Arkiv hälsa

Omvårdaren

IMG_5050.JPG

A påminner lite om en avlövad hängbjörk på grund av öronvärk. Så jag muntrar upp honom genom att bjuda på middag. (Ni ser ju hur jag ansträngt mig..?! Queen of the micro.) Kyckling i gul sås, det är ju påskigt? Och grönsaker till.

Kommentera

Februari

feb5-wp-handduk-w  feb5-wp-klips-w

Smart sätt att märka handdukar på kontoret.

I februari var jag fortfarande uppskruvad och hade svårt att sova. Jag vaknade tidigt, ofta före fem, med huvudet fullt av idéer. Utforskade och diskuterade. Sökte upp folk och gjorde besök. Testade nya digitala verktyg. Formulerade konceptidéer. Skrev en massa texter men inga för publicering.

Jag hyrde ett kontor (för första gången på många år) för att kunna ta emot en praktikant via Arbetsförmedlingen. Detta var till följd av en konferens under hösten, då jag fick insikt om hur svårt det är för ungdomar att få praktik. Dock visade det sig betydligt svårare att få tag i en praktikant än vad jag trott. Intervjuer och kontakter ledde ingenstans.

Jag avslutade ett uppdrag som jag haft i åtta år. Ett stort, det var basinkomsten i mitt företag, och hade med tiden blivit en del av min identitet. Jag hade övervägt att sluta ett tag, men nu blev det abrupt och tyvärr inte så prydligt som jag skulle ha velat. Det kändes tråkigt, dumt, ensamt, fel, oroligt, rätt, frigörande och bra på samma gång.

Fick p-böter (också för första gången på många år) vilket jag tog som en vänlig uppläxning från universum. Jag hade nämligen sett att det var betalparkering, men chansade på att klara mig eftersom jag var sen till en föreläsning. ”Slarva inte med detaljerna!” var läxan jag tog till mig.

Kommentera

Memo till själv

Min energi går i vågor. Just nu är den i topp. Jag säger att jag har en ”turboknapp med trollstavsfunktion”. Det brukar hålla i sig i tja, typ, några veckor..? Jag har inte kommit på att mäta och följa upp tidigare. Därför vet jag inte heller riktigt när det började den här gången eller vad som utlöste det, för jag dokumenterade för lite när det hände.

I det här stämningsläget är allt enkelt. Idéer och sammanhang känns tydliga. Folk är tillgängliga, och inte bara det, de blir rentav glada över att jag hör av mig. Vi skrattar och skojar. Jag behöver knappt be om saker; möjligheter och resurser dyker upp av sig själva. Flow, flyt.

När jag är i andra läget, trött och deprimerad, är det mesta svårt, motigt och grått. Att få tag i en människa och hitta en tid att få något genomfört kan ibland te sig omöjligt. Det finns inte tid, det finns inte pengar, det finns inga möjligheter. Jag vill inte gå utanför dörren.

Vanligtvis när jag får överloppsenergi så slösar jag bort den på ovidkommande saker som jag sedan ångrar. Det är lärorikt, men det leder mig inte framåt varken i det jag redan har lovat eller i det jag verkligen vill göra. Den här gången ska det bli lite annorlunda. Målet jag satte var max 70 procent på slöseri och nymodigheter, 30 procent på planerade saker.

Just nu ligger jag risigt till även med den generösa begränsningen.

Jag fick en släng av debattlystet storhetsvansinne och vandrade ut, bort, från min hemmaplan och fann mig indragen i spretiga diskussioner med okända människor i Aftonbladets kommentarsfält. Jag som nästan aldrig läser kvällstidningar och absolut inte tidningars kommentarsfält, inga tidningars (förrän de senaste veckorna). Jag hade till och med glömt varför.

Jag scrollade ner i den långa listan av kommentarer där mitt namn lyste här och där; andra anropade mig. Plötsligt kände jag gamla symtom rusa i kroppen. Hjärtklappning, ångest. Mitt glada humör bortblåst. Energin likaså. Förlorade timmar. Fick plötsligt minnesglimtar – visst har jag varit med om det här förr? Hopplösheten kom på blixtvisit. ”Det finns inget hopp , världen är full av idioter så varför bry sig…”. Så rasslade det till av en nyckel i ytterdörren och A bröt förtrollningen med sin blotta närvaro.

Pust. Memo till själv: Välja mina strider. Lägga energin på mina kära, på det nära, på det som är viktigt i långa loppet för mig och oss. Ge energi, idéer och erfarenhet till utvalda människor som uppskattar den. Strunta i pratkvarnarna. Gå inte dit igen. Hör jag det?!

Kommentera

Syntetisk hälsa

20140614-174307.jpg

I måndags gick jag VårRuset, för att en kund behövde fylla ut laget (men mest för att det var M som frågade).

Några reflektioner från en som aldrig deltar i idrottsjippon: Varför klär medelålders damer om till löpartajts för att promenera fem kilometer? Och varför tränger sig damer, i motionsklass utan tidtagning, före så bryskt att andra ramlar omkull?

Vid målet väntade goodie-bagen. Jag är aldrig med på nåt där man får en goodie-bag, så jag var förstås nyfiken på innehållet. Smaksatt vatten med en ziljon tillsatser. Lågkalorichips med en ziljon tillsatser. Lågkaloriproteinbar med en ziljon tillsatser. ”Naturdiet” står det på den. Går folk på det? Förmodligen.

Jag fick ett par strumpor också, med ”maxdry technology”. Googlade för att försöka utröna om det är silver eller andra miljöfarliga tillsatser men hittade inget.

Och så en medalj. För att ha gått en ordinarie hundpromenadslängd. Ja.

Jag tror att en del av anmälningsavgiften skulle gå till välgörande ändamål. Gott så.

Kommentera

Syrningsspektaklet

20140327-085538.jpg

Tadaaa! Egenhändigt tillverkad surkål! Hur många vuxenpoäng ger det?

För ett par veckor sedan bestämde jag mig för att mjölksyra grönsaker. Det hade jag aldrig provat, och jag hade ett recept som jag missförstod, så det blev till att improvisera lite för att få ihop det. A tittade bekymrat på röran i köket och hinken med flisad kål, morot och lök, och avgjorde att han då minsann inte ville ha något med den där anrättningen att göra…

20140329-154844.jpg

Jag lärde mig massor! Bland annat att rödkål färgar av sig på fingrarna, och att ett rivjärn inte är det optimala verktyget eftersom man (garanterat) kommer att slinta och riva sig. Mandolin eller ännu hellre en kålhyvel ska man ha. Dessutom bör man väga grönsakerna och mäta upp rätt saltmängd i förväg, så att man kan varva saltet allt eftersom man river… När jag rivit färdigt stod jag med hela saltransonen i ett mått och kom inte på någon annan plan än att koka upp en saltlag och röra ut. Det var väl inte direkt fel, men inte rätt.

20140329-154910.jpg

Jag lärde mig också att fem kilo rivna grönsaker inte fyller en 10-litershink. Jag trodde att det var nödvändigt att fylla ända upp till locket eftersom det sett ut så på bilder. Sen förstod jag att det viktigaste är att hålla grönsakerna under ytan, och hindra att det kommer in syre i hinken. I en trädgårdstidning såg jag ett smart knep att tynga ner grönsakerna, nämligen genom att fylla en påse med vatten och lägga på som tyngd.

Nästa gång behöver jag kanske inte göra en sats på fem kilo då… för det räcker tydligen med några matskedar per dag för att fylla behovet av probiotika, det vill säga lactobacillusbakterier.

Det vore också smart att skaffa ett sånt där vattenlås som man sätter på vindunkar. Jäsrör, heter det. I början av syrningsprocessen blir det nämligen övertryck i hinken. Självklart använder jag en hink av livsmedelsgodkänd plast.

De första två dygnen skulle hinken stå varmt (+24°) så att processen kom igång, och sedan tre veckor i +15°-18°. Sedan var det dags att bära ner hinken i jordkällaren för att mogna en tid innan innehållet packas i glasburkar. Men innan jag ställde undan hinken var jag tvungen att ta ett litet smakprov.

Minsann. Jag har gjort knallrosa pizzasallad.

Kommentera

En entreprenörshistoria


Klippet ovan är en föreläsning på 12 minuter. Gå till YouTube om du inte ser engelsk text, då kan du slå på textning via knapp i nederkant.

BBC har publicerat en fantastisk berättelse om Arunachalam Muruganantham, som skämtsamt blivit känd för att han är den första mannen som burit mensbindor… Läs artikeln här.

Arunachalam blev förfärad när han upptäckte att hans nyblivna fru Shanti använde trasor som mensskydd, så dåliga trasor att han inte ens skulle ha putsat sin moped med dem. När han förstod att mensskydd var för dyra (och att kvinnor blir sjuka och barnlösa på grund av dålig hygien) bestämde han sig för att utveckla en maskin som kunde göra billiga mensskydd.

Det var början till en resa där omgivningen och även hans närmaste tappade tron på honom, men han kämpade vidare och fick till slut sitt genombrott. Varje innovatör kan hitta inspiration i hans exempel. I dag har han målet att skapa en miljon nya jobb för kvinnor på landsbygden. Ett fantastiskt socialt entreprenörskap som ger nya spinoff-effekter: flickor kan slutföra sin utbildning när de slipper ”menskarantän” och andra flickor kan få börja skolan tack vare att deras mödrar nu har ett jobb.

Arunachalam Muruganantham använder sin uppfinning för empowerment, att stärka kvinnorna. På bruten engelska säger han att han inte behöver en tandborste av guld eller ett extra sovrum; han vill göra skillnad i samhället.

Via menstrualman.com kan man se en dokumentär om hans arbete.

Kommentera

Maten som jag äter del 1

Jag funderar ganska mycket kring mat nu för tiden. Fast med ett helt annat fokus än de blanka fest-och-recept-tidningarna som det verkar gå bra för nu. De som speglar matlagning som hobby.

Nej, jag funderar över de globala matjättarna. Jag funderar över importmaten. Sverige importerar mer än 50 procent av den mat som säljs. Jag ser många problem med det, exempelvis onödigt långa transporter, svenska jobb som försvinner, samhällets och enskilda människors utsatthet om/när maten av nån anledning inte kan levereras, besprutade råvaror, tillsatser i produkter. Bakom våra hemvana, välkända varumärken står multinationella konglomerat som bara värnar ett enda intresse: sina inkomster.

Jag funderar över det orimliga inflytande som matjättarna har genom sina resurser, inte bara genom exponering i butikshyllorna och medierna utan i form av köpta experter och politiska kontakter. Är det rimligt att Coca-Cola, sockerbolaget Südzucker och enligt egen utsaga ”världens största livsmedelsföretag” Nestlé ska styra över europeiska rekommendationer om näringsintag via ILSI? Hur troligt är det, med den styrelsen, att ILSI skulle låta sina forskare undersöka om sockerhaltig mat är en anledning till fetma? Eller rekommendera begränsningar?

Ändå är det just olika typer av socker som fristående forskare hävdar är anledningen till fetmaepidemin och en mängd välfärdssjukdomar i västvärlden. http://natgeo.se/vetenskap/kropp-sjal/sockerchocken-som-tar-kal-pa-oss

Utbildningsradion har sänt en brittisk programserie där journalisten Jacques Peretti utforskar hur livsmedelsindustrin har revolutionerat våra matvanor de senaste 40 åren. Varje inslag är cirka 40-50 minuter. Inslagen ligger kvar till maj-juni på urplay.se och är väl värda att se. Här beskrivs ett politiskt och kommersiellt spel som vanliga konsumenter är helt omedvetna om.
http://urplay.se/Produkter/177341-Maten-som-gor-dig-fet-Sockerfallan
http://urplay.se/Produkter/177342-Maten-som-gor-dig-fet-Supersized-PR
http://urplay.se/Produkter/177343-Maten-som-gor-dig-fet-Forforda-konsumenter

I UR-serien är siktet inställt på socker, glukos, fruktos och företagens marknadsföring. Men det finns mycket mer i den storskaliga livsmedelsindustrin och dess symbios med detaljhandeln att fundera över och göra programserier om.

När myndigheter genom att sätta gränsvärden försöker begränsa mängden gifter i frukt och grönsaker, så börjar odlarna använda flera olika medel. Vart och ett understiger gränsvärdena, men den sammanlagda giftmängden ökar och det blir en cocktail med helt okända egenskaper.  http://www.dn.se/debatt/vindruvor-och-paprikor-ar-rena-giftcocktails/

När myndigheter tvingade livsmedelsföretagen att sätta innehållsdeklarationer på förpackningar uppstod nya kreativa sätt att mörka vad det egentligen är. Palmolja som har dåligt miljörykte kallas ”vegetabiliskt fett”. Saker som folk inte frivilligt skulle stoppa i munnen processas till anonyma E-nummer. Vem vill äta krossade, malda sköldlöss? Ja well. Alla som äter godis med E120 gör det. http://natgeo.se/vetenskap/var-mat-faergas-av-loess

Fortsättning följer om glasstestvinnaren, vitlöksbluffen, köttpriser, failsafe, gluten och mer…

Kommentera

Meddelande från skafferiet

20140108-223641.jpg

När jag glufsar i mig de sista bitarna av en chokladkaka som jag fick i julklapp märker jag något knöligt i botten av förpackningen. Jag river isär den och hittar till min förvåning en skvätt mungbönor?! (Inte så konstigt med tanke på att ett öppnat bönpaket balanserat på en kattmatsburk intill chokladkakan. ) Men ändå. Det måste ju tolkas som en liten påminnelse från skafferiet om att det är slut på sötebrödsdagarna nu och dags att börja grodda igen.

Kommentera

Förtvivlan, förlust och omtag

Jag tar vardagstriviala bilder med mobilkameran som jag tänker lägga ut här. Men de senaste månadernas outtalade händelser ligger som en stor kronologisk propp.

Inte kan jag lägga ut vardagsnonsens innan jag formulerat de stora, viktiga händelser som orsakat mig sådan sorg? Men orden som kommer ut om det som skett är för många, för blödande och gråtiga. De passar sig inte här.

Jag sörjer min fina trasiga hund Tully, som jag inte kunde eller orkade laga. Tully fick somna in 30 maj och alla säger att ”det var rätt beslut” men jag kan inte förlåta mig.

Och jag sörjer att jag kört sönder mig igen. Det är åtta år sedan sist och jag trodde att jag var på säkra sidan. Nu tvingas jag inse att mönstret och sårbarheten finns kvar. Jag skäms och förtvivlar.

Kommentarer (1)

Naturlig torrtvätt

Min favorit-vinterjacka fick en ”äckligt förråd”-upplevelse häromdan för att jag nödvändigtvis måste ge mig ut på skattjakt, trots gullfiber, råttpiss, lort, damm, spindelväv och annat mög.

Efteråt ångrade jag att jag inte tog av jackan först och frös den stunden… :-(

… men gjort var gjort. Och vad skulle jag nu göra med min ofräscha dunjacka? Det är inte precis så att man vill köra dun i tvättmaskin, även om vår maskin är tillräckligt stor. Kemtvätta den?

Då påminde A om gamla tiders ”naturliga torrtvätt”, nämligen att skrubba och piska ryamattor, trasmattor, vepor, broderier, sammetsdraperier och andra ömtåliga textilier i ren snö. Nu har jag både snömördat jackan samt grävt ner och sopat fram vardagsrumsmattan med piassavakvasten. Bra träningspass för kontorsarmarna… Mattan ska få åka i tvättmaskinen för det tål den. Snöbadet såg till att inte tvättmaskinen blir full av hår och grus. Dunjackan hänger ute på vädring en stund till.

Jag är varm, glad och nöjd. Både miljövänligt och billigt blev det. :-)

Kommentera



































eXTReMe Tracker