantmäteriet och tar fram uppgifter om ägare? Frågar brevbäraren? Eller kör man helt fräckt upp på en gård, bankar på dörren och frågar om de känner till något om grannfastigheterna?

Sen for vi hem och jag gick in på Blocket för att kolla hur stor bild jag kan göra på BMW:n. Det var något med bilden i den översta, nyaste annonsen som såg märkligt bekant ut. Jag klickade upp den och såg … den lilla Ferguson-traktorn med snöslunga som vi nyss parkerat bredvid. Med telefonnummer till säljaren, som vid en koll på Hitta visade sig bo just där vi vände. Och annonsen hade kommit in för bara några minuter sedan.

Nu har jag alltså namn och telefonnummer till en person som bor granne med ett eller två möjliga objekt.

Jag satt med kameran i knäet och tog inte ett enda kort på dem.

Nu känner jag mig nervös. Betyder det här att jag borde göra något?

Men vi är ju dagdrömmare. Allt det som vi bubblar om är ju bara luftslott. Tomt snack.

Kommentera

Men det var då själva …!

Satt vid datorn. Pang, small en säkring. Bytte säkring och startade datorn igen. Oroväckande välkomstruta när jag startade mejlprogrammet. ”Välkommen till Mail, indexfilen är skadad, vill du importera brevlådorna?” Nu hänger sig programmet när man försöker ta hem nya meddelanden. De gamla finns åtminstone kvar… än så länge.

Tredje mejlkraschen på bara några månader, orsakat av strömavbrott. Jag blir galen!

Kommentera

Tidningsavund

Jag gillar verkligen fackpress och påkostade tidningsmagasin, och när jag ser vilka utbud som finns på engelska och amerikanska gnisslar jag avundsjukt tänder. Inte nog med att de har otroligt nischade titlar inom precis alla tänkbara ämnesområden så kostar det ju knappt något att prenumerera – om man bor i USA i alla fall.

Men den här kampanjen tar priset. För tvåhundra spänn får man tre års prenumeration och två presenter. Hur är det möjligt? Det täcker väl knappt administration och distribution. Det måste vara prenumerantsiffror de vill åt.

Kommentera

Hembesiktigad

När jag kom tillbaka från hundpromenaden i morse stack hyresvärden ut huvudet och sa att ”duu, det kommer en kille från Anticimex om ett tag för att göra en besiktning och han kanske vill in hos er.” Ett tag visade sig vara fyra minuter senare, då firmabilen rullade in på gården.

Jag hann bara precis in och kolla att vi inte hade något komprometterande material nånstans… sedan kom besiktningsmannen och ville krypa längst in i diskbänksskåpet, lysa ner i duschavloppet och bakom toastolen, titta på alla elementanslutningar i alla rum, testa brandvarnare och diskutera fönsterbyten med värden som han hade i släptåg.

Pust.

Jo, det är fånigt men jag tycker att oannonserade visiter av folk som jag inte känner är stressande. Jag vill förbereda mig mentalt på att någon ska komma in i min privata sfär. Och på axeln har jag en präktig liten typ som säger att man alltid måste ha välstädat hemma eller åtminstone när det kommer besökare annars är man ingen bra människa.

Händelsevis gjorde jag ju stora röjningen förra helgen, och skurade badrummet minutiöst i måndags, och både returkärlen och komposthinken var nyligen tömda. Tur det, annars hade jag väl stillsamt dormat av strax efter att ytterdörren stängts och sällskapet tågade vidare till kallvinden.

Kommentera

Ödehus och övergivna platser

På min inköpslista står Svenska ödehus från Natur & Kultur. Finns till bra pris hos Adlibris men jag ska nog köpa den från Böckernas klubb eftersom det var i klubbtidningen jag såg den.

En lite märklig sak: utgivningsdatum för första upplagan är angivet till 20 februari 2009. Den är alltså inte utkommen än. Ändå finns det kundrecensioner daterade i september 2008 hos Adlibris och tidningsrecensioner hos Natur & Kultur. Ja, den finns ju hos Böckernas klubb också. Okej att tidningar och bokklubbar får den i förväg men för vanligt folk finns den ju inte ens att köpa än, så vilka är kundrecensenterna hos Adlibris? Förlagets eget PR-folk?

Gillar man den sorgsna nostalgin i bortglömda platser och förfallna byggnader så finns det mycket sevärt och många intressanta historier hos Jan Jörnmark: Övergivna platser och Niklas Gustafsson och Karsten Östlund som gör rapporter från Rostsverige. Ett reportage om grabbarna fanns i Ica-kuriren 2007.

Jag tittar på dessa bilder med en blandning av rosaröda drömmar: ”Tänk vad mycket fantastiskt man skulle kunna göra där!” och ett lätt förfärat obehag som förmodligen stammar från svåra tider och tidigare fattiga generationer: ”Vilket slöseri, vilken felsatsning, vilka sorgliga livsöden”. Tänk att någon eller några har ägnat så mycket kraft och pengar åt att skapa ett livsverk, som decennier senare bara överges. En gång sjöd det av aktivitet där, minnen för livet skapades i realtid. Nu är det tyst, förstört, rentav livsfarligt. Att platser överges är kanske varken bra eller dåligt, det är en del i livet, en del i kretsloppet… men i alla fall.

Kommentera

Pinnfodralet

Halv nio i går kväll hojtade A från sin pysselkammare att han behövde hjälp. Då hade han dragit fram ett knippe pinnar av kolfiber, balsaträ och stål i olika längder mellan 30 och 85 cm. Värsta spretiga plockepinnet. Förut har han haft gummisnoddar runt dem men gummit torkade fast på kolfiberstavarna, så det var inte bra. Sen provade han med maskeringstejp, som naturligtvis med tiden kladdat av sig och gjort pinnarna klistriga.

Vi diskuterade en stund vad som kunde vara lämplig förvaring. Ett plast- eller papprör kanske, eller en långsmal låda, en sån där posttub? Men då måste man ju ta ut alltihop varje gång för att hitta rätt pinne.

Till slut hade A bestämt sig. Han ville ha ett pennfodral i storformat. ”Du vet ett sånt där som man öppnar och så ligger pinnarna i där…”

Jag visste precis och skred genast till verket. Fram med ett par av A:s utslitna jeans, en rulle svart gummiband och och en förpackning svarta skosnören. Jag saxade till ett tygstycke som var 20 x 100 cm, och två tygbitar till fickor i kortändarna. Mellan fickorna fäste jag ett par gummiband med cirka 15 centimeters avstånd och delade in dem i 3 centimeter breda hällor. Man trär alltså in pinnen i gummibandshällorna och stoppar pinnens ände i övre eller nedre fickan. Överskådligt och bra. Sen rullar man ihop fodralet och knyter om det med de tre knytbanden (skosnörena) som jag sytt fast längs ena långsidan. På så vis kan rullen/fodralet expandera efter hur tjocka och många pinnarna är, och fodralets längd är enkel att reglera genom att vika in överskottet innan man rullar ihop det.

A såg lite konfunderad ut när han tittade på konstruktionen. Sen försvann han och kom tillbaka med ett litet öronproppsfodral, en enkel påse med blixtlås i överkanten.

Jahaaa… Var det ett sånt pennfodral han menade…

Sen enades vi i alla fall om att min variant var bättre, för där ligger ju pinnarna stilla och sorterade i sina fack. A:s idé om att sätta ett blixtlås på långsidan istället för knytbanden sablade jag ner. Dels har jag inte så långa blixtlås hemma, dels är de dyra (säkert en hundring) och så skulle det behövts mellanlägg eller ett stadigare tyg för att inte fodralet skulle bli sladdrigt.

Nu undrar jag bara när jag ska sy ett fodral till mina stickor och virknålar? Det har stått på listan rätt länge. Men skomakarns ungar får gå med trasiga skor.

Kommentera



































eXTReMe Tracker