Arkiv ovanor

När landsbygdsbon åker till storstan

Klockan 06:00 går alarmet igång. Av tonen att döma är det en klockradio från 1980-talet som tränger igenom märg och ben och betongväggar. Beep-beep-beep. Jag vrider huvudet i olika vinklar för att försöka avgöra hos vilken granne den finns.

Utanför fönstret hörs en trafikmatta med bred bas och visslande övertoner, som det blir av fordon som kör fort. Soffan som jag sovit i står intill E4. Jag inser att det är uteslutet att somna om.

Klockradion larmar oförtrutet. Efter 20 minuter funderar jag på om grannen har dött eller rest bort. Ytterligare en stund senare är jag färdig att skriva arga lappar i trapphuset. Sen funderar jag över varför ingen redan har gjort det. Det är ju nio lägenheter i huset. Alla lär höra helvetesmaskinen?

Efter drygt en timme, 07:04, tystnar klockradion. 30 minuter senare smäller det i porten.

Jag går och sätter mig i köket. Där låter det också. Ett cirkulärt dovt råmande från spisen, och ett mer högfrekvent från fönstret: ventilationsfläkten och cirkulationspumpen. Undrar om hyresvärden nånsin har rengjort filtren eller servat lagren? Kyl och frys stämmer in i kören med en bred repertoar. En ny väckare startar, gällt pipande.

Jag inser plötsligt varför ingen skriver arga lappar i trapphuset. Storstadens invånare är bullerskadade som kollektiv.

Kommentera

Kära skrivbok – varför har jag övergifvit dig?

Jag kämpar för att återföra rutiner och struktur efter några år där ganska mycket fått bli som det blev snarare än som jag planerat – eftersom jag rent krasst inte har vare sig planerat eller följt upp. På något vis löser det sig det mesta ändå, men jag har kontrollbehov och denna bohemiska livsstil orsakar mig därför onödig stress, otillräcklighetskänslor, oro och ångest. Rätt onödigt att utsätta sig för det om rutiner och struktur kan råda bot på det, eller hur?

Man kan enkelt hitta spår av mina tidigare försök att styra upp tillvaron. En lista i ett kollegieblock, ett ritpapper med visionskludd, några stolpar till text i datorn… För några år sedan knåpade jag med den ultimata lösningen, ett ambitiöst superkompakt schema med tomma rutor för vision, aktiviteter, mål, ansvar, budget och tidplan på ett enda A4. Det var en bearbetning av ett dokument för medarbetarutveckling i stora företag. Att rita blanketten var visst roligare än att göra det ”riktiga” jobbet med att använda den, för det blev aldrig av.

I fjol pratade jag och A mycket om tidrapportering via app i mobilen. Ett bra, komplett underlag är en förutsättning för att man ska kunna ha extern fakturering och lönehantering. Men bara att tänka igenom vilka kunder och projekt som skulle läggas in i systemet var mig tydligen övermäktigt för jag kom aldrig igång. A provkörde appen i en vecka och tappade sugen efter ett par buggrelaterade krascher.

Jag håller fast vid mitt analoga almanacksystem: en liten fickkalender där jag skriver in deadlines och möten, och en stor timdagbok där jag noterar betydligt mer än det som har med jobbet att göra: när jag kliver upp, hur jag sovit och mår, när jag stänger datorn på kvällen, besök, inköp och uträttade ärenden, arga eller glada kommentarer, levererat material… (Att leta igenom tidboken när det är dags att fakturera suger..!) I perioder när jag har mycket jobb använder jag också en tredje papperskalender – en terminsöversikt i A3 eller A4 där jag ritar in projekt, processer och deadlines under vår respektive höst.

(Min förkärlek för pappersalmanackor hindrar ju inte att jag även tidrapporterar i mobilen. Bekymret är att min mobil är urgammal – måste jag väl köpa en ny då?)

Sen finns det ett par ännu långsiktigare processer som jag måste hålla reda på, och där har det visat sig under åren att anteckningar kunnat hamna lite här och där, i mobilen, i datorn, i nåt block eller på lappar och lösblad som jag sedan letar ihjäl mig efter – vilket gör tidslinjen hoppig och svår att följa.

I dag kom jag plötsligt på att i skolan hade man skrivböcker! En röd för svenska, en grön för samhälle och en blå för engelska… Jätteenkel lösning juh! Jag ska genast införa ämnesblock. Eller genast, ääääh, jag menar, jag har en ambition att införa ämnesblock … snart, när jag har tid. Och digital tidrapportering, snart, när jag har tid. Kanske rentav göra en sån där ambitiös medarbetarplan. Snart.

Kommentera

Memo till själv

Min energi går i vågor. Just nu är den i topp. Jag säger att jag har en ”turboknapp med trollstavsfunktion”. Det brukar hålla i sig i tja, typ, några veckor..? Jag har inte kommit på att mäta och följa upp tidigare. Därför vet jag inte heller riktigt när det började den här gången eller vad som utlöste det, för jag dokumenterade för lite när det hände.

I det här stämningsläget är allt enkelt. Idéer och sammanhang känns tydliga. Folk är tillgängliga, och inte bara det, de blir rentav glada över att jag hör av mig. Vi skrattar och skojar. Jag behöver knappt be om saker; möjligheter och resurser dyker upp av sig själva. Flow, flyt.

När jag är i andra läget, trött och deprimerad, är det mesta svårt, motigt och grått. Att få tag i en människa och hitta en tid att få något genomfört kan ibland te sig omöjligt. Det finns inte tid, det finns inte pengar, det finns inga möjligheter. Jag vill inte gå utanför dörren.

Vanligtvis när jag får överloppsenergi så slösar jag bort den på ovidkommande saker som jag sedan ångrar. Det är lärorikt, men det leder mig inte framåt varken i det jag redan har lovat eller i det jag verkligen vill göra. Den här gången ska det bli lite annorlunda. Målet jag satte var max 70 procent på slöseri och nymodigheter, 30 procent på planerade saker.

Just nu ligger jag risigt till även med den generösa begränsningen.

Jag fick en släng av debattlystet storhetsvansinne och vandrade ut, bort, från min hemmaplan och fann mig indragen i spretiga diskussioner med okända människor i Aftonbladets kommentarsfält. Jag som nästan aldrig läser kvällstidningar och absolut inte tidningars kommentarsfält, inga tidningars (förrän de senaste veckorna). Jag hade till och med glömt varför.

Jag scrollade ner i den långa listan av kommentarer där mitt namn lyste här och där; andra anropade mig. Plötsligt kände jag gamla symtom rusa i kroppen. Hjärtklappning, ångest. Mitt glada humör bortblåst. Energin likaså. Förlorade timmar. Fick plötsligt minnesglimtar – visst har jag varit med om det här förr? Hopplösheten kom på blixtvisit. ”Det finns inget hopp , världen är full av idioter så varför bry sig…”. Så rasslade det till av en nyckel i ytterdörren och A bröt förtrollningen med sin blotta närvaro.

Pust. Memo till själv: Välja mina strider. Lägga energin på mina kära, på det nära, på det som är viktigt i långa loppet för mig och oss. Ge energi, idéer och erfarenhet till utvalda människor som uppskattar den. Strunta i pratkvarnarna. Gå inte dit igen. Hör jag det?!

Kommentera

Disträ på en ny nivå

Jag har för vana att glömma tekoppar på köksbänken. Antingen tomma så när som på tekulan (då glömde jag hälla på vattnet), eller oftast med en tekula och simmigt, blått oljeblänkande kallt te i. Då kan den ha stått flera timmar. Sedan lyckas jag ofta även glömma koppen i micron när jag värmt den…

I dag lyckades jag med ett nytt konststycke, när jag var helt inne i en text som jag arbetar med.

Gick till köket för att hämta en tekopp.
Upptäckte att jag (som vanligt) glömt hälla i vattnet.
Laddade en tekula och hällde på vattnet.
Kollade i skafferiet efter godis. Slut.
Tog ut tekulan ur koppen, diskade och ställde tillbaka den.
Hällde mjölk i koppen och blev väldigt förvånad över att det var silverte?!

Kommentera

Krispigt överdrag

20141106-154118.jpg

Pudrad ismaräng på bilarna; klabbsnö som frusit i botten och så ett lager oskuldsfulla fjun på det. Man kan tro att det bara är att borsta bort, men här krävs hårda tag med skrapa och helst hörselskydd på grund av oväsendet som uppstår.

Ganska onödigt om man betänker att vi har garage och visste flera dagar i förväg att det skulle bli snö.

Så varför står inte bilarna inne? Jo, för att vi helst måste vara två för att bära ut kapsågen som tronar mitt i garaget sedan sista snickarjobbet för en månad sedan. Det tar nog säkert fyra minuter att fixa men projektledaren har inte lagt nån arbetsorder än.

 

Kommentera

Det finns en gräns även för Fårrden

20140812-215953.jpg

I Fårrden fraktar jag fönster, kattströ, fruktträd och allt möjligt annat. Däremellan extraknäcker den som trädgårdstraktor och paketbil. Det är ständigt nåt projekt i varierande stadium på gång. A brukar retas att han måste skotta ur en massa verktyg och grejer varje gång han ska låna den.

Läckande säckar med jord och fågelfrön närapå skapade en liten odling i skuffen i våras. Det är inte hela världen. Och självklart får man äta glass i bilen.

A är mycket restriktiv med vad han tar in i sin bil och anser att man möjligen kan få äta förståndigt. Jag retades lite med honom om det förståndiga i att han viftade runt och råkade smeta glass på Fårrdens solskydd. Varpå han fick en skrattattack och frustade ut chokladöverdragen våffla över instrumentpanelen.

Så nu är både solskyddet och panelen nyskurade. Till och med jag har en gräns, och den går vid matrester, tomma förpackningar och andra sopor. Sånt städar jag ut direkt när jag kommer fram.

Kommentera

Kvällsexpedition

I går när jag åkte till en kurslokal såg jag en katt i diket kring en rastplats vid E14. Som kattägare reagerar jag förstås. Dels finns inga hus i närheten, dels är det tre- och fyrfiligt med mitträcke och hastigheter över 100 kilometer i timmen. Farligt, farligt.

I detsamma såg jag också ett bylte på den i övrigt tomma rastplatsen. Tanken slog mig genast: ”Har någon dumpat katten på rastplatsen?”. Men jag tog mig inte tid att stanna eftersom det var jag som skulle leda kursen.

Sen glömde jag bort det hela, tills jag åkte hem sent på kvällen och såg katten vid samma rastplats men nu på andra sidan vägen. Och byltet låg kvar. Jag svängde in på närmaste p-ficka och gick tillbaka i skogskanten, vilket visade sig bli en promenad på flera hundra meter. Naturligtvis var inte katten kvar, eller i alla fall visade den sig inte.

Jag försökte räkna ut vad byltet kunde vara. Det såg ut som en påse eller en väska. Tänk om den var full med halvdöda kattungar?! Jag insåg att jag inte skulle kunna sova om jag åkte därifrån utan att titta efter. Så jag klättrade över filerna och mitträcket, och fann mig snart bekant med en stor kasse tomma ölburkar… Den lättnaden!

Men sen då. Jag kan ju inte bara lämna en kasse med tomma ölburkar i naturen? Det vore ju lika stort fel som personen gjorde som slängde dem där. Förresten. Varför var det bara ölburkar? Jag såg framför mig en yrkesförare som ”städat” lite kupén innan han kom fram till sin kund. Förbannade smygrattfyllerister.

Surt tog jag kassen i näven och traskade tillbaka i diket bland fjolårslöv och slystubb. Räddningsexpeditionen hade plötsligt reducerats till vägkantsstädning. Inget fel i det, men jag är besviken för jag tror tyvärr att kissens dagar är räknade. Smådjur som uppehåller sig vid vägen brukar inte leva så länge enligt min erfarenhet.

Kommentera

Sådårens bekännelser: ett rop på hjälp

Jodå, jag minns att jag hade föresatser i vintras. Det var nåt om att ”inte så för mycket”. Och att ”bara så sånt som jag vet var jag ska plantera”. ”Fokusera på att komplettera där det fattas.” Jag lade tillbaka över 90 procent av innehållet i mina välfyllda fröboxar och kände mig sååå förståndig.

20140413-203440.jpg

Se förresten, jag har en vit amaryllis som är på gång att blomma.  Förra helgen sådde jag några Diablo smällspireor som ska bilda vägg bakom de röda rosorna, och Kupferteppich, en mörkbladig marktäckare som jag hoppas ska passa runt brandgula liljor. Två sorters plymspirea till vita rabatten för nästa år. Solhattar för att fylla ut på källarbacken. Islandsvallmo mellan tulpanerna, för det verkar ju ta en evighet för nävorna och ormroten att etablera sig. Några fler plantor till aklejhörnan. I kväll blev det rosenskära och vindor till de stora kornsåarna som jag ska såga isär för att få ut från stallgången.

Jaa, vadå? Det blev ju bara några pluggboxar? Fem boxar gånger 49 plugg, är ju *harkel* inte ens 250 plantor. Det är ju inte så farligt.

Bellis behövs till den nya syrenhäcken, och en doftande vitblommare under begoniorna. Det fanns flera tänkbara marktäckare runt Sigrid och Foxtrot; skulle ju kunna vara förgätmigej, hängslöja, klippnejlika, roseniberis..? Vilken är bäst? Tänk om jag väljer fel?

20140413-203454.jpg

Så det blev en låda av varje. Gissningsvis uppemot 400 plant om alla lådorna tar sig.

För några veckor sedan tog det mig en timme att kruka 12 perennrötter som jag fyndade på Lidl. De 24 penséerna delade jag upp på två planteringstillfällen. Med den statistiken så ska ju 650 plant vara gjort på … få se nu, öhhh, en 50 timmar med stordriftsavdrag.  Sa jag förresten att det snart kommer ett paket med 140 liljor? Dessutom har jag span på en ny röllika som jag tror blir fin till Hansarosorna, och några pioner hos Odla. Måste ju använda upp mitt tillgodohavande där innan det förfaller.

Mamma, du kommer väl och hjälper mig? :-)

Kommentera

Livet på landet

Ibland påminns jag om att livet i glesbygden är ett annat än det i stan. Nu tänker jag inte närmast på strömavbrott och vedeldning, usel mobiltäckning eller hur man bäst flår en hare.

Nej, jag tänker på att den stadsbo som ger sig ut med bil på slingriga landsvägar i snöfall bör känna till ett och annat om traktorer. Till exempel att man bör vara extra uppmärksam om man ser en gammal jordbrukstraktor (företrädesvis BM) med snöslunga baktill. Ett sånt ekipage kan rattas av Alvar, 87, som är lomhörd och halvblind och har haft nackspärr sedan finska vinterkriget.

Då upphör de vanliga trafikreglerna att gälla. Den turistande stadsbon måste förstå att på landet har ett sådant traktorekipage alltid förkörsrätt. Även vid utfart från gård och p-ficka, korsande av huvudled eller andra situationer som normalt skulle föranleda väjningsplikt. Och, att den prioriterade uppgiften i det här läget är att flytta snö. Därför kommer snöröjaren inte för ett ögonblick överväga att stänga av slungans utkastning när han passerar huvudleden.

Korrekt procedur för den turistande stadsbon är då att bromsa till stillastående på huvudleden, på kastsäkert avstånd, alternativt finna sig i att hela bilen försvinner in i ett snömoln, tills traktorekipaget passerat.

Det är ingen mening att hetsa upp sig. Det bara är så. Det står i någon paragraf i glesbygdslagen.

Kommentera

Gummilösning

20131007-093602.jpg

I vårt badrum rinner duschvatten inte frivilligt till avloppet. Man får jaga dit det med en gummiskrapa.  I början använde vi en svart skrapa som färgade av sig på den ljusblå plastmattan. Fuuuult, och inte gick märkena att få bort med vanliga rengöringsmedel.

Efter att jag köpt en vit gummiskrapa hade jag ett naivt hopp om att den mörka beläggningen så småningom skulle nötas eller blekna. Vilket den så klart inte gjorde.

Det märkliga är att det inte finns sjutusen tips på google om hur man tar bort gummistreck från plastgolv. Så ovanligt kan det väl inte vara? Det blev till att försöka tänka kreativt, dels på temat ”lika löser lika” och dels kolla vad som funkar mot gummirester i andra sammanhang, till exempel på fordon.

Resultatet blev en match mellan outspädd såpa och 5-56/WD-40. Båda fungerar om de får verka ett tag.

Edit: Efter det storskaliga städprojektet har jag ytterligare erfarenhet att dela med mig av. 5-56 är klart effektivast, men ger en oljig hinna som måste torkas bort med massor av papper och luktar starkt när det blir stora mängder.

Kommentera



































eXTReMe Tracker