Arkiv januari 2017

Bekvämlighet kostar

Vi sätter in matpengar på ett gemensamt ica-kort, samma summa varje månad. På sistone har inte pengarna räckt, och vi började fundera över vad det berodde på. Snask har vi dragit ner rejält, så det är inte boven. Mitt favoritte har blivit ordentligt mycket dyrare men så många paket köper jag ju inte per månad.

Efter ett tag kom vi på det. Den färdigskurna salladen. Två påsar i veckan á 25 kronor blir 200 kronor i månaden. Och kaffekapslarna. Två om dan (60 koppar) á 3:50 blir 210 kronor i månaden. Summa 400 kronor, 10 procent upp på matkostnaden. Mysteriet är löst.

Frågan kvarstår vad vi ska göra åt det. Sallad är lättodlat och det är inte särskilt svårt att grodda heller, men det ska göras (sås och blötläggas, vattnas, väntas, vattnas, vändas, plockas, sköljas och skäras). Lokalodlat och färskplockat kan vara ett lyft. A hävdar envist att smaken på pressokaffe (bryggt i glaskanna) inte kan jämföras med espresson från kapselmaskinen. Jag stör mig väldigt på kapslarna som är ett materialslöseri utan like. Men så klart vill jag att min sötsmula ska få gott kaffe.

Det lutar kanske åt att vi slantar in några hundra till.

Kommentera

Listor, listor, listor…

Mitt tema för januari är ”Städa & Planera”.

Städandet går så där. Jag ägnade nyårsdagen åt att skura spisen, ugnen och tillhörande grillgaller (påkallat av ett litet intermezzo med nyårsmiddagen som utlöste brandvarnaren och lade köket i dimma). Sedan började jag gå igenom en tidningstrave på köksbordet men fastnade snart med näsan i en intressant artikel. Tidningstraven minskade med blott en tredjedel men jag fyllde på med gamla kataloger och skyndade mig iväg med returpapperet till containern. Det fick jag höra sen när A letade tidningspapper för att tända i kaminen. Lyckligtvis fanns en TV-bilaga att tillgå; den behöver jag inte. Det var för fem dagar sedan. Städandet har ännu inte återupptagits.

Planerandet däremot går på högfart! Det började lite försiktigt med en lista över mina uppdrag och potentiella intäkter. Jag fick en energikick när jag såg summan på sista raden. Det ser faktiskt ut som att jag kan få en vettig inkomst för första gången på två år. Strax började glada tankar snurra kring vad som är mest angeläget att lösa av allt som varit uppskjutet på obestämd tid. Skor. Tandläkarbesök.

När jag så kom på att dedikera skrivböcker till mina projekt öppnades en fördämning. Här produceras nu listor i frenetiskt tempo. En lista över tekniska grejer som snart går sönder och måste ersättas. En lista över sparmål och långsiktiga investeringar. Listor över behov, resurser, möjligheter och för- och nackdelar. Önskelistor och prioriteringslistor. Översikter och detaljerade att göra-listor. Fortsätter det i den här takten blir jag kanske redo att sätta deadlines och göra budget.

Mitt i alltihop kände jag ett starkt behov av att gå och titta på 20-årsplanen. Varje gång jag gör det häpnar jag över med vilken precision vi följer den, trots att vi bara tittar på den nån gång per år. Men dessutom fick jag plötsligt syn på hängmappsvaggan som den ligger i. Jag bläddrade bland tjocka mappar och inaktuella etiketter och insåg att jag bara använt hurtsen som avställningsyta sedan vi flyttade hit 2010. Den står där, fullproppad, men så oanvänd att jag inte ens ”ser” den längre. Resultatet är att mitt skrivbord, soffbordet och andra ytor översvämmas av papper som ju istället borde ligga i mappar – eller kastas.

Plötsligt fick jag en stark lust att städa ur hängmappsvaggan.

Det vet man ju hur det blir: som en gigantisk patiens fast med A4-blad, travar av papper över hela golvet i flera veckor. Hör den hit eller dit? Sparas eller slängas?

Jag skyndade mig att klä på mig och gå ut på promenad istället.

Kommentera

Kära skrivbok – varför har jag övergifvit dig?

Jag kämpar för att återföra rutiner och struktur efter några år där ganska mycket fått bli som det blev snarare än som jag planerat – eftersom jag rent krasst inte har vare sig planerat eller följt upp. På något vis löser det sig det mesta ändå, men jag har kontrollbehov och denna bohemiska livsstil orsakar mig därför onödig stress, otillräcklighetskänslor, oro och ångest. Rätt onödigt att utsätta sig för det om rutiner och struktur kan råda bot på det, eller hur?

Man kan enkelt hitta spår av mina tidigare försök att styra upp tillvaron. En lista i ett kollegieblock, ett ritpapper med visionskludd, några stolpar till text i datorn… För några år sedan knåpade jag med den ultimata lösningen, ett ambitiöst superkompakt schema med tomma rutor för vision, aktiviteter, mål, ansvar, budget och tidplan på ett enda A4. Det var en bearbetning av ett dokument för medarbetarutveckling i stora företag. Att rita blanketten var visst roligare än att göra det ”riktiga” jobbet med att använda den, för det blev aldrig av.

I fjol pratade jag och A mycket om tidrapportering via app i mobilen. Ett bra, komplett underlag är en förutsättning för att man ska kunna ha extern fakturering och lönehantering. Men bara att tänka igenom vilka kunder och projekt som skulle läggas in i systemet var mig tydligen övermäktigt för jag kom aldrig igång. A provkörde appen i en vecka och tappade sugen efter ett par buggrelaterade krascher.

Jag håller fast vid mitt analoga almanacksystem: en liten fickkalender där jag skriver in deadlines och möten, och en stor timdagbok där jag noterar betydligt mer än det som har med jobbet att göra: när jag kliver upp, hur jag sovit och mår, när jag stänger datorn på kvällen, besök, inköp och uträttade ärenden, arga eller glada kommentarer, levererat material… (Att leta igenom tidboken när det är dags att fakturera suger..!) I perioder när jag har mycket jobb använder jag också en tredje papperskalender – en terminsöversikt i A3 eller A4 där jag ritar in projekt, processer och deadlines under vår respektive höst.

(Min förkärlek för pappersalmanackor hindrar ju inte att jag även tidrapporterar i mobilen. Bekymret är att min mobil är urgammal – måste jag väl köpa en ny då?)

Sen finns det ett par ännu långsiktigare processer som jag måste hålla reda på, och där har det visat sig under åren att anteckningar kunnat hamna lite här och där, i mobilen, i datorn, i nåt block eller på lappar och lösblad som jag sedan letar ihjäl mig efter – vilket gör tidslinjen hoppig och svår att följa.

I dag kom jag plötsligt på att i skolan hade man skrivböcker! En röd för svenska, en grön för samhälle och en blå för engelska… Jätteenkel lösning juh! Jag ska genast införa ämnesblock. Eller genast, ääääh, jag menar, jag har en ambition att införa ämnesblock … snart, när jag har tid. Och digital tidrapportering, snart, när jag har tid. Kanske rentav göra en sån där ambitiös medarbetarplan. Snart.

Kommentera



































eXTReMe Tracker