Lucköppning

Den första frågan var: ”Var ska vi ta upp luckan?”. Besiktningsmannen tyckte att det nordöstra hörnet var bäst, dels för att han uppfattade att fuktproblemen kunde vara störst där, dels för att det skulle gå att gömma luckan i skrubben under trappan. Jag var ett tag inne på köket, eftersom vatteninstallationerna finns under köksgolvet och det i framtiden kan vara bra att komma åt dem. Dessutom visste vi helt säkert att det går att komma ner där, eftersom säljarna kröp därunder för något decennium sedan när de installerade värmeslinga på vattenledningen. Den gången plockade de ut ett granitblock ur sockeln och murade igen utifrån. Enligt deras utsago såg det torrt och fint ut därnere. Av den anledningen lutade vi återigen mot besiktningsmannens förslag, att ta upp luckan i andra änden av huset.

Jag och A uppfattar oss som hyfsat händiga, men ingen av oss hade tagit upp en lucka i ett golv förut. Alltså började vi planera för vad vi behövde. Lov från säljaren fick vi. Vad behöver man mer?

  • En sökare så att vi inte skulle råka såga i ledningar, metall eller golvåsar.
  • En hålsåg för att kolla läget innan vi gjorde större åverkan än lämpligt.
  • En borrmaskin som händelsevis måste hämtas hem från landet.
  • En tigersåg med blad, dito.
  • Skarvsladdar, dito.
  • Ficklampa (”stark nog att fritera en älg på 200 meter” enligt A:s och D:s definition).
  • En inspektionskamera med USB-koppling och lång böjbar hals (optional, bara för att vi är så nördiga)

När vi bläddrade i Jula och Clas Ohlson insåg vi att det finns oändliga kombinationer av dosfräsar, hålsågskit och lösa i olika storlekar. Hur vet man vilken som är rätt? Vi klurade en stund kring problemet och kom fram till ett par saker: Vi behövde en hålsåg som kunde gå igenom både golv och trossbotten – men det kan inte en dosfräs eller en variabel hålsåg, eftersom de har en kant som sticker ut. Vi behövde också en förlängare (som visade sig vara dyrare än min borrmaskin…). Sedan funderade vi på vilken diameter som krävdes. Den måste ju vara hyfsat stor om vi skulle kunna lysa ner med ficklampan och se nåt. Kanske behövde vi kunna sticka ner handen för att rensa hålet eller känna efter. Jag provade i en temugg. Inte mindre än 80 mm om jag skulle få ner handen. A behövde större. Och om vi hade borrat på fel ställe, så behövde vi kunna plugga hålet på ett enkelt sätt. Med vadå? ”Plaströr fyllt med isolering!” hojtade jag. Rör på metervara fanns i två dimensioner, 75 mm och 110 mm. Saken var avgjord. A fick köpa en hålsåg med diameter 111 mm. En gigantisk pryl skulle det visa sig.

Väl på plats med lånad nyckel tvekade vi. Jo, vi hade ju lov, men ändå. Det kändes lite gruvsamt att göra åverkan på annans fastighet, eller överhuvudtaget. Fräsa upp golvmattan bara. Stort hål rätt ner i grunden. Flisor och spån och styggliv. Huvva.

Först körde vi regelsökaren åt alla håll och fick utslag ömsom här och ömsom där, utan något synbart system. Jag ritade kryss på kryss och snart såg det ut som om vi kravlade runt och spelade luffarschack där inne i trappskrubben. När vi provkörde regelsökaren hemma på köksväggen så hittade den både elledningar och reglar korrekt, men inte här.  Dessutom pep den så högljutt i det lilla utrymmet att A måste ha hörselkåpor på sig.

Till sist gjorde jag en sannolikhetsbedömning utifrån känsla och ritade en ring på golvmattan. ”Här! Borra här.”

När vi tagit oss igenom linoleummattan och lagret av tidningspapper från 1962 visade det sig att min stackars borrmaskin inte orkade driva jättehålsågen genom massivt golvvirke.

Säljaren F konsulterades. Han var ändå i huset eftersom vi vid ankomsten fick slå larm om att deras frys hade gått sönder och läckt ut en massa bärsaft på golvet. F funderade lite och kom på att han hade just det rätta vapnet för ändamålet. Efter en stund kom han dragande med en jättestor, förhistorisk borrmaskin och en transformator med bakelitvred, eftersom muskedundret gick på 127 volt (vilket vi slutade med i Sverige i mitten av 1950-talet). Den var inte snabb, men urstark, och gnagde sig envetet ner genom golvbrädorna tills översidan på hålsågen tog i. Sågkanten var inte tillräckligt hög, eller brädorna för tjocka.

Utrustningslistan borde alltså ha kompletterats med:

  • våldsamt kraftfull borrmaskin
  • stämjärn

I brist på stämjärn gick A loss på virket med hammare, mejsel och morakniv. Under tiden packade jag och F läckande påsar i baljor, skurade frys och golv och sköljde upp mattor. Allt var nersölat med klistrig saft: hyllor, galler, gummilister…

Skurhinken kom fram igen när det skulle bäras ut en massa spån ur trossbotten. De rejäla golvplanken, drygt två tum sju, i kombination med den buckliga linoleummattan, var förmodligen anledningen till att regelsökaren var så förvirrad. Nu när vi kunde se golvåsen mätte vi ut den till cc 60 cm från ytterväggen. Amatörer… Med tigersågen vidgade vi hålet så att vi kunde köra hålsågen genom blindbotten, som även den var rejält dimensionerad.

Till sist rapporterade A att vi hade ett hål! Andäktigt lyste vi ner i det. Sval luft från grunden strömmade emot oss. Där nere i mörkret skymtade jord och grus, en massa spån som vi rivit ner… och en stor sten?!  Vad sjutton…?  Hade vi borrat precis ovanför ett fundament så kunde vi ju inte komma ner, och dessutom låg det en bräda där som vi inte hade förväntat oss.

I det här läget kom faktiskt inspektionskameran till oväntat stor nytta. Det är ungefär lika enkelt att tyda en sån bild som att titta på ett ultraljud (snudd på omöjligt alltså) men genom att lägga ihop vad vi såg med blotta ögat och vad kameran visade när vi lyckades synkronisera den med ficklampan (tricket är att hålla kameran absolut stilla) så kunde vi räkna ut åt vilket håll fundamentet och brädan sträckte sig. Sen var det enkelt att såga upp en lucköppning med tigersågen.

(Nu när vi har lite erfarenhet skulle jag nog skippa hålsågen helt, och bara borra några hål med 8-10 mm borr så att man får ner tigersågsbladet och utrymme att vända i hörnen. Givetvis borrar man då alla hålen först och kollar att borrdjupet är detsamma, så att man inte sätter sågen i en golvås. Definitivt billigare, enklare och troligen mycket snabbare.)

Vi fiskade upp blindbottenbrädorna och lutade dem mot väggen utan att bevärdiga dem med en blick. Jag  ålade ner med huvudet före i hålet och lyste under golvet i riktning mot köket. Det var trångt, kanske 35 cm till marken, och väggar av granitblock i alla riktningar. Vi konstaterade att det inte gick att komma ner i grunden som vi hoppats. Hjärtväggarna delar husgrunden i tre eller fyra celler utan inbördes förbindelse.

Vi hade hållit på i nästan fyra timmar, långt mer än vi beräknat, utan lunch och med en kissnödig hund därhemma. Men vi ville ändå svänga in med nyckeln till besiktningsmannen, så att han skulle kunna åka dit så fort tillfälle gavs. Halvfyra på fredag eftermiddag klev vi in på hans kontor. Han tittade på klockan och sa ”ge mig tre minuter så åker vi direkt!”.

Kvart över fyra hade vi domen: fritt vatten (kondensdroppar) vid ventilen, vit påväxt (mögel) i hörnet närmast husknuten, synliga rötangrepp i de blindbottenbrädor som vi fiskat upp och för hög fuktkvot i virket på alla mätpunkter. Acceptabelt är 17%, här mätte han 18-23%. Utredning och åtgärder måste göras.

Trötta, hungriga och outhärdligt besvikna åkte vi hem. Efter hundpromenad och middag satt jag ett par timmar vid datorn och googlade fram det ena skräckscenariot efter det andra. Blommande hussvampar som käkat i sig hela trossbotten. Avfuktare som går dygnet runt och slukar 20.000 kWh om året. Nedrasade blindbottnar och ruttna golvåsar. Visioner av att leva med upprivna golv i månader medan renoveringen pågår. Håhåjaja.

2 kommentarer »

  1. Katarina skrev

    söndag 15 augusti 2010 kl 01:11

    Vilken besvikelse! Så mycket jobb och så detta negativa resultat. :(

  2. Kicki G skrev

    måndag 16 augusti 2010 kl 21:40

    Herreminje! Men bättre att vara noggrann nu än upptäcka efteråt…

RSS · TrackBack

Skriv ett svar



































eXTReMe Tracker