Arkiv tidevarv

När vardagsbloggarna dog ut

Under 2013 och 2014 försvann alla mina gamla bloggvänner. De som bloggat privat utan vinstsyfte, som bjudit på vardagshändelser och kommenterat sin samtid så länge att jag tyckte att jag kände dem, trots att vi inte träffats. Allt mer sporadiska uppdateringar slutade med ett inlägg som innehållsmässigt inte på nåt vis indikerade att det skulle vara det sista, men som blev det. Sidorna finns kvar men inget mer händer där. De är spöklika arkiv som flyter runt i cyberrymden, dokument över svunnen tid.

Vad var det som hände?

Överflyttningen från dator till mobil har sin betydelse; små skärmar och pilliga tangentbord resulterar i kortare texter, och bättre kameror ger fler bra bilder. Uppdateringsfrekvensen och -förväntningarna har ökat. Förr var det bra gjort att uppdatera några gånger i veckan, nu ska det uppdateras flera gånger per dag.

Bloggen fick en app i mobilen som gjorde det lättare att uppdatera, men hängde ändå inte riktigt med. Bloggens ursprungliga form är fortfarande mer reflekterande och skrivs bäst på tangentbord med full fingersättning. Den konsumerar tid och nu finns andra kanaler där insatt tid kan upplevas ge mer tillbaka.

Istället gäller

– Instagram, för att det är enklare och snabbare att lägga upp en bild från mobilen med en kort kommentar, än att skriva långa betraktelser på bloggen. Och så finns det ju coola filter att piffa upp bilden med, utan att behöva dra igång datorn och bildredigeringsprogrammet.

– Facebook, för att det är lätt att umgås med sin tribe och få blixtsnabb feedback. Alla kan publicera och få feedback inom minuter. I en blogg är det bloggägaren som styr ämnet, kommentarerna är underordnade, de är reaktioner, i den mån det blev några alls.

– Pinterest, för att det är lätt att lägga in länkar och komihåglistor, och se andras hopsamlade fynd och skatter.

Sen finns ju många andra plattformar: youtube, twitter, tumblr, snapchat, linkedin … som man kan använda för att meddela sig med omvärlden. Ingen av mina gamla bloggvänner har mig veterligt startat en youtube-kanal. Några följer jag på Facebook.

Jag pratade nyligen med en ”sociala medier”-skeptiker som avskrev Facebook med kommentaren: ”Vad kan du hitta där som du inte kan googla upp?”.

Jag var oförberedd på frågan och mumlade nåt om att det är tids- och distansoberoende, och att man kan få feedback från folk man känner vilket gör det lättare att sätta in informationen i en kontext än om man ramlar in på random webbsida.

Men de två viktigaste funktionerna kom jag mig inte för att prata om. De relaterar i mina ögon till push-pull och tribe, i brist på bra svenska ord.

”Push-pull” är ett begrepp för relationen mellan utbud och efterfrågan. Om du ska googla så måste du veta att det finns och vad det heter. I ett FB-flöde flyter det förbi fenomen, uppfinningar, tankemodeller och personer som man aldrig hört talas om, än mindre skulle komma på att leta efter.

”Tribe” betyder stam, men kan också tolkas som utökad familj, gäng, jämlikar. Via FB kan du följa personer och organisationer (sidor) och gå med i grupper för att få ett kontinuerligt flöde av inlägg om sådant som intresserar dig. Det går även att skapa egna öppna eller hemliga grupper för att samtala och dela dokument och bilder. Som ett fikarum på webben.

Min egen blogg har varit avsvimmad av många skäl men nu ska jag återuppta den. Jag uppskattar fortfarande
– att ha en plats att lägga tankar, idéer, klipp och andra saker som jag hittar, åt mig själv och andra
– att kunna söka på sökord, i kategorier och efter datum när jag försöker minnas
– att bläddra planlöst bland dagar, månader och år och återupptäcka sådant som jag glömt
– att det finns kvar så länge jag vill.

Kommentera

Tidens gång

Jag kände igen det direkt, huset på Lillgatan, när det kom ut hos mäklaren. Då visste jag också omedelbart vad som hänt. Vila i frid, lilla tant. Läs en historia om huset här.

Jag är ledsen att även det här lilla huset nu kommer att rivas för att ge plats för en modern villa med öppen planlösning och stora glaspartier.

Precis som det gick med huset på Linnégatan. Den lilla tanten flyttade till en lägenhet i samma område. Undrar om hon såg när huset revs och hur hon kände det då?

Men I Ching hade rätt, det är något som äter huset på Lillgatan om än inte råttor, och det är dyrt att åtgärda, enligt värderingsmannens rapport.

Kommer jag att bli en liten tant och uppleva dagen då mitt hus rivs?

Kommentera

En släkthistoria

Åh vad jag önskar att min mormor, morfar, farmor och farfar hade bloggat! Att deras reflektioner om smått och stort funnits tillgängliga för en vidare krets att ta del av. Eller att de åtminstone skrivit några böcker, där deras tankar kan bevaras på sidorna i långliga tider. Om de åtminstone efterlämnat en packe brevkopior, fört dagbok, krafsat ner nåt i en kalender, samlat i ett slitet noteringshäfte… Om nån hade förstått att spara… nånting som kunnat antyda idéer, känslor, förmågor, färg, form, smak och doft i deras liv.

För nu när jag äntligen är gammal nog att förstå, vara intresserad och vet vilka frågor jag skulle vilja få besvarade, så finns bara fragment och vittrande minnesbilder kvar.

Då, när historierna bjöds och frågor var fria att ställa, var jag mer intresserad av att bada, äta glass, tälta, klappa söta djur och klättra i träd.

Jag inser nu att det finns tid, än. Jag kan intervjua min mamma och pappa, min kusin, min faster, min morbror och försöka återskapa personporträtt postumt. Jag kan be att få kopiera bilder och döpa filerna med korrekta namn, datum och platser, lägga pussel med fragmenten och rita pluppar på en karta.

Men det brådskar. För likväl som mitt minne bleknar så gör andras det. Storstädningar och rensningar genomförs, av nödvändighet. Snart är de helt borta: Per, Hilda, Arthur, Inga, Bertil… liksom generationen innan dem, som jag bara kan fragmentariskt och blandar ihop: Stor-P och Katarina och alla deras barn, Lars, Lilly som dog ung, Märta som… ”Morfars”, min farmorsfars; huset har jag sett från utsidan men vad hette han? Namn på stenar och i kyrkböcker ger så få ledtrådar.

Jag kom att tänka på det här för att P sa att han lämnar ”spår” så att han ska kunna bli hittad och så att hans historia ska kunna tolkas, den dagen någon vill.

Ingen kommer väl att söka efter min historia; det är en konsekvens av mina val. Men jag har verktygen, kunskapen och möjligheter att dokumentera åt andra; åt dem som tids nog också kan börja undra, men då och för dem är kanske dörrarna redan oåterkalleligen stängda.

Jag behövde bli 42,5 år innan jag blev ens det minsta nyfiken på släktforskningsarbetet som G gjorde för två decennier sedan. Nu är hon borta. Jag undrar om hennes dokumentation finns kvar..?

Jag skrev utkastet till den här texten, ringde min mamma och bad henne börja skriva upp viktiga personer och årtal, sms:ade min pappa om numret till min kusin… och sen tog jag paus. I dag fick jag den här länken via en vän på Facebook: www.myheritage.se – ett verktyg för att skapa släktträd.

Till Z och P vill jag nu ge en extra kommentar. Det här fenomenet kallas synkronicitet vilket brukar förklaras som ”en kedja av lyckliga slumpar som leder framåt”, eller flow, att ha flyt. Flyt får man när man är helt säker på vad man vill uppnå. Därför kan man vanligen bara ha flyt i perioder. Perioderna däremellan är tiden då man jobbar med att bestämma sig.

Kommentarer (2)

Papskalas

20120524-070131.jpg

20120524-070146.jpg

20120524-070159.jpg

Kommentera

Somligt består

Jag bläddrade igenom en massa gamla bildskivor för ett tag sedan. En bild gav mig en märklig deja vu-känsla. Den är tagen för 10 år sedan och föreställer Macro i sin vanliga position, det vill säga i mitt knä, med tassarna på min arm, vid datorn.

I ögonvrån såg jag Kasper röra sig i sömnen och måste le åt alltihop. Katten och datorn på min skärm, och katten och datorn på mitt skrivbord. Tekoppen till höger och pennan till vänster. Postit-lappar under skärmen. 1999 och 2009 i samma bild. Allt är ändrat och ändå är allt sig precis likt.

Kommentera

Dokumentär om Eddie

Dagens skojigaste kulturkrock:

”Imorgon sänder P1 radiodokumentären Mera Brännvin, döpt efter Eddie Meduzas största hit.”

Jag menar, P1, finkulturkanalen, sänder en dokumentär om Eddie Meduza… och vem tipsar om programmet? Jo, Svenska Dagbladets ledarsida!

Jag tycker att Errol Norstedt är en intressant, begåvad och oborstad figur, men jag tvivlar på att någon i kulturkretsar hade nåt snällt att säga om honom medan han levde. Jag har inte lyssnat på radio på många år men jag får väl försöka leta rätt på P1 nu då.

Kommentera

Ödehus och övergivna platser

På min inköpslista står Svenska ödehus från Natur & Kultur. Finns till bra pris hos Adlibris men jag ska nog köpa den från Böckernas klubb eftersom det var i klubbtidningen jag såg den.

En lite märklig sak: utgivningsdatum för första upplagan är angivet till 20 februari 2009. Den är alltså inte utkommen än. Ändå finns det kundrecensioner daterade i september 2008 hos Adlibris och tidningsrecensioner hos Natur & Kultur. Ja, den finns ju hos Böckernas klubb också. Okej att tidningar och bokklubbar får den i förväg men för vanligt folk finns den ju inte ens att köpa än, så vilka är kundrecensenterna hos Adlibris? Förlagets eget PR-folk?

Gillar man den sorgsna nostalgin i bortglömda platser och förfallna byggnader så finns det mycket sevärt och många intressanta historier hos Jan Jörnmark: Övergivna platser och Niklas Gustafsson och Karsten Östlund som gör rapporter från Rostsverige. Ett reportage om grabbarna fanns i Ica-kuriren 2007.

Jag tittar på dessa bilder med en blandning av rosaröda drömmar: ”Tänk vad mycket fantastiskt man skulle kunna göra där!” och ett lätt förfärat obehag som förmodligen stammar från svåra tider och tidigare fattiga generationer: ”Vilket slöseri, vilken felsatsning, vilka sorgliga livsöden”. Tänk att någon eller några har ägnat så mycket kraft och pengar åt att skapa ett livsverk, som decennier senare bara överges. En gång sjöd det av aktivitet där, minnen för livet skapades i realtid. Nu är det tyst, förstört, rentav livsfarligt. Att platser överges är kanske varken bra eller dåligt, det är en del i livet, en del i kretsloppet… men i alla fall.

Kommentera

Nedslag i handarbetshistorien

Jag har traderat åt mig ett 20-tal gamla och halvnya handarbetstidningar. Den äldsta ”Handarbete och sömnad” var från 1979, en från 1980 och flera stycken från 1981. Nästan 30 år gamla, kompletta med mönster!

Vissa saker skrockade jag åt, som stickbeskrivningen till den bekväma baddräkten. Eller förresten nästan alla stickmönster, och karlarna som klätt upp sig i de färdiga modellerna. Stiliga och käcka gossar allihop. I ett nummer var allting ”smart” i betydelsen snygg, häftig. ”Det ser smart ut.” Skulle man kanske lägga till vokabulären.

Andra saker är lika aktuella som i dag. På julbroderifronten har inte modet förändrats nämnvärt på 30 år. Pennfodralet tror jag att jag ska sy som stickfodral. Grundmönster till tumhandskar åt hela familjen har jag faktiskt önskat mig.

En sak som slog mig när jag bläddrade igenom tidningshögen var att de flesta måste göra just det, bara bläddra. Om trogna prenumeranter skulle göra en eller två grejer ur varje nummer skulle deras hem vara nedlusade av jul- och påskpynt, dukar, tabletter, väggdekorationer, klämmiga kuddar och stickade tröjor på bara några år. Och hur förklarar man annars att hela tidningsbunten hade kvar sina mönsterbilagor i nyskick?

Kommentera

Bostadskarriär

Har ni ungdomar därhemma? Då föreslår jag att ni introducerar begreppet ”bostadskarriär” i familjekonversationen. Jag önskar att nån hade haft förmåga att förklara spelreglerna och övertyga mig om finessen med detta för tio år sedan. (läs mer »)

Kommentera



































eXTReMe Tracker