En släkthistoria

Åh vad jag önskar att min mormor, morfar, farmor och farfar hade bloggat! Att deras reflektioner om smått och stort funnits tillgängliga för en vidare krets att ta del av. Eller att de åtminstone skrivit några böcker, där deras tankar kan bevaras på sidorna i långliga tider. Om de åtminstone efterlämnat en packe brevkopior, fört dagbok, krafsat ner nåt i en kalender, samlat i ett slitet noteringshäfte… Om nån hade förstått att spara… nånting som kunnat antyda idéer, känslor, förmågor, färg, form, smak och doft i deras liv.

För nu när jag äntligen är gammal nog att förstå, vara intresserad och vet vilka frågor jag skulle vilja få besvarade, så finns bara fragment och vittrande minnesbilder kvar.

Då, när historierna bjöds och frågor var fria att ställa, var jag mer intresserad av att bada, äta glass, tälta, klappa söta djur och klättra i träd.

Jag inser nu att det finns tid, än. Jag kan intervjua min mamma och pappa, min kusin, min faster, min morbror och försöka återskapa personporträtt postumt. Jag kan be att få kopiera bilder och döpa filerna med korrekta namn, datum och platser, lägga pussel med fragmenten och rita pluppar på en karta.

Men det brådskar. För likväl som mitt minne bleknar så gör andras det. Storstädningar och rensningar genomförs, av nödvändighet. Snart är de helt borta: Per, Hilda, Arthur, Inga, Bertil… liksom generationen innan dem, som jag bara kan fragmentariskt och blandar ihop: Stor-P och Katarina och alla deras barn, Lars, Lilly som dog ung, Märta som… ”Morfars”, min farmorsfars; huset har jag sett från utsidan men vad hette han? Namn på stenar och i kyrkböcker ger så få ledtrådar.

Jag kom att tänka på det här för att P sa att han lämnar ”spår” så att han ska kunna bli hittad och så att hans historia ska kunna tolkas, den dagen någon vill.

Ingen kommer väl att söka efter min historia; det är en konsekvens av mina val. Men jag har verktygen, kunskapen och möjligheter att dokumentera åt andra; åt dem som tids nog också kan börja undra, men då och för dem är kanske dörrarna redan oåterkalleligen stängda.

Jag behövde bli 42,5 år innan jag blev ens det minsta nyfiken på släktforskningsarbetet som G gjorde för två decennier sedan. Nu är hon borta. Jag undrar om hennes dokumentation finns kvar..?

Jag skrev utkastet till den här texten, ringde min mamma och bad henne börja skriva upp viktiga personer och årtal, sms:ade min pappa om numret till min kusin… och sen tog jag paus. I dag fick jag den här länken via en vän på Facebook: www.myheritage.se – ett verktyg för att skapa släktträd.

Till Z och P vill jag nu ge en extra kommentar. Det här fenomenet kallas synkronicitet vilket brukar förklaras som ”en kedja av lyckliga slumpar som leder framåt”, eller flow, att ha flyt. Flyt får man när man är helt säker på vad man vill uppnå. Därför kan man vanligen bara ha flyt i perioder. Perioderna däremellan är tiden då man jobbar med att bestämma sig.

2 kommentarer »

  1. Zara skrev

    torsdag 14 februari 2013 kl 20:45

    Jag har varit nyfiken på släkten i några år nu (startade ungefär när dottern ploppade ut mellan benen på mig) men jag har aldrig riktigt vetat vart man börjar och hur. Det växte sig starkare när jag senare läste historia. Nu på senare år kan jag även tycka att jag tappat mycket av den jämtska slangen och den lilla jämtländska man kunde som ung. Två av de saker jag skulle värdesätta högst är därför just att ha lite koll på släkten, precis sådär som du beskriver så bra i texten. Men sen även en bok, papper, anteckningsblock, ja vad som helst, med jämtska ord och slang.. å vad det betyder.

    Så sätter du igång å släktforskar så vet du nu en till som är intresserad av materialet ;)

  2. kajo skrev

    torsdag 14 februari 2013 kl 20:56

    Tack Zara. Jag kom just på vad du ska få i julklapp från oss… :-)
    Tills vidare kan du läsa (och höra) mer om jamska här: http://www.bo-oscarsson.org

RSS · TrackBack

Skriv ett svar



































eXTReMe Tracker