kajo.info.se

Pudrad ismaräng på bilarna; klabbsnö som frusit i botten och så ett lager oskuldsfulla fjun på det. Man kan tro att det bara är att borsta bort, men här krävs hårda tag med skrapa och helst hörselskydd på grund av oväsendet som uppstår.

Ganska onödigt om man betänker att vi har garage och visste flera dagar i förväg att det skulle bli snö.

Så varför står inte bilarna inne? Jo, för att vi helst måste vara två för att bära ut kapsågen som tronar mitt i garaget sedan sista snickarjobbet för en månad sedan. Det tar nog säkert fyra minuter att fixa men projektledaren har inte lagt nån arbetsorder än.

Helgens pyssel: att sätta in tredje och sista porten i spjucklet. Av erfarenhet vet vi nu att det kommer att ta ett par timmar. Om vi inte tar sovmorgon halva dan så borde vi alltså hinna något mer. Jag ska packa skurborstar med skaft. De grå väggarna måste borstas rena från gammalt gräs, jord och döda sniglar. Dessutom ska täckbrädorna skruvas tillbaka innan målning. Foder och knutbrädor får vänta, så slipper vi maska dem.

Målningen hade ju kunnat vara ett  oändligt arbete men jag önskade mig en jättestor färgspruta i födelsedagspresent och fick den av gulle-A. Därmed borde denna 19 meter långa byggnad kunna byta färg på ett par timmar istället för dagar. A har en ännu större verkstad som också behöver målas. Möjligen var det därför han var så lättövertalad när min presentönskan kom på tal. :-)

Jag pekade förstås ut extra-plus-modellen, den enda som klarar alla typer av färg: vattenlöslig, oljebaserad och slamfärg, så vi är garderade. Min förhoppning är att det gamla garagevirket ska vara så rufsigt att det går att måla över med slamfärg. Jag har köpt en 10-kiloshink för provmålning på den gaveln som syns minst. Jag har inte avgjort än om det är gaveln in mot gården eller ut mot vägen… Vad säger fastighetsägaren tro? Dörrarna ska bli antingen oxidgröna eller gula.

Målningen får emellertid vänta till svalare dagar i höst. I kväll bekräftade vi datum för överlämning av Projektet till ny ägare i månadsskiftet juli-augusti, så nu har vi bråttom att bli klara med spjucklets inredning och flytt av alla grejer. Lika bra det, så blir det gjort. Från och med i morgon kväll har vi semester. Nu blir det mer tid att bygga, måla, fixa och köra grejer.

I helgen var det portverkstadsdags igen. Jag skulle sätta kryss på portarna men gruvade mig lite. Det är två svåra saker med att göra kryss: att få till vinkeln på spetsarna, och att göra urtag på mitten där reglarna korsas.

Jag värmde upp med att såga halvt-i-halvt på spillvirke. Jag har nämligen läst kloka ord nånstans: ”Öva mycket. Ved brinner lika bra om den är svarvad.” Halvt-i-halvt är en skarv- och fogteknik som innebär att man sågar ur halva tjockleken ur vardera pinnen så att de passar ihop. När jag hade sågat sex-sju regelstumpar i olika varianter tog det kortaste spillvirket slut.

Då övergick jag till att kapa bort not och spont från ytterkanterna av råspontspill som jag limmat ihop i avsikt att göra fågelholkar.

När det var klart kunde jag väl inte riktigt skjuta upp krysstillverkningen längre…

Förra gången vi var i verkstaden tyckte A att det skulle räcka med att göra Z på dörrarna. Eftersom över- och underliggaren redan är på plats behövde jag bara kapa en regel. Det verkade ju rätt enkelt. A kom med en fin vinkeltillsats som skulle monteras på sågen och hjälpa till med styrningen. Jag lade regeln som skulle bli snedsträvan på plats där den ska monteras, ovanpå ramen, och fick tillverka en pyttekort snickarpenna som rymdes under brädan när jag ritade av rätt längd och vinkel.

När första dörren var klar blev jag övermodig och försökte lyfta bort den själv. Det gick inte så bra, jag tappade det tunga aset och slog bort en stor flisa från dörren som låg under. Resten av tiden ägnade jag åt att limma och pressa skadan jag ställt till.

Lika bra att jag inte hann med fler, för när mamma hörde om tilltaget att ”bara” göra Z lade hon in veto direkt. Riktiga portar ska ha X! Enkla Z:n har man bara på smala dass- och förrådsdörrar.

Att göra Z visade sig i alla fall vara bra övning inför att göra X. Likaså hade jag nytta av halvt-i-halvt-kapandet, för då tränar man att ställa klingan i rätt höjd. Knepet för att få bra passform i hörnen är att såga på utsidan strecket. Spetsarna sågade jag bäst på frihand men till urtaget var vinkeltillsatsen till stor nytta. Istället för att laborera med fräs eller stämjärn gjorde jag urtaget med ungefär 25 parallella sågsnitt. Det tog bara några minuter.

Jag fick till tre X innan svärmor ringde och tyckte att vi måste komma hem och fika. Det första var lite väl glappt och A mobbade mig för det, men det sista blev faktiskt ganska bra. Övning ger färdighet.

På tal om Spjucklet så upptäckte jag nyss att jag undanhållit några bilder från produktionen av slagportarna i A:s verkstad.

En nylimmad ram till en dörr, ihopspänd med limknektar. Varje dörr är 240 x 116 cm och porten får alltså dubbla bredden 232 cm. Innan knektarna dras åt helt så mäter vi diagonalerna med måttband och vinklarna med en stor plåtvinkel. Det blir aldrig vinkelrätt av sig självt… Om jag skulle hålla på med dörrtillverkning oftare så skulle jag bygga ett formbord.

På ramen skruvar vi fast 17 mm råspont med trallskruv, utom den smala ytterbrädan som spikas med dyckert för att inte spricka. Jag spar knän och rygg genom att sitta på en stol. Det ser slött ut… :-) När den yttersta brädan är satt spänner jag ihop en hel rad bräder med limknekten och längsjusterar ändarna med hammare och kloss. Då går det fort att skruva. Det skulle gå ännu fortare med spikpistolen men vi fick som sagt inte tag i tillräckligt korta spikar.

Eftersom råsponten skruvas från insidan av dörren, och ramen ska vara på utsidan, så behövs riktlinjer. Efter ett par dörrar drabbades jag av lätt sinnesförvirring och ritade ett av blyertsstrecken åt fanders, men märkte det inte själv. A som stod borta vid svarven reagerade direkt när jag satte första skruven. ”Va sjutton, drar inte skruven?!!” Det hördes på ljudet från skruvdragaren att jag bommat regeln, men jag märkte inte det heller. Då är det dags att åka hem och fika.

I julklapp fick mamma en vedkap (av mig och A, T, T & L).

I födelsedagspresent fick K snökedjor och navkapslar till bilen (av mig och mams).

I sommar fyller jag jämnt och A har förhört mig om vad jag önskar mig. På nåt vis kom ämnet in på spik. Det kan ha nåt att göra med att vissa i den här familjen har förvarat spik i kassaskåpet. Saker som bäst förvaras i kassaskåp är ju vanligt förekommande presenter till folk som fyller jämnt.

Jag sken upp och sa att jag gärna vill ha spik, men i så fall 21-graders bandad maskinspik, företrädesvis 2,8 x 50 eller 55 mm. Här i stan finns nämligen bara 60 mm eller längre och den slår igenom när man spikar 17 mm råspont på 45 mm regel.

Andra saker som jag gärna vill ha (och som väldigt gärna får vara begagnade) är: en arbetsplattform, en eldriven färgspruta typ den här eller den här eller kanske en sån här, en cirkelsåg, en dyckertpistol, några aluminiumstegar alternativt en dubbelstege (men det ska vara lättvikts för jag avskyr att försöka manövrera tunga, långa stegar), en byggkompressor eller vanlig kompressor med 200 liter/min som det går att bygga om stativet till, en tvångsblandare (sällsynt sort av liggande murbruksblandare) och kanske några fler verktyg som jag inte kommer på just nu.

Jo, och så vill jag ha cirka 40 liter rödkrita (slamfärg), två 6 x 10 meter presenningar helst svarta, begagnade trädgårdsplattor av alla slag även spräckta eller omaka och/eller lastpallar av trä (till Spjucklet), förslutningsbara tomma plastdunkar som flytelement till en brygga, begagnad pannplåt och murtegel.

En del av de här grejerna skulle jag helst vilja ha före min födelsedag, exempelvis presenningarna, trädgårdsplattorna, rödkritan, färgsprutan och arbetsplattformen.

Hur kommer det sig att A ser alldeles normal ut i skyddsutrustning medan jag ser ut som en elak rymdsoldat? Men jag gillar att mössan går över glasögonkanten för det hindrar sågspånet från att leta sig in bakom glasen.

Om det inte vore för det kringyrande spånet skulle jag kanske inte behöva mössa alls, för vi är ju faktiskt inomhus, i A:s stora verkstad. Vi ska nämligen göra portar till Spjucklet. (Det är alltså garaget som heter så.) Jag är sågslav och kapar råspont. 2420 millimeter ska varje bräda vara men ska sanningen fram så blir det allt mellan 2419 och 2421, för mothållet räcker inte så långt bort och jag håller visst inte maskinprecision. Femtio stycken ska det bli innan jag börjar med nästa längd.

Först körde A en mystisk apparat (en borrstäm, utrustad med ett verktyg som ser ut som en kombination av borr och stämjärn) och den gjorde fina fyrkantiga hål i ramvirket som vi sågat dagen innan. Sedan ägnade han ett par timmar åt att pilla med ett annat gammalt snickerimuskedunder som används för att fräsa tappar (och därav kallas tappfräs). Jag hörde halvkvävda ramsor om nån inställningsratt som satt löst och en sprint som skulle fästas, en mutter på vift och jag vet inte vad. Jag sågade obekymrat vidare.

När A väl fick igång muskedundret var det slutsågat, för med både muskedunder och såg igång samtidigt gick säkringen. Grannarna trodde förmodligen att det var jordbävning. Jag kände mullret av fräsen i betonggolvet, behöver jag säga mer..? Så A fräste och jag hantlangade…

… och när helgen var slut hade vi fått ihop följande plockepinn, som så småningom ska bli tre stora slagportar. Men det fattas en hel del råspont för vi vågade inte lasta så tungt på släpvagnen. Det blir en ny tur till Byggmax och minst en dag till i verkstaden.

I helgen flyttade även två av Spjucklets första inneboende in. Mina två shopprar (trehjuliga mopeder) kom äntligen ut från A:s verkstad. Åtskilliga kubik prylar ska flytta ut från verkstaden och sen slipper vi förhoppningsvis spela 15-spel varje gång vi ska göra något där.

Lillasyster K fick en ny veranda i somras. Vid bygget plockades lockpanelen ner från ytterväggen, och vindpappen därunder blottades. Hela hösten har talgoxarna pickat-plockat-slitit hål i den svarta pappen och dragit fram gullfibern. Till slut var huset tigerrandigt och gräsmattan full av gula luddtussar. Svågern L har haft ett drygt jobb med att lappa och laga innan han kan sätta tillbaka panelen.

Förrförra helgen satte jag vindpapp över skarvarna i vårt garage. I helgen upptäckte jag minsann att de söta små flygterroristerna pickat hål i alla mina lagningar!!! Men under vår vindpapp finns ingen gullfiber så där kammade de noll.

Nyss berättade jag om detta besynnerliga småfågelsbeteende för en kompis. Hon blev inte ett dugg förvånad, snarare triumferande. ”Talgoxar, eller hur?!! De är som galna! De hade sönder pappen på vårt hus hela tiden när vi byggde ut!”

En snabb flukt på google visar att detta är ett känt fenomen. Talgoxar vill tydligen ha gullfiber till sina vinterbon. Det hade man ju ingen aning om.

Så nu förväntar jag mig att mamma som tillägg till de 120 kilona solrosfrön som går åt varje säsong nu även serverar ett paket (eller åtminstone en våd eller två) gullfiber. Eller vänta nu, gullfiber kliar ju som f-n! Dessutom är det inte ekologiskt nedbrytbart, det är ju glasull. Det får bli ekofiber, fårull eller kanske hund/katthår på fågelbordet då.

Att bygga på senhösten är att vara ute i sol, regn, dimma, snö, slask och frosthalka – ibland allt på samma dag. Det är okej, bara det inte blåser. Vind är både ett tärande irritationsmoment och en säkerhetsrisk. Men bortsett från blåsten är det till att vara nöjd med det väder som är, för i morgon eller nästa helg är det troligen sämre.

Förra lördagen satte vi reglar på framsidan i de porthål som inte ska användas. Efter första ”hålet” tyckte A att det var jättetråkigt att sätta reglar, och ville börja sätta panel istället. Efter åtta bräder klagade han högljutt över att det var ännu tråkigare att sätta panel…

Om ni har glömt varför det är krångligare att spika panel när man står på stege än nere på marken, så låt mig påminna er: 1) stegen är i vägen när man ska slå in spiken, eller 2) man når inte och måste springa ner för att flytta stegen eller 3) stegen börjar vicka oroväckande när man sträcker sig. Min snickarhammare försvann spårlöst för evigheter sedan så nu vinglar jag på med en liten lätt fjutthammare som inte ens har spikklo. Värdelöst. Till och med tretum är jobbigt att slå in med den. Förmodligen kommer hammarhuvudet så småningom lossna och banka mig i pannan.

Snabbspolning till förra söndagens kväll. Det var ärtsoppstjock dimma hela dagen. Förutom reglar och lite panel hann vi montera bort täckbräder och bleck från portöppningarna, lappa skarvar och hål med vindpapp, grusa framsidan och skruva fast en del plåtdetaljer på taket.

Den här helgen hade vi ett nytt lass panel med oss. Så här såg Forden ut när vi kom fram. Ni får föreställa er skicket på släpvagnen, presenningen och spännbanden… A spolade av ekipaget med slang innan vi kunde lasta av. Spännbanden behövde bada i varmvatten för att leran skulle gå bort.

A var tveksam till om vi verkligen skulle kosta på oss en spikpistol… men jag framhärdade och efter första spiken blev den hans nya favorit. (För andra nördar: Det är en 21-graders Meec från Jula. Den ska enligt specifikationen ha 200 liter luft i minuten men L:s lilla kompressor ger 115 och det räcker om man inte är så snabb med att få bräderna i läge.)

A:s hjälmluva har fått en fuskpälsbräm från kapuschongen på hans nya vinterjacka. Jo, vi är lättroade… :-)

Med spikpistol och en som längdkapade och en som spikade blev framsidan klar redan till förmiddagsfikat på söndagen.

Eftersom huset blev lite för långt blev vi tvungna att skarva på taket. A tjurar över att skarven inte blev tillräckligt snygg. Jag menar, vem kommer att kunna se taket från ovan, tre meter upp? Jultomten, eventuellt förbipasserande skärmflygspiloter och traktens fåglar. Och så ni då, förstås.

Denna söndag kväll, liksom alla föregående, kom jag hem med rödblossande väderbitet ansikte och nariga fingrar. Efter ett par dagars smörjning försvinner kardborrehakarna på fingrarna. Jag börjar förstå varför pappa hade problem med blödande självsprickor när han jobbade som byggnadssnickare. Kanske man rentav kunde komma ihåg att smörja förebyggande?

A tycker att vi gjort oss förtjänta av en ledig helg. Jag driver på: ”inte förrän vi gjort ditten och datten, snart kommer snön, vi borde först …”

Nu är det karmar, portar, täckbräder, knutbräder, regnavvattning och lite plåtdetaljer kvar.

Scoobs vill gärna hjälpa till. Här sorterar vi korta och långa farmarskruvar till takplåten, och förser dem med brickor som vi noggrant plockat från takplåtarna. Vi fick all farmarskruv och ankarskruv till garagelängan hoprörda i en stor plastkasse.

Jag hade glömt kameran hemma så A fick hala fram sin gamla mobiltelefon, som är nästan lika usel som min.

I går hängde A och jag upp panelstycken ovanför portöppningarna. Vid dylika manövrar behövs en stor arbetsbänk att mellanlagra stycket på, två höga trappstegar för lyftet, och en lång takstege för att komma åt att skarva översta regeln på översidan. Tur att det finns resurser att låna. :-)

Vi funderade lite på hur besvärligt det skulle bli med sista stycket, eftersom huset numera är ett par centimeter längre och stycket alltså skulle vara för kort. Man kan ju inte gärna hänga det i tomma intet. Sådan tur hade vi att den lilla väggbiten till vänster var tillräckligt bred att lägga upp det på. Nu blir det genast mycket enklare att dölja att huset numera är ett par centimeter längre.

Mamma sysselsatte sig under tiden med att bära bort en massa sten. Risken fanns annars att stenarna skulle hamna i snöslungan i vinter och i så fall skulle den gå sönder.

I dag hjälptes mamma och jag åt att lyfta upp sex meter långa takplåtar. A stod uppe på taket och skruvade allt vad maskinen orkade. Tre batterier körde vi slut på. Tur att han fick två nya i fredags!

Till nästa helg måste vi skaffa en plåt att skarva mellan takplåt och gavelplåt, annars finns risk att det kan bli läckage. Vi måste också bestämma vilka av de sju öppningarna som ska sättas igen och vilka som ska få portar. Och räkna ut hur mycket baspanel, råspont och glespanel som behövs. Det blir Byggmax på fredag igen.

En massa småfix återstår också. Det ska sättas mer fransk skruv i syllbräderna, fler plåtvinklar i stommen, fästas lös panel, bytas några panelbräder, skarvas i hål, skjutas fast lös vindpapp och sättas upp knut- och täckbrädor över alla skarvar. Dessutom ska vi förstås sätta täckplåt på gavlar och framkant, rikta hängrännorna som blivit buckliga och skeva i transporten, rikta rännkrokarna som blivit ännu krokigare samt montera stuprör.

Men i kväll firade vi först med fläskfilé och potatisgratäng, och sedan med hemlagad äppelpaj och vaniljsås som A:s mams hade skickat. Taket är lagt, nu kan det få snöa om det nödvändigtvis måste. Fast egentligen helst inte förrän nästa helg, när vi förhoppningsvis hunnit täcka större delen av framsidan också.

Det var vinter när vi kom till garaget i lördags. Jag kände mig väldigt förutseende som efter avslutat värv förra helgen hade packat in arbetsbänken i presenning så att vi slapp stå på den hala, skrovliga isbarken som bildats på allt annat trä.

Utsikt över det blivande taket. Vi köpte mer takreglar och skarvplåtar från Byggmax. Spikplåt kan köpas styckevis eller i kartong om 25. Kartongen är stor som ett mjölkpaket och väger 11,2 kilo… Det går inte att ha två sådana i kundkorgen samtidigt för då bågnar handtaget.

I en perfekt värld vore alla takbjälkar på exakt samma nivå och alla takreglar fullständigt raka. I vårt projekt får man ibland övertala reglarna att mötas, både i bredd- och höjdledd. Då är det bra med två tvingar och vid särskilt svåra fall en plankstump. Dessutom ska man ha med sig skruv, skruvdragare, spikplåtar och gärna en hammare, ifall man behöver knacka bort isbark, rikta en plåtvinkel eller hittar nån gammal spik som bör åtgärdas. Många turer upp och nerför stegen blev det innan jag kom på att surra fast en gammal cykelkorg där uppe. Jag är ofantligt nöjd med uppfinningen! Sedan hade det inte gjort något om vi kommit ihåg att ta med enhandstvingarna istället för de gamla tvåhandsskruvtvingarna.

När det återstod bara ett par reglar tog batteriet i skruvdragaren slut igen. Då bestämde vi att arbetspasset var klart. Nästa gång ska vi montera panelblocken ovanför varje portöppning, och därefter ska takplåten upp. Jag måste köpa en ny skruvdragare för min har dött, och A behöver nya batterier till sin. Och så behöver vi bits/hylsor för farmarskruv till takplåten.

På tal om sådant som man behöver, så ligger bra arbetskläder högt på listan. Blöta skor och handskar, snickarbyxor av kallt syntetmaterial och för tunn skaljacka är inte bra för inspirationen. Under veckan införskaffades snickarbyxor i bomull, en vinterarbetsjacka samt handskar med grantex (billigare kopia av gore-tex).

Handskarna var svårast. Jag var övertygad om att vi skulle hitta några lämpliga på Jula. Kriterierna var fodrade, vattentäta och bekväma. Jag provade säkert 30 par handskar av olika sorter. Antingen var de vattentäta men inte varma, eller fodrade men inte vattentäta. Och alla var dåligt sydda. I vissa gick det inte få in tummen eller lillfingret, andra hade knöliga sömmar som skavde. Jag var mycket frustrerad.

Sedan åkte vi till Byggmax och hittade precis det vi sökte för 30 kronor paret. Men de finns bara i one size (storlek 11) och ska utgå ur sortimentet, så vill du ha ett eget par gäller det att handla snabbt. De är mjuka och sköna, hyfsat varma och vattentäta utan att man blir svettig. Fiffigt att det är så mycket reflexband på dem också. Men när de är torra har man überbra klistergrepp, och när de blir blöta är de hala. Värst för mig eftersom handskarna är för stora. Lite läskigt när man bär tunga, frostiga träbalkar.