Arkiv affärsidéer

Slöjd och tidskrifter är också passé?

hobbynyt-omslagDanska pysseltidningen Hobby-Nyt lägger ner efter 23 år. Det viktigaste skälet är för få prenumeranter, bland annat på grund av konkurrens från gratis inspiration via webben. Utgivarna Else Marie och Tage Pedersen bidrar själva generöst genom blogg, idébank och nu genom att lägga ut de senaste årens tidningar gratis på Tempa Håndværk.

Som skäl för tidningsnedläggningen nämner de även skolreformen, skolnedläggningar och en ny lag som påverkar tidningsutgivning.

Samtidigt skriver nu Ann-Charlotte Marteus i Expressen att det är dags att ta bort slöjd från skolan för att tja, nåt borde bort. Hon får visserligen mothugg av Marcus Persson via Mittmedia. Hans argument är att det måste få finnas plats att glänsa i praktiska ämnen också, inte bara teoretiska. Men jag tycker att båda missar poängen. Det som jag tycker är viktigast med både slöjd och gymnastik i skolan är att alla elever får med sig grundkunskap och en introduktion till många olika tekniker och möjligheter: hur man använder verktyg, stretchar ömma muskler, väljer material. Det handlar inte om smörknivar; det handlar om att som vuxen inte behöva ringa hantverkare så fort en skruv ska dras åt. I mina ögon, alltså.

hobbynyt-instruktion   hobbynyt-salj

Anyway. Hobby-Nyt har kommit ut med fem nummer per år, cirka 60 sidor, med instruktioner till projekt, inköpsguide och enstaka temaartiklar om någon teknik som använts. Lokala hobbybutiker, utbildare, designers, föreningar och evenemang har också kunnat annonsera. På det hela taget vad en hobbytidning borde innehålla kan man tycka. Bra utfört också. Men jag har ju själv inte varit intresserad av att prenumerera, så jag kan inte säga nåt om att de lägger ner. Kanske känner de sig också ”färdiga” med ämnet efter 23 år, vad vet jag.

A prenumererar på en annan hobbytidning (Allt om Hobby) vars framtid också är osäker. Förläggaren Claus Dalby konstaterar även han att det blivit svårare att försörja sig på utgivning.

För mig är det här illavarslande tecken, för jag drömmer fortfarande om att göra publikationer om ämnen som intresserar mig. Det kan vara digitalt, behöver inte vara på papper. Men vem ska betala för det?

Kommentera

April

april-15-tulpannuffe-w

Tulpanen heter Concerto. Ser du Nuffe?

Jag bar en alldeles för tung tulpankruka från jordkällaren och kände hur det poppade till i ryggen strax nedanför axeln, kanske i en sena eller ett muskelfäste – vilket fått konsekvenser i form av kalla fingrar, nackspärr och värk. Smart, really. Och jag gör inget åt det.

april23-klosbrada-w

Katterna fick en klösbräda med kattmynta. Nuffe utropade den omedelbart till sitt privata kungarike, och så har det blivit, Tjadden låtsas inte ens om den.  

Vi ordnade en påskbuffé med lokalproducerad mat (förbeställd kasse) som levererats till dörren. Fantastisk service och fina produkter. Det var gravad fisk och hemlagad senap, korvar av olika slag och kaviar. Vi bjöd mammorna, pappan och systers familj – men ändå blev det kvar av allt, och rester åt vi i många dagar och ändå hann en del bli dåligt, så jag köper nog inte en sådan kasse igen.

Jag debatterade jämställdhet, könsmaktordning, svartjobb och statliga subventioner, och tröttnade rejält på kränkta vita män. Och så pratade jag skavsår i öronen på bekanta om idéer.

Som vanligt matade jag både fåglar och rådjur, och bar hem hundra kilo foder i taget.

Jag fick ett jobb som illustratör(!) och hade hur roligt som helst medan jag ritade sovande bussar, flygande tefat och pyttesmå kor. Extra roligt var att jag fick vara med vid presentationen.

Vaknade fortfarande alldeles för tidigt på morgnarna.

april-fall-w

Vi åkte till Tännforsen och vad gör man där..? Fotar och filmar med mobilen, så klart. 

april-klattra-w

Stigen är slingrande och brant. Ta med broddar och vattentäta handskar. 

Jag blev bjuden på spa-behandling och valde vattenjet, det vill säga bubbelbad med massagestrålar och olikfärgat ljus – och kunde inte sluta fnittra för att det a) killades på rumpan och b) bubblade ut skum över badkarskanten. Sedan spelade jag bowling för första gången. Tricky.

Köpte (ännu) en digital kurs på webben men har inte slutfört den.  Ett mönster som upprepar sig; jag har under åren köpt kurser på cd, dvd och webb, men aldrig avslutat dem. Distansutbildningen i Sketchup (som jag verkligen-verkligen ville lära mig) betalade jag för men påbörjade inte ens. Först när kurstiden var slut kom jag på att jag åtminstone kunde ha loggat in och sparat hem kursmaterialet och lektionerna. Jo, jag vet att allt man behöver veta finns i tutorials på youtube men det är som att jag tror att om det är en kurs så kommer det att bli av.  Nope.

Intern statusuppdatering: ”Mår dåligt, dåliga samveten, ingen ordning, får inget gjort och hopplös är jag.” Jepp, little miss sunshine.

Kommentera

Design som ger utveckling

Det började med en lärare, Stephen Schock vid College for Creative Studies i Michigan, som såg att samhället behövde fler problemlösare, och utlyste en kurs: ”Designa för att fylla ett behov”.

En av studenterna, Veronika Scott, fokuserade snabbt på hemlösa och kom upp med idén om en jacka som kan användas som sovsäck eftersom hon såg att många hellre sov utomhus än i de härbärgen som erbjöds. Veronika var inte så duktig på att sy men lät inte det hindra sig. Första prototypen tog henne 80 timmar att färdigställa. Den vägde 10 kilo och referensgruppen tyckte att den såg ut ”som en liksäck”. Ah well, skam den som ger sig.

Ett antal prototyper senare kom vändpunkten, när en hemlös kvinna skrek: ”Vi behöver inte jackor, vi behöver jobb!”

Veronika fick industrisymaskiner, material och kunskap av ett företag som tillverkar arbetskläder, och plats hos ett lokalt härbärge, och startade produktion i liten skala.

Med hjälp av många sponsorer har verksamheten utvecklats till ett icke vinstdrivande företag, The Empowerment Plan, där hemlösa mammor lärs upp till sömmerskor och försörjer sina familjer genom att sy jackor till behövande. Detroit har över 20.000 hemlösa. Röda korset har också visat intresse för Veronicas uppfinning som en möjlighet att hålla flyktingar varma, och en annan idé är att sälja jackor till friluftsfolk enligt ”köp en, ge bort en”-modellen.

Läs en artikel om designuppdraget här.

Veronika berättar om företaget.

GM, General Motors, donerade isoleringsmaterial till 400 jackor. Många andra företag har också bidragit med material och kunskap, och Veronika har mottagit många priser och utmärkelser.


Två sömmerskor berättar om jobbet. Demetria säger: ”Jag är så tacksam för att min chef trodde på mig när jag knappt gjorde det själv.”

CNN utnämnde Veronika Scott som en av 10 visionära kvinnor. Veronika säger: ”Jag trodde inte att jag var rätt person. Men jag insåg att jag var det, eftersom ingen annan skulle göra det.”

Länk till ”The Empowerment Plan”

Kommentera

Syntetisk hälsa

20140614-174307.jpg

I måndags gick jag VårRuset, för att en kund behövde fylla ut laget (men mest för att det var M som frågade).

Några reflektioner från en som aldrig deltar i idrottsjippon: Varför klär medelålders damer om till löpartajts för att promenera fem kilometer? Och varför tränger sig damer, i motionsklass utan tidtagning, före så bryskt att andra ramlar omkull?

Vid målet väntade goodie-bagen. Jag är aldrig med på nåt där man får en goodie-bag, så jag var förstås nyfiken på innehållet. Smaksatt vatten med en ziljon tillsatser. Lågkalorichips med en ziljon tillsatser. Lågkaloriproteinbar med en ziljon tillsatser. ”Naturdiet” står det på den. Går folk på det? Förmodligen.

Jag fick ett par strumpor också, med ”maxdry technology”. Googlade för att försöka utröna om det är silver eller andra miljöfarliga tillsatser men hittade inget.

Och så en medalj. För att ha gått en ordinarie hundpromenadslängd. Ja.

Jag tror att en del av anmälningsavgiften skulle gå till välgörande ändamål. Gott så.

Kommentera

En entreprenörshistoria


Klippet ovan är en föreläsning på 12 minuter. Gå till YouTube om du inte ser engelsk text, då kan du slå på textning via knapp i nederkant.

BBC har publicerat en fantastisk berättelse om Arunachalam Muruganantham, som skämtsamt blivit känd för att han är den första mannen som burit mensbindor… Läs artikeln här.

Arunachalam blev förfärad när han upptäckte att hans nyblivna fru Shanti använde trasor som mensskydd, så dåliga trasor att han inte ens skulle ha putsat sin moped med dem. När han förstod att mensskydd var för dyra (och att kvinnor blir sjuka och barnlösa på grund av dålig hygien) bestämde han sig för att utveckla en maskin som kunde göra billiga mensskydd.

Det var början till en resa där omgivningen och även hans närmaste tappade tron på honom, men han kämpade vidare och fick till slut sitt genombrott. Varje innovatör kan hitta inspiration i hans exempel. I dag har han målet att skapa en miljon nya jobb för kvinnor på landsbygden. Ett fantastiskt socialt entreprenörskap som ger nya spinoff-effekter: flickor kan slutföra sin utbildning när de slipper ”menskarantän” och andra flickor kan få börja skolan tack vare att deras mödrar nu har ett jobb.

Arunachalam Muruganantham använder sin uppfinning för empowerment, att stärka kvinnorna. På bruten engelska säger han att han inte behöver en tandborste av guld eller ett extra sovrum; han vill göra skillnad i samhället.

Via menstrualman.com kan man se en dokumentär om hans arbete.

Kommentera

Maten som jag äter del 1

Jag funderar ganska mycket kring mat nu för tiden. Fast med ett helt annat fokus än de blanka fest-och-recept-tidningarna som det verkar gå bra för nu. De som speglar matlagning som hobby.

Nej, jag funderar över de globala matjättarna. Jag funderar över importmaten. Sverige importerar mer än 50 procent av den mat som säljs. Jag ser många problem med det, exempelvis onödigt långa transporter, svenska jobb som försvinner, samhällets och enskilda människors utsatthet om/när maten av nån anledning inte kan levereras, besprutade råvaror, tillsatser i produkter. Bakom våra hemvana, välkända varumärken står multinationella konglomerat som bara värnar ett enda intresse: sina inkomster.

Jag funderar över det orimliga inflytande som matjättarna har genom sina resurser, inte bara genom exponering i butikshyllorna och medierna utan i form av köpta experter och politiska kontakter. Är det rimligt att Coca-Cola, sockerbolaget Südzucker och enligt egen utsaga ”världens största livsmedelsföretag” Nestlé ska styra över europeiska rekommendationer om näringsintag via ILSI? Hur troligt är det, med den styrelsen, att ILSI skulle låta sina forskare undersöka om sockerhaltig mat är en anledning till fetma? Eller rekommendera begränsningar?

Ändå är det just olika typer av socker som fristående forskare hävdar är anledningen till fetmaepidemin och en mängd välfärdssjukdomar i västvärlden. http://natgeo.se/vetenskap/kropp-sjal/sockerchocken-som-tar-kal-pa-oss

Utbildningsradion har sänt en brittisk programserie där journalisten Jacques Peretti utforskar hur livsmedelsindustrin har revolutionerat våra matvanor de senaste 40 åren. Varje inslag är cirka 40-50 minuter. Inslagen ligger kvar till maj-juni på urplay.se och är väl värda att se. Här beskrivs ett politiskt och kommersiellt spel som vanliga konsumenter är helt omedvetna om.
http://urplay.se/Produkter/177341-Maten-som-gor-dig-fet-Sockerfallan
http://urplay.se/Produkter/177342-Maten-som-gor-dig-fet-Supersized-PR
http://urplay.se/Produkter/177343-Maten-som-gor-dig-fet-Forforda-konsumenter

I UR-serien är siktet inställt på socker, glukos, fruktos och företagens marknadsföring. Men det finns mycket mer i den storskaliga livsmedelsindustrin och dess symbios med detaljhandeln att fundera över och göra programserier om.

När myndigheter genom att sätta gränsvärden försöker begränsa mängden gifter i frukt och grönsaker, så börjar odlarna använda flera olika medel. Vart och ett understiger gränsvärdena, men den sammanlagda giftmängden ökar och det blir en cocktail med helt okända egenskaper.  http://www.dn.se/debatt/vindruvor-och-paprikor-ar-rena-giftcocktails/

När myndigheter tvingade livsmedelsföretagen att sätta innehållsdeklarationer på förpackningar uppstod nya kreativa sätt att mörka vad det egentligen är. Palmolja som har dåligt miljörykte kallas ”vegetabiliskt fett”. Saker som folk inte frivilligt skulle stoppa i munnen processas till anonyma E-nummer. Vem vill äta krossade, malda sköldlöss? Ja well. Alla som äter godis med E120 gör det. http://natgeo.se/vetenskap/var-mat-faergas-av-loess

Fortsättning följer om glasstestvinnaren, vitlöksbluffen, köttpriser, failsafe, gluten och mer…

Kommentera

Räntesnurror för de rikastes rofferi

Jag är emot börssystemet, spekulationer, företagsstordrift och skatteplanering av så många skäl att jag knappt vet i vilken ända jag ska börja spotta och fräsa när ämnet kommer på tal. I dag fick jag fler onda tankar när det avslöjas hur Investor ser till att deras bolag nolltaxerar inom lagens råmärken. Jag har läst om ”räntesnurror” förut men inte fattat vad det är. Så här uppfattar jag att det går till.

Investor köpte ett inkassoföretag 2008, och lånade då ut en hiskeligt stor summa pengar med 15 procent ränta till inkassoföretaget. Sedan 2009 har inkassoföretagets verksamhet gett 800 miljoner i överskott, men det finns ingen vinst att beskatta. Det beror på den höga räntan som inkassoföretaget ”betalar” på sitt lån.

I den här uppsatsen är räntesnurror: ”när ett bolag lånar pengar från moderbolaget inom samma koncern. Låntagaren kan göra avdrag för lånekostnader, medan långivaren inte betalar skatt för mottagna ränteintäkter, eller betalar mycket låg skatt. Detta sker när moderbolaget ligger i ett lågskatteland, men också när långivaren är en kommun, som enligt Kommunallagen inte är skatteskyldig.”

Enligt SvD-artikeln betalar inte inkassoföretaget räntan, den läggs som en skuld ovanpå den befintliga skulden. Därmed kommer skulden och ränteavdragen varje år att bli större och större. Räntan är bara en bokföringsmanöver för att undvika skatt.

Vidare läser jag i samma SvD-artikel att Investor utnyttjar en massa andra regler för att betala så lite som 2,6 procent skatt på sin vinst på 24 miljarder.

Privatpersoner och småföretag betalar betydligt högre procentsatser i skatt. Det är storbolagens enorma resurser som gör att de kan ägna sig åt skatteplanering: ju mer pengar man har, desto mer kommer man undan med och blir ännu rikare på.

I mina ögon är det rofferi. Vi har en överenskommelse i samhället om att alla ska bidra efter förmåga. De här bolagen använder sin förmåga till att inte bidra.

Kommentera

Maskrosor istället för gummiträd

Jag tror att de är nåt spännande på spåren, företagen som vill göra däck av maskrosrötter. Tänk dessa sollysande gula odlingar i full blom, vilken syn…

Men monokulturer är dåligt för jordkvaliteten och för pollinerare, och ökar risken för stora skadeangrepp. Vilket ogräs ska bryta sig in där?

Kommentera

Stordriftens baksidor

När jag nu de senaste månaderna arbetat mycket med affärsstrategier, så har jag tagit fasta på min grundvärdering att stordrift har många baksidor.

Alltså, jag tycker att standardisering är ett bra verktyg och jag gillar samordningsvinster – men min grunduppfattning är att i stora organisationer kan små fel få stora effekter genom skalning.

För att stärka min argumentation har jag börjat samla på exempel. I dag fick jag ett nytt. USA betalar 6 miljoner kronor i avgifter för 13.712 tomma bankkonton som ingen orkat avsluta. I sitt sammanhang är det knappt ens kaffepengar, men tänk vilken nytta de kan räcka till om någon hade valt med eftertanke vad pengarna skulle användas till?

Ju större summor man hanterar, desto blindare blir man för ”många bäckar små”.

Kommentera

En ny grop – äntligen..!

Jag har varit lite orolig på sistone att jag inte skulle hitta nåt nytt ämne som förmår mig att smita från jobbet, splittra min energi, slösa bort mina kvällar och hålla mig vaken om nätterna med febriga idéer… *ehem*  och därför är det med stor belåtenhet som jag känner att jag nu har ett embryo till ett grandiost forskningsprojekt med nördmöjligheter i sällan skådad omfattning.

Tadaaah! Jag kastar mig in i ”socioekobo”-projektet.

Extra belåten är jag med att det kombinerar andra små och stora gropar som jag redan grävt. Nu finns alla möjligheter att få till en jättegrop!

Vem vet. Jag kanske rentav kan uppnå det tillstånd som i datorvärlden kallas ”trashing”, där informationsskyfflande slukar så mycket resurser att inget blir uppnått, uträttat, färdigt; resultat av processen lika med noll, förbrukade resurser lika med 100. (Vilket väl i realiteten är ungefär samma sak som en soffpotatis framför TV:n fast mycket jobbigare.)

Oh joy.

Kommentera



































eXTReMe Tracker