När landsbygdsbon åker till storstan

Klockan 06:00 går alarmet igång. Av tonen att döma är det en klockradio från 1980-talet som tränger igenom märg och ben och betongväggar. Beep-beep-beep. Jag vrider huvudet i olika vinklar för att försöka avgöra hos vilken granne den finns.

Utanför fönstret hörs en trafikmatta med bred bas och visslande övertoner, som det blir av fordon som kör fort. Soffan som jag sovit i står intill E4. Jag inser att det är uteslutet att somna om.

Klockradion larmar oförtrutet. Efter 20 minuter funderar jag på om grannen har dött eller rest bort. Ytterligare en stund senare är jag färdig att skriva arga lappar i trapphuset. Sen funderar jag över varför ingen redan har gjort det. Det är ju nio lägenheter i huset. Alla lär höra helvetesmaskinen?

Efter drygt en timme, 07:04, tystnar klockradion. 30 minuter senare smäller det i porten.

Jag går och sätter mig i köket. Där låter det också. Ett cirkulärt dovt råmande från spisen, och ett mer högfrekvent från fönstret: ventilationsfläkten och cirkulationspumpen. Undrar om hyresvärden nånsin har rengjort filtren eller servat lagren? Kyl och frys stämmer in i kören med en bred repertoar. En ny väckare startar, gällt pipande.

Jag inser plötsligt varför ingen skriver arga lappar i trapphuset. Storstadens invånare är bullerskadade som kollektiv.

Kommentera

Diskmaskinsrenoveringen

– Jag tror att diskmaskinen håller på att gå sönder. Det låter som att det fattas en vinge på pumphjulet, sa A som har öra för maskinljud.

Mycket riktigt. Några dagar senare var det färdigdiskat.

Diskmaskinen fick jag i 30-årspresent så den har lite affektionsvärde. Dessutom planerar vi att köpa en ny, fullstor diskmaskin när vi fixat övervåningen och kan flytta tvättmaskinen dit upp, men det är högst troligt några år bort. Det vore bra att hålla liv i den här bänkdiskmaskinen till dess.

A skruvade isär den och vi såg att han hade rätt, det fattades en vinge. Det gamla hjulet var fransigt och sprött och gick i bitar när det plockades ut.

En ny pump skulle kosta 2500 kronor. Pumphjulet beställde vi, inräknat frakt, för knappt 400 kronor. Samma dag såg jag en likadan diskmaskin på Kupan för 400 kronor.

Medan vi väntade på reservdelen tornade diskberget upp sig. Efter skålarna använde vi djuptallrikar och sedan temuggar till yoghurten.

Så kom äntligen paketet och det var dags för byte. A satte i det nya hjulet, skruvade ihop maskinen och körde igång ett testprogram. Det gick inte alls.

Såklart, för vingen fanns ju kvar därinne nånstans.

Det hängde ett mörkt och mycket lokalt åskmoln i badrummet där maskinen låg i molekyler på badrumsgolvet (eftersom den läckte smutsvatten) – men så plötsligt hade A lokaliserat vingen i en rörböj och kunde fiska ut den med en tång. Seger!

Fröjden varade i ytterligare några minuter, tills det upptäcktes att det saknades en skruv. En mycket väsentlig och mycket speciellt utformad skruv. Inget man hittar i det vanliga skruvsortimentet och inte på en lördag. Åskmolnet tätnade påtagligt. Vi kravlade runt med ficklampor och lyste i alla vrår, lyfte på mattor och förhörde katterna som svor sig oskyldiga.

– Men om vi tänker logiskt. Du skruvade ur den ena skruven och lade den i skruvburken. Sen skruvade du ur den andra, och då lossnade motorn – och när du tog emot den så föll kanske skruven ner i maskinen? I så fall borde den höras om vi skakar på maskinen, föreslog jag.

– Nja, rasslar gör den nog ändå för jag tappade ner en mutter där förra gången jag lagade den, sa A.

Med gemensamma krafter bar vi tillbaka maskinen in i badrummet, tätade golvbrunnen med en gummirundel, skruvade bort delar och började ruska. Jo! Det skramlade!

Vi lyste med ficklampor, skruvade bort fler delar, bände, skakade igen och vinklade den åt olika håll – lite som när man spelade labyrintspel som barn – och efter 20 minuter hade vi fått ut muttern med hjälp av en teleskopisk plockmagnet. Nu var det olidligt spännande… A skakade maskinen igen och strax hörde vi det: skrammel-skrammel!

Det tog kanske tio minuter till innan vi lokaliserat skruven och med förenade krafter kom åt att plocka ut den med magneten. Tjohoo!

A skruvade ihop maskinen och körde ett nytt testprogram: Hurra, den funkade – men den läckte vatten i en rörskarv. Isär med maskinen för fjärde gången…

Nu kör vi sjätte disken med fullt godkänt resultat och berget är besegrat. Dessutom kan vi nu stoltsera med att ha diskat allt i porslinsskåpet till jul.

Kommentera

Lördag

God morgon! Den här killens tankar kanske du kan ha nytta av? Brooks Gibbs hävar att det bara finns offer i mobbning, därför att även de som av andra betraktas som de värsta mobbarna själva ser sig som offer för något. Gibbs menar att lösningen är att lära barn att sluta underordna sig, och sluta se sig själva som offer… genom att ge dem tekniker att bli mer känslomässigt resilienta. Raise Them Strong – uppfostra dem att bli starka – är produkten som han säljer. En slags mental vaccinering mot manipulation. Spännande tankar för den som är intresserad av resilienta samhällen tycker jag. :-)

Kommentera

Måndag

– Vad ska vi dricka till maten?
– Must!!!
– … nej men, vi kan väl inte dricka must varenda dag? Tänk på min pärkula.
– Vatten då.
– Bra val!
– Varför frågade du ens?
– Det var en remissrunda. Jag tog in synpunkter för att ge sken av att du bor i en demokrati.
– Hushållsdiktator.

Kommentera

Tekniksprång i kontoret

I går baxade vi ut en gammal Xerox Phaser och ställde dit en HP Laserjet Pro m277dw. Den gamla färgskrivaren har inte fungerat sedan 2013 nån gång och vår svartvita har av nån anledning inte funkat med A:s dator vilket resulterat i utbrott ett par gånger i månaden. Att rusta upp färgskrivaren med nya patroner och trumma skulle ha kostat 6800 kronor. Nu köpte vi en skrivare som kan dubbelt så mycket, för halva kostnaden.

A gläder sig som ett barn på julafton åt att kunna skriva ut trådlöst från bärbara datorn och från mobilen – och det funkar varje gång!

Självklart är det bra kvalitet på utskrifterna. Jag läste alla skrivartest som gick att få tag i innan jag bestämde mig.

Utöver det är jag mest nöjd med att den har full duplex, alltså skriver ut tvåsidigt utan att jag behöver vända på papperet. Dessutom kan den scanna, kopiera, skriva ut från usb-minne, faxa och skicka mejl. Well, faxa kan den inte för vi har inte kopplat in den i telefonjacket och kommer inte att göra det heller.

Valet stod mellan den här och Samsung SL-C480FW som är en tusenlapp billigare och får bättre betyg på bildscanning, men den har manuell duplex. HP:n är snabbare (18 utskrifter per minut jämfört med 4), har större minne (256 mb jämfört med 128 mb) och det finns högkapacitets-piratpatroner vilket gör att utskrifterna blir billigare. Samsungen är lite nyare så det kanske kommer pirat till den också.

Kommentera

Bekvämlighet kostar

Vi sätter in matpengar på ett gemensamt ica-kort, samma summa varje månad. På sistone har inte pengarna räckt, och vi började fundera över vad det berodde på. Snask har vi dragit ner rejält, så det är inte boven. Mitt favoritte har blivit ordentligt mycket dyrare men så många paket köper jag ju inte per månad.

Efter ett tag kom vi på det. Den färdigskurna salladen. Två påsar i veckan á 25 kronor blir 200 kronor i månaden. Och kaffekapslarna. Två om dan (60 koppar) á 3:50 blir 210 kronor i månaden. Summa 400 kronor, 10 procent upp på matkostnaden. Mysteriet är löst.

Frågan kvarstår vad vi ska göra åt det. Sallad är lättodlat och det är inte särskilt svårt att grodda heller, men det ska göras (sås och blötläggas, vattnas, väntas, vattnas, vändas, plockas, sköljas och skäras). Lokalodlat och färskplockat kan vara ett lyft. A hävdar envist att smaken på pressokaffe (bryggt i glaskanna) inte kan jämföras med espresson från kapselmaskinen. Jag stör mig väldigt på kapslarna som är ett materialslöseri utan like. Men så klart vill jag att min sötsmula ska få gott kaffe.

Det lutar kanske åt att vi slantar in några hundra till.

Kommentera

Listor, listor, listor…

Mitt tema för januari är ”Städa & Planera”.

Städandet går så där. Jag ägnade nyårsdagen åt att skura spisen, ugnen och tillhörande grillgaller (påkallat av ett litet intermezzo med nyårsmiddagen som utlöste brandvarnaren och lade köket i dimma). Sedan började jag gå igenom en tidningstrave på köksbordet men fastnade snart med näsan i en intressant artikel. Tidningstraven minskade med blott en tredjedel men jag fyllde på med gamla kataloger och skyndade mig iväg med returpapperet till containern. Det fick jag höra sen när A letade tidningspapper för att tända i kaminen. Lyckligtvis fanns en TV-bilaga att tillgå; den behöver jag inte. Det var för fem dagar sedan. Städandet har ännu inte återupptagits.

Planerandet däremot går på högfart! Det började lite försiktigt med en lista över mina uppdrag och potentiella intäkter. Jag fick en energikick när jag såg summan på sista raden. Det ser faktiskt ut som att jag kan få en vettig inkomst för första gången på två år. Strax började glada tankar snurra kring vad som är mest angeläget att lösa av allt som varit uppskjutet på obestämd tid. Skor. Tandläkarbesök.

När jag så kom på att dedikera skrivböcker till mina projekt öppnades en fördämning. Här produceras nu listor i frenetiskt tempo. En lista över tekniska grejer som snart går sönder och måste ersättas. En lista över sparmål och långsiktiga investeringar. Listor över behov, resurser, möjligheter och för- och nackdelar. Önskelistor och prioriteringslistor. Översikter och detaljerade att göra-listor. Fortsätter det i den här takten blir jag kanske redo att sätta deadlines och göra budget.

Mitt i alltihop kände jag ett starkt behov av att gå och titta på 20-årsplanen. Varje gång jag gör det häpnar jag över med vilken precision vi följer den, trots att vi bara tittar på den nån gång per år. Men dessutom fick jag plötsligt syn på hängmappsvaggan som den ligger i. Jag bläddrade bland tjocka mappar och inaktuella etiketter och insåg att jag bara använt hurtsen som avställningsyta sedan vi flyttade hit 2010. Den står där, fullproppad, men så oanvänd att jag inte ens ”ser” den längre. Resultatet är att mitt skrivbord, soffbordet och andra ytor översvämmas av papper som ju istället borde ligga i mappar – eller kastas.

Plötsligt fick jag en stark lust att städa ur hängmappsvaggan.

Det vet man ju hur det blir: som en gigantisk patiens fast med A4-blad, travar av papper över hela golvet i flera veckor. Hör den hit eller dit? Sparas eller slängas?

Jag skyndade mig att klä på mig och gå ut på promenad istället.

Kommentera

Kära skrivbok – varför har jag övergifvit dig?

Jag kämpar för att återföra rutiner och struktur efter några år där ganska mycket fått bli som det blev snarare än som jag planerat – eftersom jag rent krasst inte har vare sig planerat eller följt upp. På något vis löser det sig det mesta ändå, men jag har kontrollbehov och denna bohemiska livsstil orsakar mig därför onödig stress, otillräcklighetskänslor, oro och ångest. Rätt onödigt att utsätta sig för det om rutiner och struktur kan råda bot på det, eller hur?

Man kan enkelt hitta spår av mina tidigare försök att styra upp tillvaron. En lista i ett kollegieblock, ett ritpapper med visionskludd, några stolpar till text i datorn… För några år sedan knåpade jag med den ultimata lösningen, ett ambitiöst superkompakt schema med tomma rutor för vision, aktiviteter, mål, ansvar, budget och tidplan på ett enda A4. Det var en bearbetning av ett dokument för medarbetarutveckling i stora företag. Att rita blanketten var visst roligare än att göra det ”riktiga” jobbet med att använda den, för det blev aldrig av.

I fjol pratade jag och A mycket om tidrapportering via app i mobilen. Ett bra, komplett underlag är en förutsättning för att man ska kunna ha extern fakturering och lönehantering. Men bara att tänka igenom vilka kunder och projekt som skulle läggas in i systemet var mig tydligen övermäktigt för jag kom aldrig igång. A provkörde appen i en vecka och tappade sugen efter ett par buggrelaterade krascher.

Jag håller fast vid mitt analoga almanacksystem: en liten fickkalender där jag skriver in deadlines och möten, och en stor timdagbok där jag noterar betydligt mer än det som har med jobbet att göra: när jag kliver upp, hur jag sovit och mår, när jag stänger datorn på kvällen, besök, inköp och uträttade ärenden, arga eller glada kommentarer, levererat material… (Att leta igenom tidboken när det är dags att fakturera suger..!) I perioder när jag har mycket jobb använder jag också en tredje papperskalender – en terminsöversikt i A3 eller A4 där jag ritar in projekt, processer och deadlines under vår respektive höst.

(Min förkärlek för pappersalmanackor hindrar ju inte att jag även tidrapporterar i mobilen. Bekymret är att min mobil är urgammal – måste jag väl köpa en ny då?)

Sen finns det ett par ännu långsiktigare processer som jag måste hålla reda på, och där har det visat sig under åren att anteckningar kunnat hamna lite här och där, i mobilen, i datorn, i nåt block eller på lappar och lösblad som jag sedan letar ihjäl mig efter – vilket gör tidslinjen hoppig och svår att följa.

I dag kom jag plötsligt på att i skolan hade man skrivböcker! En röd för svenska, en grön för samhälle och en blå för engelska… Jätteenkel lösning juh! Jag ska genast införa ämnesblock. Eller genast, ääääh, jag menar, jag har en ambition att införa ämnesblock … snart, när jag har tid. Och digital tidrapportering, snart, när jag har tid. Kanske rentav göra en sån där ambitiös medarbetarplan. Snart.

Kommentera

Dagens moraliska kris

Jag hörde ett frenetiskt bzzz:ande. På andra sidan dörren hade en geting fastnat i ett nystan av katthår och spindelväv. Jag gick efter ett litet glas att bära ut den med, men när jag kom tillbaka marscherade en stor spindel med raska steg mot den intjorvade getingen. Katterna tittade intresserat på. Plötsligt tvekade jag. Spindeln ska ju också äta och vem vet hur illa skadad getingen redan var? Ambivalent gick jag därifrån, för att lika snabbt gå tillbaka, blåsa undan spindeln och roffa åt mig getingen. Hade det varit en humla eller ett bi hade jag inte tvekat; getingen borde få samma chans. Då uppstod nästa dilemma. Getingen skulle inte överleva utomhus med sin boja av kattludd. Alltså hämtade jag en pincett och försökte plocka bort luddet, men ena bakbenet satt helt fast, och hur jag än vickade och drog så kom inte tussen loss. Till slut använde jag pincetten som kniv och skar av hårstrået som satt fast i benet. Getingstackaren hade vid det laget fått så mycket däng att den bara klamrade sig fast på glaset. Jag lämnade den på ett blad och gick in för att begrunda hela historien.

Kommentera

Stora tallfrösådagen

IMG_5072.JPG

I dag bestämde sig de stora tallarna längs min promenadväg för att det var dags att så.

Hur vet de det? Varför just i dag?

Jag kan inte minnas att jag sett det förut. De gjorde det kollektivt. Gula, svirrande små farkoster. I motljus påminde de om malar, men de hade riktning mot marken, och de kom en i taget, inte i stim. De landade på grusvägen med en decimeters mellanrum. Vilket slöseri. Men tallarna bryr sig inte om sånt. De släpper sina frön när det är dags, och tillräckligt många kommer att falla i god jord.

Kommentera



































eXTReMe Tracker