Arkiv livsprocessen

När landsbygdsbon åker till storstan

Klockan 06:00 går alarmet igång. Av tonen att döma är det en klockradio från 1980-talet som tränger igenom märg och ben och betongväggar. Beep-beep-beep. Jag vrider huvudet i olika vinklar för att försöka avgöra hos vilken granne den finns.

Utanför fönstret hörs en trafikmatta med bred bas och visslande övertoner, som det blir av fordon som kör fort. Soffan som jag sovit i står intill E4. Jag inser att det är uteslutet att somna om.

Klockradion larmar oförtrutet. Efter 20 minuter funderar jag på om grannen har dött eller rest bort. Ytterligare en stund senare är jag färdig att skriva arga lappar i trapphuset. Sen funderar jag över varför ingen redan har gjort det. Det är ju nio lägenheter i huset. Alla lär höra helvetesmaskinen?

Efter drygt en timme, 07:04, tystnar klockradion. 30 minuter senare smäller det i porten.

Jag går och sätter mig i köket. Där låter det också. Ett cirkulärt dovt råmande från spisen, och ett mer högfrekvent från fönstret: ventilationsfläkten och cirkulationspumpen. Undrar om hyresvärden nånsin har rengjort filtren eller servat lagren? Kyl och frys stämmer in i kören med en bred repertoar. En ny väckare startar, gällt pipande.

Jag inser plötsligt varför ingen skriver arga lappar i trapphuset. Storstadens invånare är bullerskadade som kollektiv.

Kommentera

Lördag

God morgon! Den här killens tankar kanske du kan ha nytta av? Brooks Gibbs hävar att det bara finns offer i mobbning, därför att även de som av andra betraktas som de värsta mobbarna själva ser sig som offer för något. Gibbs menar att lösningen är att lära barn att sluta underordna sig, och sluta se sig själva som offer… genom att ge dem tekniker att bli mer känslomässigt resilienta. Raise Them Strong – uppfostra dem att bli starka – är produkten som han säljer. En slags mental vaccinering mot manipulation. Spännande tankar för den som är intresserad av resilienta samhällen tycker jag. :-)

Kommentera

Maj

maj-jordkallaren-w

Trädgårdssäsongen inleddes uselt. Sorkar hade bott i jordkällaren och ringbarkat ett 50-tal syrenplantor och smårönnar, ätit upp 140 liljelökar, 50 balkansippor och diverse perennplantor. Dessutom hade källaren varit för varm så de tulpaner som sorken inte hade ätit upp spratt ur krukorna mitt i vintern. De långa, vita sparrisstjälkarna tål ingenting. Att bära upp tunga krukor ur källaren är aldrig särskilt kul men att bära upp förstörda planteringar är värre.

Vi ordnade trädgårdsdag på biblioteket för andra året. Bra utställare men få besökare, igen. Nu lägger jag ner det.

maj-krattarat-w

A är hårt drillad i att man måste vårkratta men gillar inte blåsor och träningsvärk, så han uppfann en krattarat. Efter ett antal varianter gick han och hämtade en manuell räfsa istället.

På tal om vårstädning. Fårrden fick en välbehövlig storstädning både invändigt och utvändigt, och jag tillverkade ett nytt lock till reservhjulsbaljan istället för det gamla som gått sönder. Den makeovern tog en hel helg.

maj-giftas-w

Lördag 9 maj bjöd vi ut mammorna på middag, utan att nämna att vi först skulle uträtta ett litet juridiskt ärende med deras hjälp. ”Finns det en restaurang i Rådhuset? Den har jag inte hört talas om?” sa S förvånat.  Med papperen i ordning blev det en god middag på Loftet, så småningom. Då uppdagades att en viss liten mommafågel redan viskat i mammas öra, vilket intygades med lyckönskningar i ett kuvert.

maj12-fjoset-slagga-w

Så skåda nu ett monument över obetänksamheten. A dängde ner framkanten på krubban i fjöset med slägga. Han gjorde till och med tummen upp när det var klart. Well. Det utlyste ett ljudöverkänslighetsskov (hyperacusi) som envetet skulle hänga kvar i flera månader…

maj25-fjoset-mundering-w

… och betongbilning blev mitt jobb.  Det här med plastglasögon och pappersoverall funkar ju inte i verkligheten när man kör bilningsmaskin. Öronproppar, kåpor och skogshuggarhjälm med metallvisir samt riktigt tjocka läderhandskar är vad man behöver.

Och jag bilade

och bilade

och bilade.

Kommentera

Alla kan bli mördare – och/eller omvändas?

”Alla kan bli mördare” är en tanke eller insikt som jag haft länge.

Under vissa sällsynta omständigheter kan det gå från ena dagen till den andra, exempelvis som en reaktion i ett utsatt läge.

Oftare är det nog följden av en lång tillvänjning eller inskolningsprocess som inte har till syfte att göra någon till mördare, men icke desto mindre får det utfallet. Jag tänker på hot, våld, kriminalitet, missbruk och religionskapning (i brist på bättre ord). Morbror N skulle med all rätt protestera om han såg att jag anklagade religionen för att utbilda mördare, men faktum kvarstår att många terrororganisationer använder religiöst material för att motivera och försvara sina handlingar.

Hur en sådan inskolningsprocess (hjärntvätt) kan gå till är väl beskrivet i SvD-artikeln ”I Amirs värld är halshuggningar vackra” skriven av barndomsvännen Jakob.

I början var pojkarna lika, men i tonåren skiljdes deras vägar. Amir hamnade i ett destruktivt gäng, hoppade av skolan, misslyckades med en dröm, blev besviken och osams och förlorade eller gjorde sig av med personer som kunnat ge perspektiv. Jakob flyttades till en privatskola och matades med helt andra sanningar. Femton år senare gapar en avgrund mellan dem.

Alla som råkar känna sig utanför är inte dömda att bli mördare. Grejen är nu att det funnits många, många tillfällen längs vägen att utmana och bryta processen som i Amirs fall blev mer och mer fokuserad på en enda sak. Innan han blev en mördare som får en kick av att skjuta oliktänkare och skända deras lik.

Det är inte bara militanta islamister som rekryterar anhängare på det viset; fångar upp sökande, ensamma människor som har ett stort inre hål, och erbjuder dem något att fylla hålet med. Knarklangare, gerillagrupper och hallickar gör samma sak.

Hjärntvätt kan förekomma också i andra typer av auktoritetsstyrd uppfostran, exempelvis de asiatiska underbarnen som drillas i estetiska ämnen från spädbarnsåldern. Alla vet ju att det ger bäst resultat att börja tidigt. ”Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli.”

Oavsett vilket tankegods vi människor tagit del av fortsätter vi därefter ofta omedvetet längs den utpekade vägen, söker och tar till oss fler pusselbitar som stärker den bild vi har, och undviker eller bortförklarar det som motsäger den. Tills någon utmanar oss. Denna utmanare kan vara en vän, lärare, genusforskare, hjälparbetare, föreläsare eller författare.

Om och när vi blir medvetna om påverkan som en metod och ett verktyg kan vi ta steget ut från oss själva, börja iaktta och tänka kritiskt själva.

Min husfilosof Bertil Martinson har uttryckt det så himla bra. ”Av vem har du fått det du tar för givet?”

Därför är jag inte fullt så tvärsäker som Jakob i SvD-artikeln när han säger att ”vi blir aldrig vänner igen”.Som journalist kan jag uppskatta hantverket, det är en snygg avslutningsfras som knyter ihop berättelsen, men som wannabe-psykolog ser jag ytterligare en utestängningsmarkör, en mur mellan ”den gode” och ”den onde”.

Dörr efter dörr har redan stängts runt denne Amir, men han lever och andas fortfarande. Varje dag skulle han därmed åtminstone teoretiskt kunna göra ett nytt val, att fortsätta mörda folk eller att försöka göra upp med sitt förflutna. Precis som gerilla- och sektmedlemmar kan avkodas och rehabiliteras, så tror jag att Amir kan det, om någon som han respekterar utmanar honom. Denna någon skulle kunna vara Jakob, eller en person som precis som Amir ser de orättvisor som muslimer utsätts för men har hittat ett konstruktivt sätt att arbeta mot det. Jag håller det inte för troligt, eftersom vi alla är vanemänniskor, men jag är ändå beredd att hålla det öppet. Det har hänt och det skulle kunna hända igen.

Kommentera

”När jag blir stor…” eller ”Sen, när räntan gått upp…”

En räcka händelser ledde fram till en artikel från 2005. Några meningar talade till mig så jag klipper ihop dem här, som en hälsning till mitt framtida jag.

Tommy Hellsten menar att vi försöker kontrollera livet genom att senarelägga dess start till en obestämd framtid.
Att säga tvärt nej till dessa drömmar och livsval är för drastiskt. I stället säger vi att vi kommer att göra dem längre fram.
Det hela är ett sätt att lura oss själva för att slippa ta ansvar för att leva här och nu.

Det skapar ett behov av ett syntetiskt liv, ett surrogatliv. På tv ser vi hur andra låtsaslever i stället för att leva själva. Där sitter vi /…/ och tittar på.

Vi hinner inte just nu, men snart ska vi ta tag i våra drömmar.

Vi hamnar i ett ekorrhjul där vi tror att vi måste springa för att det snurrar. Men ett ekorrhjul har ingen motor, det snurrar för att vi springer. Det är viktigt att inse att vi inte drabbas av brådska utan att vi skapar den /…/ Den insikten ger oss ett val.

Okej, det köper jag väl, även om jag knappt tittar på TV. Men sedan blir det svårare. Tommy Hellsten säger också: ”Faktum är att vi alltid har tid för det vi anser är viktigt. Jag brukar säga att om ditt hår brinner så har du tid att släcka det – även om du just blir erbjuden ett lukrativt arbete.”

Att släcka hår är en fråga om några sekunders insats och de två alternativen har omedelbart tydliga konsekvenser. Ingen konst att prioritera det.

Drömmar däremot… är av olika slag. Några är enkel verklighetsflykt, andra är övningsområden, och det räcker så. Några kanske är viktiga att förverkliga. Några skulle ta år, andra kan gå fortare än man tror. Det är just den där prioriteringen. ”… alltid tid för det vi anser är viktigt.” Viktigt för vem (mig), viktigt när (nu), viktigt på vilket vis (variablerna är oändliga)?

Det är som ett garnnystan där man råkat dra änden från fel håll och fått till en trasslig knut av alltihop. Så lägger jag härvan åt sidan och fortsätter flytta papper från A till B, för det ska göras här och nu.

Kommentera

Bra tips mot våld

Bra artikel i australiensiska föräldraguiden ”Child”, i två delar om bakgrunden till våldsdåd, och vad andra kan göra. Anita Brorsson och Ulla Granqvist gjorde en bra serie i ÖP för många år sedan och den bestående insikten för mig då var att ”kan du tänka tanken, så kommer du att prata om det, och när tillfälle ges, göra det”.

Alltså, gå in och bryt alla slags destruktiva mönster* redan i snackstadiet.

Bra tips också med en sådan kampanj som nämns i artikeln: ”Min styrka är inte till för att skada”. Läs artikeln på www.webchild.com.au/read/viewpoints/boys-men-and-violence

* Med ”alla slags destruktiva mönster” menar jag också när folk ger uttryck för orättvist negativa tankar om sig själv, självskadebeteende, självmordstankar… När mina vänner rackar ner på sig själva säger jag skämtsamt: ”hördu, jag tycker inte om att du pratar illa om min kompis!”. Helt enkelt för att jag vet att negativa affirmationer fungerar precis lika bra som positiva. Säger du tillräckligt många gånger att du är ingenting värd, så är risken stor att du börjar tro på det. Rikta krafterna åt rätt håll.

Kommentera

Förtvivlan, förlust och omtag

Jag tar vardagstriviala bilder med mobilkameran som jag tänker lägga ut här. Men de senaste månadernas outtalade händelser ligger som en stor kronologisk propp.

Inte kan jag lägga ut vardagsnonsens innan jag formulerat de stora, viktiga händelser som orsakat mig sådan sorg? Men orden som kommer ut om det som skett är för många, för blödande och gråtiga. De passar sig inte här.

Jag sörjer min fina trasiga hund Tully, som jag inte kunde eller orkade laga. Tully fick somna in 30 maj och alla säger att ”det var rätt beslut” men jag kan inte förlåta mig.

Och jag sörjer att jag kört sönder mig igen. Det är åtta år sedan sist och jag trodde att jag var på säkra sidan. Nu tvingas jag inse att mönstret och sårbarheten finns kvar. Jag skäms och förtvivlar.

Kommentarer (1)

Synkronicitet, flow, tur, tajming och fjärilseffekten

För några dagar sedan googlade jag på varumärke och landade hos en okänd bloggare som inte precis skrev om det jag sökte, men väl en massa annat intressant. Hans funderingar kring slumpen föranledde mig att lämna en synnerligen ordrik kommentar om fem relaterade begrepp. Läs inlägget och min kommentar här: absolutman.wordpress.com/2011/12/02/ilandsproblem-i-tillvaron-filosofi-ivb-slumpen-finns-den/

I helgen var jag på landet och hämtade grejer ur ett förråd. Bland annat några boklådor med oklart innehåll. Dessa lådor, eller plastbackar för att vara mer exakt, har varit magasinerade i snart tio år. Egentligen var det diskmaskinen jag skulle hämta men backarna stod i vägen och jag hade plats i bilen så de fick åka hem på samma resa.

I dag skulle jag lyfta in backarna från bagaget till bokförrådet på höjälln, å raskt skulle det gå för jag har mycket att göra i dag. När jag kom upp precis under lampan på övervåningen brast plötsligt handtaget på den andra bokbacken, så att den föll till golvet och splittrades i ett moln av små ljusblå plastprojektiler. Alla böckerna slängdes ut på golvet.

Jag stirrade på förödelsen och konstaterade förvånat att ”det är ju hela min världsbild som ligger där?!”. Där fanns fyra böcker om synkronicitet och mina viktigaste böcker om miljöfrågor, jämställdhet, feminism, mansrollen, rasism och flyktingfrågor, arbetskultur, utbrändhet, kasam (känsla av sammanhang), lärstilar och intelligenser, färgkoder, tur, effektivitetsprinciper och andra självförtroende- och världsförbättrar-teorier.

Däribland flera av de böcker jag tänkt på helt nyligen, utifrån diskussioner jag haft med Z och många andra via FB. Jag lade några av böckerna i en särskild hög för att ta med in.

I en bok hade jag märkt två avsnitt med gem och färgmarkeringspenna. Detta gjorde jag förmodligen i november 2000, enligt min köpdatering i boken.  Jag läste nyfiket det första markerade stycket och insåg att det passar in exakt i ett uppdrag jag fick förra veckan.

Så bläddrade jag fram det andra markerade stycket. Det definierar innehållet i en webbportal som jag registrerade namnet på i måndags klockan 18:25. Den kvällen var det med nervös upprymdhet jag tittade på registreringsbekräftelsen och tänkte att ”nu måste jag sätta mig in i vad som gör en ämnesportal lyckad!”. Samma kväll klockan 19:18 fick jag ett mejl från T:s ”farbror Brian” som tipsade om Ryan Deiss rapport ”Authority Hacks” om tre knep för att skapa en framgångsrik webbportal. Önskan hörd och svar levererat inom mindre än en timme…

”Förvänta dig universums stöd för din dröm och du kommer att få det” är ett klassiskt gammalt citat som nyss flöt upp. Minns inte än var det kommer från men jag vet att det stämmer.

Ännu skojigare, eller konstigare kanske andra tycker, är att jag faktiskt inte tänkt på fjärilseffekten på väldigt länge. Jag lärde mig den när jag gick i  Bild & TV-skola på Brunnsvik i Ludvika 1992. Nu när jag nämnde den för DonDoc/Absolutman slog jag upp den för att se det engelska namnet, och påmindes om att fjärilseffekten ingår i kaosteori som P och T studerat. Jag har aldrig pratat med dem om det, men jag har på känn att det kommer att pratas mycket framöver. Ett lustigt sammanträffande är att DonDoc/Absolutman växt upp i Ludvika.

Kommentera

En släkthistoria

Åh vad jag önskar att min mormor, morfar, farmor och farfar hade bloggat! Att deras reflektioner om smått och stort funnits tillgängliga för en vidare krets att ta del av. Eller att de åtminstone skrivit några böcker, där deras tankar kan bevaras på sidorna i långliga tider. Om de åtminstone efterlämnat en packe brevkopior, fört dagbok, krafsat ner nåt i en kalender, samlat i ett slitet noteringshäfte… Om nån hade förstått att spara… nånting som kunnat antyda idéer, känslor, förmågor, färg, form, smak och doft i deras liv.

För nu när jag äntligen är gammal nog att förstå, vara intresserad och vet vilka frågor jag skulle vilja få besvarade, så finns bara fragment och vittrande minnesbilder kvar.

Då, när historierna bjöds och frågor var fria att ställa, var jag mer intresserad av att bada, äta glass, tälta, klappa söta djur och klättra i träd.

Jag inser nu att det finns tid, än. Jag kan intervjua min mamma och pappa, min kusin, min faster, min morbror och försöka återskapa personporträtt postumt. Jag kan be att få kopiera bilder och döpa filerna med korrekta namn, datum och platser, lägga pussel med fragmenten och rita pluppar på en karta.

Men det brådskar. För likväl som mitt minne bleknar så gör andras det. Storstädningar och rensningar genomförs, av nödvändighet. Snart är de helt borta: Per, Hilda, Arthur, Inga, Bertil… liksom generationen innan dem, som jag bara kan fragmentariskt och blandar ihop: Stor-P och Katarina och alla deras barn, Lars, Lilly som dog ung, Märta som… ”Morfars”, min farmorsfars; huset har jag sett från utsidan men vad hette han? Namn på stenar och i kyrkböcker ger så få ledtrådar.

Jag kom att tänka på det här för att P sa att han lämnar ”spår” så att han ska kunna bli hittad och så att hans historia ska kunna tolkas, den dagen någon vill.

Ingen kommer väl att söka efter min historia; det är en konsekvens av mina val. Men jag har verktygen, kunskapen och möjligheter att dokumentera åt andra; åt dem som tids nog också kan börja undra, men då och för dem är kanske dörrarna redan oåterkalleligen stängda.

Jag behövde bli 42,5 år innan jag blev ens det minsta nyfiken på släktforskningsarbetet som G gjorde för två decennier sedan. Nu är hon borta. Jag undrar om hennes dokumentation finns kvar..?

Jag skrev utkastet till den här texten, ringde min mamma och bad henne börja skriva upp viktiga personer och årtal, sms:ade min pappa om numret till min kusin… och sen tog jag paus. I dag fick jag den här länken via en vän på Facebook: www.myheritage.se – ett verktyg för att skapa släktträd.

Till Z och P vill jag nu ge en extra kommentar. Det här fenomenet kallas synkronicitet vilket brukar förklaras som ”en kedja av lyckliga slumpar som leder framåt”, eller flow, att ha flyt. Flyt får man när man är helt säker på vad man vill uppnå. Därför kan man vanligen bara ha flyt i perioder. Perioderna däremellan är tiden då man jobbar med att bestämma sig.

Kommentarer (2)

Bollplank, reflektion och naturlighet

Jag har för tillfället det hedersamma uppdraget att vara bollplank åt personer som är viktiga för mig. Eller bollplank… I det ena fallet är jag ”ledstång med broms- och gasfunktion”. I det andra fallet är jag kanske en ”idé-och-fakta-automat”: stoppa in ett nyckelord så trillar det ut en föreläsning.

Att vara bollplank ger många tillfällen till reflektion för mig själv.

När jag är bollplank försöker jag så långt det går att förklara varför jag tycker si eller så. I vissa fall är det inte fråga om tyckande: att kommunen kan ha en detaljplan för ett visst bostadsområde är till exempel inget som jag hittat på. Men i andra fall, när det handlar om värderingar, eller när det finns många olika sätt att tolka information och många olika sätt att hantera en situation, då försöker jag vara tydlig med grunden för mitt ställningstagande. På så vis hoppas jag att den andra parten enklare kan avgöra om det är relevant för henne/honom.

I den processen lyser jag med ficklampa in i mina egna undermedvetna gömmor och kollar vad som finns där, vad som styr mina beslut utan att jag är fullt medveten om det. Jag har en aning, men först när jag ska förklara dem för någon annan sätter jag ord på dem.

Säg alltså hej till två av mina nyåterupptäckta rättesnören:

”Det som inte finns kan inte gå sönder.” En gång sagt av en elbilstillverkare i Oslo apropå vanligt förekommande, dyra bilreparationer som växellådor, bränsleinsprutningssystem, AC och andra saker – som elbilar saknar. Jag har anammat det i livet i stort. Skaffa inte sånt som du inte behöver, och välj inte krångligare lösningar än nödvändigt.

”Enklast är att jobba med naturen, inte emot den. Naturen vinner ändå alltid till sist.” Jag kan inte påminna mig att någon sagt det här till mig, men jag talar utifrån erfarenhet. Ta en titt på Jan Jörnmarks ”Övergivna platser” för att se vilka krafter du kämpar mot.

Se på en äng; efter tio år i träda växer det halvmeterhöga granar där. Eller titta på en gammal asfaltväg; tio år efter att ägaren slutat hävda den har maskrosor och tussilago brutit igenom överallt. Kolla på grönsaker i kylskåpet: kyla, mörker och reglerad fuktighet hindrar dem under en period från att mogna och brytas ner, kort sagt, bromsar det naturliga kretsloppet. Se på trädgården: vatten, ljus, värme och näring i rätt proportioner gör att växterna fullbordar sina kretslopp. Se på elden: den brinner så länge det finns värme, bränsle och syre, men ta bort en av förutsättningarna så slocknar den. Se på vatten: det ligger i dess natur att vandra.

Jag pratar också utifrån min egen kropp; den är en del av naturen. Det finns saker som min kropp tål under vissa förutsättningar, och annat som den absolut inte tål. Utsätter jag min kropp för saker som den inte tål, eller under för långt tid, så går den sönder.

Svårt men på samma gång enkelt. Ta reda på hur naturen fungerar så blir hela livet enklare. Rätta in dig efter naturliga flöden. Ta bort eller lägg till för att uppnå dina syften. Förstärk och vårda det goda, och överge det dåliga.

Kommentera



































eXTReMe Tracker