kajo.info.se

Jag har bestämt mig för att köpa en spikpistol, lagom för att skjuta in tre tum i ytterpanel. Första bästa på Jula skulle säkert vara tillräckligt bra. Men så upptäckte jag att man kunde välja mellan 21 och 34 graders vinkel på magasinet. Varför då..?

Jag messade frågan till två personer som jag trodde visste. Ingen av dem kom med någon tillfredsställande förklaring, och därmed var det kört. Stora spikpistolsutredningen startade. Kvällen försvann i ett nafs. Jag är ju sån att jag inte kan stanna halvvägs utan måste gå till botten med allt. Nu vet jag det mesta som är värt att veta om tryckluftsdrivna spikpistoler – utom hur det är att faktiskt använda en. Den insikten lär dröja ytterligare några veckor.

I fredags (2 oktober) gick A hem tidigare från jobbet, och så for vi på shoppingrunda med släpvagnen bakom Taurusen. (Himmel vad den känns lyxig och bekväm nu när jag åkt liten sportbil hela sommaren. :-)

Först åkte vi till Jula och köpte varsin hjälmluva (som nedan mannekängas av A). Sedan vidare till Byggmax för att lasta på lecablock, virke, takplåt, spikbleck och lite annat. Hemma surrade vi fast en stege ovanpå lasset och kånkade fram mätutrustning och verktyg.

Lördagens beting gick i ett huj! Med hjälp av mamma och L bar vi ut alla väggblocken på plats. (Jag ångrar nu att jag inte tänkte på att ta en bild där väggarna låg som ett omkullslaget korthus!) Efter några försök kom vi på en bra teknik för att kunna resa blocken på tre personer, så att L fick gå och ägna sig åt sitt eget projekt, nämligen att lägga takplåt på den nybyggda verandan.

Grunden som vi gjort var 18,72 meter lång. Den siffran hade vi kommit fram till genom att mäta syllbräderna på de olika blocken. När baksidan var rest var grunden nästan 7 centimeter för lång! Husets verkliga längd var alltså 18,65. Felmarginalen kommer sig av att vi inte lagt märke till att syllbräderna blivit snett avsågade när de demonterades. Problemet löste vi enkelt genom att sätta in en extra stolpe i hörnet.

Hela dagen hade vi fantastiskt väder, sol från blå himmel och bara lite vind. Vid tre på eftermiddagen stod väggarna på plats och då fick vi lunch. Väderleksrapporten hade lovat snålblåst och uppemot en decimeter snö så vi vågade inte ta paus innan väggresningen var klar.

Efter intag av smaskig köttgryta (tack gullemamma för superb service :-) förberedde vi för stolpar på framsidan genom att spänna upp snubbeltråd, bära fram lecablock och gräva lite halvhjärtat. Senare på kvällen gick vi upp till vändplanen och begrundade den nya utsikten. Det blir ett långt hus. Man kan även notera att mams och A har likadana blå Fristads-jackor… Men mamma har inte fått någon svart Darth Vader-mössa än.

Söndagen kom med yrsnö och nära nollgradigt. Tvi! Gissa om vi var glada över de varma, mysiga hjälmluvorna… Handskar och skor blev plaskblöta. Snöslask på gräs är dessutom fruktansvärt halt. Jag trodde att jag skulle kunna åka med släpvagnen upp till mitt virkesförråd men det var bara att glömma, jag körde fast på en gång. Slöseri med tid dessutom – vi skulle ju bara ha några få plank. Det gick fortare att skjutsa fram en planka på skottkärran än den tid det tog att bara koppla släpvagnen.

Förmiddagen (det som var kvar av den efter min fastkörning) ägnade vi åt att bygga en två meter lång och cirka 1,20 meter hög arbetsbänk. Bänken var fantastiskt nyttig när vi skulle lyfta upp den tunga limträbalken på plats. Tack vare den kunde vi lyfta i två etapper, först upp på bänken och sedan från bänken upp till fästena. (Det är inte balken som syns på bilden utan en sträva som håller bakväggen i läge.)

Med första limträbalken på plats började vi spika takreglar, rejäla ena i 45×145 mm grovlek så att de ska klara snölasten. Tyvärr visade det sig nu att vi inte fått med reglarna i köpet, så bygget blir några tusenlappar dyrare än vad jag trott. Vi fick kanske 20 meter och behöver 95, plus spikplåtar till skarvarna.

Nästa tur till Byggmax kommer alltså att gälla takreglar. Gissningsvis får vi ägna hela nästa helg åt förberedelser för plåtläggning. Jag som optimistiskt trott att det skulle vara dags för portar och panel på framsidan.

Det här gjorde vi förra helgen (26-27 september).

Mera grävning. Det blir en skottkärra jord för varje lecablock som ska sänkas ner i marken. Jag grävde djupa hål och kärrade bort jorden, A finjusterade höjden med grus och mätte in.

Kap/gersågen är ny för helgen, och jättebra. Jag släpade fram och kapade tunga, långa plank medan A spikade femtum så att han fick ont i armen. På söndag eftermiddag var hela grunden på plats…

… och mamma hjälpte till att återfylla med grus runt blocken. Många skottkärror grus blev det. Till sist fyllde vi upp med sten under gavlarna, och så var den helgen slut.

Garaget anlände med lastbil för knappt två veckor sedan (tiden flyger!). Första helgen blev inte mycket gjort. Först vimsade vi runt och försökte räkna ut vad vi fått i köpet, vad vi hade sedan förut och vad som fattades. Sen försökte vi komma på en plan, men insåg snart att det blir till att improvisera längs vägen.

Till exempel hade det ju underlättat om vi haft något av våra långa måttband till hands, men mitt är i stugan och A:s i verkstan, två mil bort. A fastnade sedemera i verkstan med sin nya svarv enligt devisen ”skulle bara…”. Efter ganska många koppar kaffe stod jag alltså i köket och mätte upp långa markeringssnören med en meterstock, bara för att upptäcka att det blivit för mörkt att göra något mer. Sen for vi hem.

Nu i lördags började vi med en icke givande shoppingtur: varken gersågen eller vinkelslipsfästet som vi skulle ha fanns. Dessutom fick vi åka en gång extra för att köpa spiken som vi glömde. (Jag har ju sagt att vi ska planera och shoppa på vardagarna så att vi kan bygga på helgerna – varför gööör vi inte det då?!)

Medan A åkte till verkstaden för att kapa stålrör plundrade jag och mamma mitt virkesförråd på drygt 60 löpmeter stadiga plank (drygt 50 x 150 mm) som ska användas till syll. Dessutom rotade vi fram utsättningskäppar, spett och mina måttanpassade snören och markerade garagets placering.

A jobbade i sitt tidigare liv som byggkonsult och har förstås en sånt där märkvärdigt instrument som man mäter markhöjd med. Den visade att vårt ”nästan plana” markområde hade en nivåskillnad på 40 centimeter mellan lägsta och högsta höjd.

Sedan föll mörkret och vi fick gå in och begrunda förutsättningarna. Skulle vi försöka få fram en grävare eller en schaktmaskin med så kort varsel på en söndag? Och hur lerigt skulle det bli efter den?

Söndag morgon hade jag bestämt mig, ivrigt påhejad av mamma. Vi gräver för hand! Det är ju bara ett hörn som måste sänkas… Sagt och gjort. Efter drygt tre timmars grävande (jag) och drygt 20 skottkärrelass med grästorvor och jord (mamma) hade vi fått till ett nöjaktigt hål.

När A och jag hjälpts åt att sätta ut jordankare (med spett och slägga) och mätt in dem insåg vi att vi måste gräva en bit på långsidan också. Det gav mamma ett par lass till att kärra bort, men det är ok för på en tomt om tre hektar finns det många gropar att fylla igen.

Garaget är 18,72 meter långt och 5,80 meter djupt. Det har vi kommit fram till efter noggrant mätande och summerande av bitarna. Och tänk, diagonalmåtten stämde på den utsatta grunden!

Blodviten och blessyrer:
K: Avriven nagel på vänster hand vid lastning, rispa efter en rännkrok intill ögat vid mätning, träningsvärk i magen och vänster axel, blåmärke på låret.
A: Skruvspets intryckt i tummen vid oförsiktig hantering av täckbrädor.

Jag har handlat på distans av okända personer förut men inte så stora och dyra saker som ett nedmonterat sjubilsgarage… Det kräver lite planering.

Exempelvis hade vi kommit överens om att pengarna skulle föras över till säljarens konto när godset var lastat, för då kunde jag använda personalen från transportfirman som ”opartisk kontrollant” av vad jag köpt. Det höll på att bli en liten rysare eftersom säljaren inte har samma bank som jag, vilket innebär att en överföring kan fördröjas i uppemot ett dygn.

”Ja, då håller jag väl kvar lastbilen tills jag ser pengarna”, sa säljaren halvt på skämt och halvt på allvar.

Det löste sig genom att A som har konto i samma bank fick störta hem från jobbet och göra överföringen. (Verkligen en utmärkt lösning: jag gör affärer och A betalar!)

När bilen väl rullade hitåt och preliminär ankomst var fastställd föll uppgörelsen jag hade med traktorföraren som skulle hjälpa till att lossa; han var inte tillgänglig då. Det var bara att hoppas att jag skulle hinna få tag i en annan traktor – och det gjorde jag.

Lite orolig var jag för hur det skulle gå att lyfta ner hussidorna från lastbilen i den kraftiga vinden, men lastbilschauffören och traktorföraren tog det lugnt och vant. Det enda jag behövde göra var att dirigera, springa med pallvirke och hantlanga lite här och var.

Mams hade förberett genom att röja upplagsplatsen och K bakade sockerkaka att bjuda transporthjälpen på.

Nu ligger allt i prydliga staplar i väntan på grundläggning och montering. K tror inte att det räcker till något 18-metershus, hon tycker att högarna ser alldeles för fjuttiga ut. Jag kontrollräknade delarna och det verkade stämma. Om några veckor borde vi veta… :-)

För ungefär ett år sedan såldes en släktgård på A:s sida. Följden blev att A måste flytta allt sitt byggmaterial, en flottarbåt och diverse annat som han lagrade i uthusen där. Många kubikmeter grejer. Vi hade vetat i ett halvår att försäljningen var på gång men den stora frågan som inte kunde finna sitt svar var: Vart skulle han göra av alltihop?

Containrar vid A:s verkstad var ett alternativ som vi noga utredde. Jag tog reda på allt om containrar. (Naturligtvis. Sån är jag.) Mams fick uppdraget att prata med kommunen och skaffa myndighetsbesked om förutsättningarna. Det verkade mycket lovande. Jag drog iväg A för att titta på några till salu i närheten. Han tvekade när han såg skicket.

Jag jämförde priser hos hamnarna, inklusive frakt. Det är nämligen så att fraktcontainrar ofta bara går ett visst antal sjöresor, sedan byts de av säkerhetsskäl ut trots att de ser nästan nya ut. Därför kan man köpa containrar billigt i de stora hamnarna, men bor man långt bort så kostar frakten lika mycket som containern. A tvekade över totalkostnaden och utrymmesbehovet, kanske vore det samma kostnad att bygga?

Jag förhörde syster med sambo om möjligheter att bygga en gigantisk maskinhall på deras mark. En flyttbar så att vi skulle kunna plocka ner den och ta med den när vi själva har plats för den. I detta skede tog jag reda på allt om alla typer av flyttbara hus: tälthallar, plåthallar, moduler, byggsatser… (Som sagt. Sådan är jag.)

Sen blev A sjuk och släktgården såldes och allt blev väldigt bråttom.

Alla A:s grejer utom flottarbåten hamnade i Projektet. (Som jag nu har en mycket envis spekulant på, men det är en annan historia… Alldeles bortsett från vad jag gör med Projektet så ska inte A:s grejer ligga där, de ska vara där de ska användas, det vill säga vid verkstan. Men där finns inte plats.)

Flottarbåten är A:s stora bekymmer just nu. Det är ett evigt kontrollerande av presenningar som slackar, vattenfylls och blåser sönder, och oro för om det kommit vatten i motorn och om nånting fryser sönder och … Den måste in under tak. Och jag vill ha ut allt det andra ur Projektet.

Tälthallar är inte vidare säkra mot skadegörelse och plåthallar är eller blir med tiden anskrämliga. Då återstår trä. Dessutom har jag inte sett några begagnade till salu på länge. För några veckor sedan började jag alltså mödosamt att räkna på ett maskinhallsbygge i lösvirke, som jämförelse till byggsatspriser som jag kollat redan i fjol. (Jo, för det är ju sån jag är, ja. )

Jag plockade hem ritningar och dimensioneringsexempel från olika företag, prislistor från brädgården och konsulterade slutligen papsen som är byggnadssnickare för att kontrollera mina konstruktioner.

Även om det finns flera företag som säljer maskinhallar av trä i byggsats, så är inte dessa byggsatser avsedda att rivas och flyttas igen. Det krävs en hel del modifiering av stommen. Jag var dessutom i valet och kvalet om panelen. Personligen föredrar jag bred stående panel med lockribba men priset är alltid en parameter och därför räknade jag även på baspanel och som jämförelse råspont. Eftersom jag inte heller var säker på vilken storlek vi skulle ha, så räknade jag om så att alla priser blev blockrelaterade: inklusive grund, takavvattning och så vidare. Det tog en evighet.

Nu har jag en blockkonstruktion som tål att flyttas både två och fem gånger, där byggnadens längd och bredd kan varieras efter tillgänglig byggyta, och en fiffig uträkningsmodell som gör det snabbt och enkelt att räkna ut priset på vilken storlek som helst, med valfri panel. (Haha, snacka om nörd…)

Självklart har jag hela tiden haft bevakning efter lämpliga hallar till salu, men det har inte kommit ut någon i år inom rimligt avstånd. Men så av en slump gick jag vilse på blocket, och hittade en garagelänga i rätt storlek, demonterad och klar för transport, fast i en annan landsände.

Strax innan hade vi alltså kommit fram till en idé om lämplig storlek: större än ett par containrar men hälften så stor som hallen jag skissat på i fjol.

Jag och A åkte till verkstaden för att mäta ut byggnaden på tomten. Då uppdagades några brunnslock som vi inte hade räknat med, och som inte fanns markerade på våra kartor. Ny kontakt med kommunen och en bygglovshandläggare som var lika förvånad som vi. Han hänvisade till VA-chefen som skulle lägga ett utredningsuppdrag på någon utförarenhet.

Jag tänkte att det löser sig. Vi behöver ju inte bygga precis över brunnarna. Även om det förstås var just precis där som jag tyckte vore den allra lämpligaste platsen. Några meter hit eller dit… det kan man väl ta.

Jag övergick alltså till att kolla upp annonsören på blocket, förhandla om den demonterade byggnaden och undersöka transportkostnaden

Låt mig slå fast en sak: Vanligt folk göre sig icke besvär hos de stora transportföretagen DHL, Schenker och liknande. Det upptäckte vi redan när A försökte få hem sin svarv, för övrigt från samma ort som byggsatsen nu finns på. Det var orimligt svårt att få prisuppgift, fylla i alla handlingar och boka transporten, och det hade blivit vanvettigt dyrt om vi inte fått använda en av mina uppdragsgivares kundnummer med tillhörande rabatterat fraktavtal. Tack vare det kom priset ner i nivå vad vi skulle fått betala för att köra tur och retur och hämta den själv.

Mitt första och enda försök med Schenker i ärendet att hämta hallen resulterade i tjugo minuters telefonkö till mitt lokala kontor, bara för att bli kopplad till avsändande terminals telefonkö och där få beskedet att ingenting går att göra utan kundnummer. Ilsket fyllde jag i en ansökan om kundnummer via webben men har inte fått svar än. ”Vi kontaktar dig inom 24 timmar på vardagar.” Jo tjena. Hela veckan har gått nu och jag har inte hört ett pip.

Jag beklagade mig för uppdragsgivaren som bistått mig med kundnummer förra gången. Hon hade sedan dess fått kontakt med en man med stor insikt i transportbranschen. Kanske hade han något tips.

Nästa dag hade hon fått namn på ett åkeri. Att hitta kontaktuppgifterna till det var en liten utmaning eftersom namnet som åkeriet är känt under är ett helt annat än det registrerade bolagsnamnet som telefonen står på. Jag lyckades koppla ihop dem när jag fann en trafiksäkerhetspolicy som företaget lämnat in till vägverket. Överst på papperet fanns deras logo och i sidfoten fanns det formella bolagsnamnet och telefonnumret.

Det var åkeriägaren själv jag fick tag i och hos honom var inget omöjligt. Jag beskrev vad jag ville ha fraktat och fick ett pris på stående fot. Han förklarade den enkla pristabellen så att jag själv kunde räkna ut hur olika mått skulle påverka totalkostnaden. Busenkelt. Genast räknade jag på frakten av A:s svarv och kom fram till att den skulle ha kostat 1250 kr istället för 3100 kr. (A blev inte glad…)

Upplivad av att ha hittat en transportör ringde jag till kommunen för att höra hur det gått med utredningsuppdraget. Inte alls, visade det sig, eftersom de inte ens börjat. Under mitt tjat började de i alla fall bläddra i ritningar.

Jahapp. För tillfället ser det ut som att vi inte kan bygga alls vid verkstaden därför att marken är full av ledningar kors och tvärs. Det var ju inte bara den där brunnen som låg olämpligt till. Ledningen som den hör till ligger längs med hela utrymmet där jag tänkt placera huset. Diagonalt dessutom, som för att göra det riktigt omöjligt att hitta en byggbar yta. Och så några fler ledningar som vi inte heller visste om under ”alternativ B”-platsen.

Men kommunutredningen fortgår. Nu ska de kontakta lantmäteriet för att undersöka hur det verkligen är, för jag vill ha det svart på vitt. Det känns lite konstigt att ha ett helt virrvarr av kommunala ledningar under en privat industritomt så att den därmed inte får bebyggas.

Förre ägaren till verkstaden skickade med ritningar på ett utbyggnadsförslag som aldrig blev av. Jag tror jag börjar förstå varför.

A gnyr om att den demonterade byggnaden inte är exakt som han vill ha den, och att prisskillnaden blir för liten när alla kostnader är betalda, så han förordar lösvirke. Åtminstone har jag ju lyckats bra med att sälja in min byggsats-konstruktion till honom då.

Jag prioriterar att få ett hus på plats före snön och tycker att köpehuset är tillräckligt bra. Dessutom går det ju att bygga om vad det lider. Att slippa kapa och spika lösvirke är värt en hel del. Det går betydligt fortare att montera färdiga moduler än att börja med att bygga dem.

Där står vi nu. I helgen behöver det fattas några beslut.