kajo.info.se

Förra fredagen var vår sista dag att häva kontraktet. Samma vecka hade jag deadline för flera stora jobb, och röjning inför visning av lägenheten som vi sagt upp. Nya hyresgästen hade bråttom och hyresvärden begärde löfte om att vi skulle vara ute senast sista september. Stressen löste ut alla slags fysiska symtom, som att bomma tekoppen när jag skulle slå upp vatten eller att misslyckas fyra gånger i rad med att slå ett telefonnummer. Jag höll på att bli ett vrak.

På torsdag kväll, strax innan mötet med byggmästaren, ringde (tredje) bankhandläggaren igen. Hon hade dragit ärendet för kollegorna och behövde ännu mer dokumentation: redovisning av alla våra banksaldon, kort, bankgiron, lönekonton, smålån, rubbet. Och förstås, besiktningsprotokollen från huset. Vi bestämde möte klockan tio följande dag. Den natten låg vi vakna från halvfyra och snurrade oroligt i sängen. Jag klev upp i gryningen och loggade in på kommunala bostadsbolagets kösida. Det fanns en trea som kunde bli vår räddning.

Efter nästan två timmars möte gav handläggaren besked om att hon skulle godkänna lånet. Vi fick tyvärr dåliga villkor men vi var verkligen inte i något förhandlingsläge. Vi får bara låna 65 procent av köpeskillingen i hypotek ”för att huset ligger så långt från stan”, resten får vi ta med blancolån till hög ränta. Dessutom ska alla tillgodohavanden och ekonomiska transaktioner flyttas över. Nya kontonummer, säkerhetsdosor och kortkoder. Matpengar ska inte sättas på ica-kort utan på deras betalkort. Till och med begärde hon att jag ska avsluta mitt volvokort… men där går gränsen känner jag.

Det var med osorterade känslor som vi gick ut genom bankdörren och in hos mäklaren vägg i vägg. Jag begärde betänketid över lunch. Vi stegade iväg till en av våra favoritrestauranger och slevade stirrigt i oss maten utan att känna vad den smakade. Vi såg väl ut ungefär som båtflyktingar med polisen i hasorna. Det var ju inte bara det där med lånet som snurrade i huvudet, utan mögel och svamp, renoveringsbehov och kostnader, och omgivningens reaktioner på vårt projekt. Var vi kanske inte riktigt kloka?

Vi resonerade fram och tillbaka. Försökte formulera alternativen. Ett av dem var visst att hoppa från bilbron och det kändes just då som en enkel och tilltalande lösning. Sedan slog vi fast: ”Om vi fegar ur nu, när ska det då bli av? Vi är så här nära att få leva vår dröm. Nu är det dags att vara modig.”

Vi meddelade mäklaren att vi ska fullfölja köpet. Men det skedde inte med någon jublande glädje i bröstet, utan med varsin tvättrumma roterande i magtrakten. Jag vågade inte känna någon glädje. När säljaren ringde och frågade om han fick gratulera så svarade jag krampaktigt leende att ”vi får väl gratulera varandra?”

I måndags när A ringde banken för att boka möten för pappersarbetet var jag sjuk av oro för att handläggaren skulle ha ändrat sig och säga ”det har visst blivit nåt fel här…”

Men det sa hon inte.

Onsdag 1 september får vi nycklarna till huset.

Det känns fortfarande overkligt, samtidigt som vi i allra högsta grad måste förbereda och planera för packandet, skorstensrenoveringen, telefoninkopplingen, flytten, städningen och allt det andra som snart är akut.

Byggmästaren kom en halvtimme före utsatt tid och hade redan bildat sig en uppfattning innan vi kom till huset.

”Ni ska förstås byta ut fönstren?”
”Njäe, det hade vi inte tänkt.”
”Inte?! Men man måste ju byta ut fönstren…”
”Nej, vi tänkte renovera dem och kanske sätta in en extra ruta.”

”Ni måste förstås lägga om taket.”
”Ja. Hur skulle du göra?”
”Ja, du ser ju att det bågnar. Det är till att plocka ner allt intill takåsarna, byta ut åsarna mot limträbalkar, sen lägga på råspont, papp, läkt och nya pannor.”
”Men att taket bågnar lite har väl ingen betydelse för funktionen?”
”Neej, men man vill ju att det ska se bra ut!”
”… och pannorna hade vi bara tänkt byta ut dem som är trasiga.”
”Va?! Jovisst, det är lertegel och det håller nog, men du ser ju hur de ser ut?!”
”Ja, vi tycker det är okej att det lutar lite och att pannorna har patina…”

”Och så behöver ni förstås tilläggsisolera och panela om.”
”Njaa, jo, men det tänkte vi nog inte göra än på ett tag. Vi tänkte bara byta brädor som är dåliga, och sen skrapa och måla.”

Byggmästaren tittade storögt på oss. Sen konstaterade han att visst, i gamla hus får man kanske välja vilken standard man vill ha, han var förstås lite skadad av nybyggnadsnormerna.

Vi fick så småningom en kostnadsberäkning på byte av tak: 250.000 kr.

Själva räknade vi ut att materialet (råspont, papp, läkt och spik) skulle kosta under 20.000 kr.

Lyssnar man på byggnadsvårdsgurun Ove Hidemark och vårt länsmuseum så ska vi inte ens byta till råspont, utan bara lägga oljehärdad board omlott uppepå på stickspånen. Det skulle kosta 6000 kronor. Då spar vi säkert en veckas arbete och så slipper vi hyra en container för att köra bort flera kubikmeter flis.

Jag brukar citera Göran Gudmundson på Gysinge: ”Att renovera gamla hus behöver inte vara dyrt. Att bygga om dem till nya hus, det är däremot dyrt!”

I dag verkar normen vara att byta allt. Här i våra kvarter köper folk hus för över tre miljoner. Sen står det fem-sex hantverkarbilar utanför på gatan i några månader, och containrar avlöser varandra i trädgården. Först därefter flyttar nya ägarna in.

Vi ska inte ens tapetsera eller måla om innertaken innan vi flyttar in. Det får vi göra sen, säger jag. Först har vi viktigare saker att syssla med.

Ingenting ska gå lätt, den saken är klar. I måndags kom bankhandläggaren tillbaka efter semestern, och jag insåg att jag inte fått det uppdaterade protokollet från besiktningsmannen, efter lucköppningen. Det tjatade jag fram på tisdagen. Då saknades fortfarande protokollet från fuktutredaren som jag både messat och mejlat till. Kunde vi kanske klara oss utan det, vi visste ju att rekommendationen var avfuktare? Men nej, det skulle vara skriftligt. Så jag tjatade lite till på fuktutredaren som jobbade över sent i går kväll i andra änden av länet. Hans protokoll kom tidigt i morse och jag vidarebefordrade det direkt.

Nu äntligen är det väl bara formaliteter kvar, några signaturer på ett papper?!

Men icke.

Utifrån ordalydelser i besiktningsprotokollet har lånehandläggaren i samråd med en skadereglerare nu begärt
– artbestämning (provtagning) av rötangrepp från olika ställen i grunden under hela huset
– offert på åtgärd av taket
– offert på åtgärd av ytterpanel
– ny preliminärvärdering av fastigheten

Vårt kontrakt har 20 augusti som deadline. Vi måste säga upp det inom två dagar om vi inte får lån.

Att ta upp luckor till de tre resterande krypgrundsutrymmena tar gissningsvis en dag. Sen ska proverna skickas med posten till Göteborg. Sen tar det åtta arbetsdagar att få svar. Och eftersom banken kräver prover från hela grunden, så måste det bli minst fyra, kanske fler om det verkar finnas olika sorters angrepp. Varje prov kostar 1.500 kr. Det är en extrakostnad på 6.000-10.000 kr.
”Ja, men det måste ju kännas skönt för er att få veta vad det är för sorts svamp”, sa banken.

Nu är det så att vanliga husförsäkringar inte täcker skador orsakade av utifrånkommande fukt. Det finns många svampar som orsakar röta men bara om det är äkta hussvamp kan det bli ett försäkringsärende, annars kvittar det lika. Jag tycker att det känns bättre att satsa pengarna på något som faktiskt gör skillnad, typ att ta bort förutsättningarna för svamp att växa överhuvudtaget.

Åtgärda taket och ytterpanelen hade vi tänkt göra själva, i den takt som passar oss, för det är inte akut. Banken vill ha in offerter för att se om vi har råd att låna extra till det, och för att se hur mycket det påverkar husets värde som pant.

I dessa högsäsongs- och semestertider, var hittar man en hantverkare som har tid att räkna på en offert med kort varsel? Och vad kostar det? Jag kan inte låta en företagare räkna på ett jobb som nästan säkert inte blir av. Folk som har fast månadslön förstår sällan det där, men jag är säker på att de inte heller vill jobba gratis.

Dessutom vill jag ju ha fatt i en snickare som delar mina värderingar. Jag vill laga och bevara, inte byta ut allt mot nytt.

A ringde runt till några fler banker för att kolla om de kunde behandla en bolåneansökan med kort varsel, och sedan till mäklaren som i sin tur sökte upp några bankkontakter. Vi fick napp hos en bank. Vi ska fylla i ansökan i kväll och kunna få besked i morgon.

Jag ringde även säljarna för att berätta senaste nytt och kolla om vi kan skjuta fram deadline i kontraktet ifall det behövs, och det går bra för dem. Återstår att se hur man kan hantera det i praktiken.

Dessutom fick jag tag i en trevlig delägare i ett lite större byggföretag som har erfarenhet av att renovera K-märkta byggnader. Jag förklarade precis som det var, att jag ville betala för en kostnadsberäkning men inte tänkte erbjuda uppdraget. Vi kom överens om priset, tusen kronor, och han var redo att göra det i eftermiddag, men eftersom jag var osäker på om jag skulle hinna få tag i nyckeln, så bestämde vi tid i morgon.

Jag kan sympatisera med tanken, att vi ska genomföra ett tryggt köp med så mycket fakta som möjligt som underlag. Men det hindrar inte att jag blir irriterad över att jag upplever att det ständigt kommer nya krav. Om vi fått en hint så hade vi kunnat skicka prover och begära in offerter direkt efter besiktningen, för två veckor sedan, istället för att stressa fram dem nu. Återigen har husköpsprocessen fullständigt rivit sönder min arbetsdag. Inget av det jag planerat har jag hunnit. Jag har varit upprörd och orolig och suttit i telefon och sökt information och… Att köpa hus, eller kanske snarare att behöva låna till husköp, är ingen enkel process.

När den värsta besvikelsen lagt sig insåg vi att vi måste konsultera en fuktutredare. Det föll på min lott att ringa runt och kolla vem som skulle kunna ta på sig detta uppdrag med kort varsel. Det visade sig att alla fuktexperter i den här stan heter något på To-. Tord, Tomas och Tommy på ena firman, och Tommy och Tomas på den andra. Jag kommenterade det  och fick svaret att ”det är väl för att man måste vara lite to-kig för att ta det här jobbet”. Hm, eller i alla fall inte rädd för trånga, mörka utrymmen, smuts, råttor, spindlar, mögel, svampar och annat snusk.

Nu väntar vi på ytterligare ett protokoll som i korthet går ut på att det bör installeras en krypgrundsavfuktare för 25.000-40.000 kr beroende på typ, märke och svårighetsgrad. Självfallet ska det också läggas ut plast och/eller kanske rentav krypgrundsisolering, tas bort gräs och buskar, dras om stuprör och eventuellt läggas dränering. Men trossbotten verkar okej och det är huvudsaken. Fuktutredaren lugnade oss med att golvåsarna i så gamla hus är av handplockad kärnfura och om blindbotten skulle hänga lite löst nånstans så kan man åtgärda det när man installerar avfuktaren.

A håller hårt på att säljarna borde ta hela kostnaden eftersom vi inte visste att det fanns fuktproblem vid budgivningen. Säkert skulle den andra budgivaren ha varit mer försiktig om fuktproblemet hade varit känt. Jag har pratat med säljarna och de erbjuder 15.000 kr vilket med deras resonemang kan bli halva kostnaden.

Hade det handlat om sanering och reparationer för hundratusentals kronor skulle jag ha sagt upp kontraktet, åtminstone  för omförhandling, men nu känns det som för lite pengar att göra ett stort bråk kring. Det är fråga om en eller två procent av köpesumman.

Dessutom har vi nu fått höra av hyresvärden att det finns en ny hyresgäst som vill in i vår lägenhet så snart det bara går. Vi har fortfarande förstatjing om vi behöver bo kvar men då till nya villkor. Hyran höjs från 7.270 till 7.700 och de tar tillbaka garaget.  Det känns inte lockande.

Den första frågan var: ”Var ska vi ta upp luckan?”. Besiktningsmannen tyckte att det nordöstra hörnet var bäst, dels för att han uppfattade att fuktproblemen kunde vara störst där, dels för att det skulle gå att gömma luckan i skrubben under trappan. Jag var ett tag inne på köket, eftersom vatteninstallationerna finns under köksgolvet och det i framtiden kan vara bra att komma åt dem. Dessutom visste vi helt säkert att det går att komma ner där, eftersom säljarna kröp därunder för något decennium sedan när de installerade värmeslinga på vattenledningen. Den gången plockade de ut ett granitblock ur sockeln och murade igen utifrån. Enligt deras utsago såg det torrt och fint ut därnere. Av den anledningen lutade vi återigen mot besiktningsmannens förslag, att ta upp luckan i andra änden av huset.

Jag och A uppfattar oss som hyfsat händiga, men ingen av oss hade tagit upp en lucka i ett golv förut. Alltså började vi planera för vad vi behövde. Lov från säljaren fick vi. Vad behöver man mer?

• En sökare så att vi inte skulle råka såga i ledningar, metall eller golvåsar.
• En hålsåg för att kolla läget innan vi gjorde större åverkan än lämpligt.
• En borrmaskin som händelsevis måste hämtas hem från landet.
• En tigersåg med blad, dito.
• Skarvsladdar, dito.
• Ficklampa (”stark nog att fritera en älg på 200 meter” enligt A:s och D:s definition).
• En inspektionskamera med USB-koppling och lång böjbar hals (optional, bara för att vi är så nördiga)

När vi bläddrade i Jula och Clas Ohlson insåg vi att det finns oändliga kombinationer av dosfräsar, hålsågskit och lösa i olika storlekar. Hur vet man vilken som är rätt? Vi klurade en stund kring problemet och kom fram till ett par saker: Vi behövde en hålsåg som kunde gå igenom både golv och trossbotten – men det kan inte en dosfräs eller en variabel hålsåg, eftersom de har en kant som sticker ut. Vi behövde också en förlängare (som visade sig vara dyrare än min borrmaskin…). Sedan funderade vi på vilken diameter som krävdes. Den måste ju vara hyfsat stor om vi skulle kunna lysa ner med ficklampan och se nåt. Kanske behövde vi kunna sticka ner handen för att rensa hålet eller känna efter. Jag provade i en temugg. Inte mindre än 80 mm om jag skulle få ner handen. A behövde större. Och om vi hade borrat på fel ställe, så behövde vi kunna plugga hålet på ett enkelt sätt. Med vadå? ”Plaströr fyllt med isolering!” hojtade jag. Rör på metervara fanns i två dimensioner, 75 mm och 110 mm. Saken var avgjord. A fick köpa en hålsåg med diameter 111 mm. En gigantisk pryl skulle det visa sig.

Väl på plats med lånad nyckel tvekade vi. Jo, vi hade ju lov, men ändå. Det kändes lite gruvsamt att göra åverkan på annans fastighet, eller överhuvudtaget. Fräsa upp golvmattan bara. Stort hål rätt ner i grunden. Flisor och spån och styggliv. Huvva.

Först körde vi regelsökaren åt alla håll och fick utslag ömsom här och ömsom där, utan något synbart system. Jag ritade kryss på kryss och snart såg det ut som om vi kravlade runt och spelade luffarschack där inne i trappskrubben. När vi provkörde regelsökaren hemma på köksväggen så hittade den både elledningar och reglar korrekt, men inte här.  Dessutom pep den så högljutt i det lilla utrymmet att A måste ha hörselkåpor på sig.

Till sist gjorde jag en sannolikhetsbedömning utifrån känsla och ritade en ring på golvmattan. ”Här! Borra här.”

När vi tagit oss igenom linoleummattan och lagret av tidningspapper från 1962 visade det sig att min stackars borrmaskin inte orkade driva jättehålsågen genom massivt golvvirke.

Säljaren F konsulterades. Han var ändå i huset eftersom vi vid ankomsten fick slå larm om att deras frys hade gått sönder och läckt ut en massa bärsaft på golvet. F funderade lite och kom på att han hade just det rätta vapnet för ändamålet. Efter en stund kom han dragande med en jättestor, förhistorisk borrmaskin och en transformator med bakelitvred, eftersom muskedundret gick på 127 volt (vilket vi slutade med i Sverige i mitten av 1950-talet). Den var inte snabb, men urstark, och gnagde sig envetet ner genom golvbrädorna tills översidan på hålsågen tog i. Sågkanten var inte tillräckligt hög, eller brädorna för tjocka.

Utrustningslistan borde alltså ha kompletterats med:

• våldsamt kraftfull borrmaskin
• stämjärn

I brist på stämjärn gick A loss på virket med hammare, mejsel och morakniv. Under tiden packade jag och F läckande påsar i baljor, skurade frys och golv och sköljde upp mattor. Allt var nersölat med klistrig saft: hyllor, galler, gummilister…

Skurhinken kom fram igen när det skulle bäras ut en massa spån ur trossbotten. De rejäla golvplanken, drygt två tum sju, i kombination med den buckliga linoleummattan, var förmodligen anledningen till att regelsökaren var så förvirrad. Nu när vi kunde se golvåsen mätte vi ut den till cc 60 cm från ytterväggen. Amatörer… Med tigersågen vidgade vi hålet så att vi kunde köra hålsågen genom blindbotten, som även den var rejält dimensionerad.

Till sist rapporterade A att vi hade ett hål! Andäktigt lyste vi ner i det. Sval luft från grunden strömmade emot oss. Där nere i mörkret skymtade jord och grus, en massa spån som vi rivit ner… och en stor sten?!  Vad sjutton…?  Hade vi borrat precis ovanför ett fundament så kunde vi ju inte komma ner, och dessutom låg det en bräda där som vi inte hade förväntat oss.

I det här läget kom faktiskt inspektionskameran till oväntat stor nytta. Det är ungefär lika enkelt att tyda en sån bild som att titta på ett ultraljud (snudd på omöjligt alltså) men genom att lägga ihop vad vi såg med blotta ögat och vad kameran visade när vi lyckades synkronisera den med ficklampan (tricket är att hålla kameran absolut stilla) så kunde vi räkna ut åt vilket håll fundamentet och brädan sträckte sig. Sen var det enkelt att såga upp en lucköppning med tigersågen.

(Nu när vi har lite erfarenhet skulle jag nog skippa hålsågen helt, och bara borra några hål med 8-10 mm borr så att man får ner tigersågsbladet och utrymme att vända i hörnen. Givetvis borrar man då alla hålen först och kollar att borrdjupet är detsamma, så att man inte sätter sågen i en golvås. Definitivt billigare, enklare och troligen mycket snabbare.)

Vi fiskade upp blindbottenbrädorna och lutade dem mot väggen utan att bevärdiga dem med en blick. Jag  ålade ner med huvudet före i hålet och lyste under golvet i riktning mot köket. Det var trångt, kanske 35 cm till marken, och väggar av granitblock i alla riktningar. Vi konstaterade att det inte gick att komma ner i grunden som vi hoppats. Hjärtväggarna delar husgrunden i tre eller fyra celler utan inbördes förbindelse.

Vi hade hållit på i nästan fyra timmar, långt mer än vi beräknat, utan lunch och med en kissnödig hund därhemma. Men vi ville ändå svänga in med nyckeln till besiktningsmannen, så att han skulle kunna åka dit så fort tillfälle gavs. Halvfyra på fredag eftermiddag klev vi in på hans kontor. Han tittade på klockan och sa ”ge mig tre minuter så åker vi direkt!”.

Kvart över fyra hade vi domen: fritt vatten (kondensdroppar) vid ventilen, vit påväxt (mögel) i hörnet närmast husknuten, synliga rötangrepp i de blindbottenbrädor som vi fiskat upp och för hög fuktkvot i virket på alla mätpunkter. Acceptabelt är 17%, här mätte han 18-23%. Utredning och åtgärder måste göras.

Trötta, hungriga och outhärdligt besvikna åkte vi hem. Efter hundpromenad och middag satt jag ett par timmar vid datorn och googlade fram det ena skräckscenariot efter det andra. Blommande hussvampar som käkat i sig hela trossbotten. Avfuktare som går dygnet runt och slukar 20.000 kWh om året. Nedrasade blindbottnar och ruttna golvåsar. Visioner av att leva med upprivna golv i månader medan renoveringen pågår. Håhåjaja.

Först var det budgivningen som höll på att ta knäcken på våra nerver. A studsade till varje gång han fick ett SMS, för det kunde ju vara besked om att budet höjts igen. Sen äntligen lade budgivare 3 ner, bara precis innan vi själva nådde taket.

Då började vi oroa oss för att det skulle komma till nya budgivare. Risken ökade för varje dag som gick tycktes det oss.

A ringde till mäklarkontoret för att fråga när budgivningen skulle anses färdig. Det visade sig att ”vår” mäklare hade gått på semester och mäklare två jagades upp för att avsluta budgivningen och ta bort annonsen. Vi vet ju att affären inte är klar förrän kontraktet är påskrivet; fram till dess är säljaren fri att sälja till vem h*n vill, och därför ville vi skriva kontrakt omgående. Men vi ville ju också låta besiktiga fastigheten.

Mäklare två tyckte inte att det skulle skrivas nåt kontrakt förrän besiktningen var gjord, för det var så jobbigt med undantagsklausuler. Samtidigt visade det sig att besiktningsfirman också hade semester och satte upp oss på en tid om drygt tre veckor.

Mäklare tre engagerades och trodde sig kunna ordna fram en tidigare besiktning. I flera dagar väntade vi oroligt på ett nytt datum. Mäklare tre skrämde upp oss med att tala om hur ”upprörda” de tre 80-åriga säljarna blivit över vår begäran att få besiktiga huset nu när de trott att affären var uppgjord och klar, men att han nu lyckats lugna ner dem.

Samtidigt skulle bolåneansökan slutföras. Vi hade lånelöfte hos SBAB, men nu gav de besked att ”fastigheten inte kan belånas”. En sommarvikarie avfärdade mig snorkigt och utan förklaring, och sa att vi fick vända oss till andra bolåneinstitut. Efter flera samtal till Lantmäteriet och Skatteverket hade jag pusslat ihop saken. Vi fick inte låna därför att fastigheten var avstyckad i år, och SBAB belånar inte fastigheter som saknar taxeringsbeslut. Fastigheter som styckas av i år deklareras nästa år, vilket innebär att taxeringsbeslutet fastställs i juni 2011.

Den här sommaren gäller övergångsregler för bolån. Hos SBAB har man fått låna upp till 95% av köpeskillingen, medan andra långivare gett upp till 90%. Vi ville låna hos SBAB för att kunna använda våra sparpengar till att köpa vitvaror som helt saknas. I juli antogs nya regler som säger att bolån från 1 oktober bara får ges till 85% av köpeskillingen. SBAB införde de nya reglerna direkt, men gjorde undantag för dem som hade lånelöfte utfärdat före juli. Det hade vi. Men nu var som sagt den dörren stängd.

Med nya regler ökar handpenningen från 72.000 kr till 214.000 kr. Lägg därtill 50.000 kr för pantbrev och lagfartskostnad som också ska betalas med egna pengar. Och besiktningen för 9.200 kronor.

Febrigt fyllde vi i en låneansökan hos Länets och fick beskedet att om tillträdesdag är före 1 oktober så kan vi få lån upp till 90%. Vi pustade ut, ”det är ju bara juli än, det är lugnt”. Men lättnaden var bara tillfällig.

När lånehandläggaren återkom fick vi beskedet att lån till köpesumman inte var något problem, men banken ansåg att vi också borde låna 500.000 till renovering, och det hade vi enligt deras beräkningar med 9 procent ränta inte råd med. Det spelade ingen roll att vi inte vill låna en halvmiljon extra, banken tyckte att vi skulle kunna det – annars skulle de inte ge lån till köpet heller. Ultimatum.

Flera samtal senare gick banken med att räkna på 300.000 i renoveringslån, och då såg kalkylen bra ut. Men nu var villkoret att vi kan visa upp ett schysst besiktningsprotokoll. Och lånehandläggaren skulle gå på semester innan vårt besiktningsdatum vilket gjorde att vi inte kunde få något lånebesked de närmaste veckorna.

Samtidigt närmade sig månadsskifte och vi ville säga upp lägenheten – men inte vågade vi det förrän köpekontraktet var skrivet och lånet beviljat?! Vi har en månadshyra på 7.300 kr vilket på tre månader blir nästan 22.000 kr mindre över till tvättmaskin och kylskåp….

Efter ännu fler samtal var mäklarna, banken och säljarna överens om att vi kunde skriva ett köpekontrakt med en hävningsklausul: vi har till 20 augusti på oss att häva köpet, annars är tillträdesdag 1 september. Vi drog en lättnadens suck, träffade säljarna (som är jättemysiga), skrev kontrakt, betalade in handpenningen på 142.500 kr till mäklaren och sade upp lägenheten två dagar före månadsskiftet.

Så kom besiktningsdagen. Vi var på plats i god tid, men besiktningsmannen var försenad från ett jobb och kom flängande med andan i halsen. Säljarna tyckte att besiktningsmannen var så stressad och hemsk att de gick och fikade istället… Men när besiktningen väl kom igång tog han sig tid, visade, förklarade och gav råd, så vi var nöjda. På pluskontot: Badrummet var bara tio år gammalt och mycket välgjort, det kommer att hålla många år till, sa han. På minuskontot: det fanns en fuktskada i taket på grund av läckage vid skorstenen som jag inte hade upptäckt vid visningen. Summa summarum var det mesta så som vi hade trott och det var skönt att få det bekräftat.

Men så var det torpargrunden. Huset står på granitsockel och där går det inte att komma in. Vi lyste in med ficklampa i ventilerna och vädrade som mögelhundar. Besiktningsmannen uppmanade oss bestämt att gå vidare med undersökning av grunden, och klargjorde att han skulle skriva in detta i protokollet. En fuktskadad grund kan kosta 500.000 kr att åtgärda. Om vi senare skulle upptäcka problem där så kan inte vår undersökningsplikt anses uppfylld om vi avstått trots besiktningmannens rekommendation om vidare undersökning. Man behöver inte vara så smart för att räkna ut att banken inte skulle nöja sig med det. Ultimatum igen.

Vi resonerade om vilka alternativ som fanns. 1) Besiktningsmannen kunde borra några hål i golvet under trappan, och sticka ner ett mätverktyg. ”Men det kan inte fria, bara fälla”, sa han. ”Även om fuktkvoten är acceptabel just där så kan resten av grunden vara full av röta. Man kan bara veta hur det verkligen är om man undersökt.” Fair enough. 2) Vi kunde anlita en specialist och göra en fuktutredning. Det skulle kosta lika mycket till och vi har ju en deadline i kontraktet att tänka på. Eller 3). Vi fick be säljarna om lov att såga upp en lucka i golvet så att man kan komma ner i grunden. Då skulle besiktningsmannen komma tillbaka och mäta, och vi behövde bara betala resekostnaderna.

Naturligtvis valde vi alternativ tre. En lucka i ett golv och sen skulle allt vara klart.

A har spanat på glassbägarna närmast kassan på ICA en period. Där står ett skåp med Ben & Jerry´s-burkar, en glass som jag tyckte var ganska prajsy i förhållande till annan glass (eller är det bara jag som köper glass för sällan så att jag inte har koll?). En halvliter kostar en femtiolapp.

A fick i alla fall för sig att han ville smaka, men det tillstötte komplikationer. När första köpimpulsen kom skulle vi till landet, med en lång varm bilfärd förestående. Andra gången fastnade det på att han inte kunde välja bland de konstiga smakerna. Då fiskade jag ur minnet fram att någon i bloggosfären var helt galen i en sort som hette Cookie Dough, så den rekommendationen vidarebefordrade jag.

När jag kom hem från träningslägret häromkvällen berättade A att han köpt en burk. Och den var fantastiskt god, sa han med glänsande ögon. Jag insåg allvaret och begärde på stående fot att få smaka. Annars skulle väl burken vara slut innan jag kom mig för.

Det finns någon annan som också envist kräver sin del av den där glassen. En liten tjej som heter Sverker. ”Ge mig, ge mig, ge mig” säger hon och försöker trycka ner sin lilla nos i tallriken hur man än beter sig.

Jag gillar glassen, men är lite kluven till att den är importerad. Sådant som mest består av mjölk och ägg borde man köpa så lokalt som möjligt. Till en del uppvägs det av att Ben & Jerry´s har en schysst företagsfilosofi, använder ägg från frigående höns, driver blodgivarkampanjer och köper kakor som samtidigt stödjer hemlösa.

Jag anar att det inte är sista gången det hamnar en pint i frysen hos oss.