kajo.info.se

Dags för ett nytt kapitel i Hängmedguiden: I dag är ämnet tre år gammal musik – snudd på ny alltså…

Basshunter – så gick det sedan
Våren 2006 plågades Sverige av en technolåt som hette ”Boten Anna”, och den spelades på alla studentflak så folk här i innerstan önskade att de skulle ”sänka den förbannade båten!” Minns ni? Killen hette Basshunter, alias för Jonas Altberg, och låten som han spelat in i fyllan en natt handlade om en bot, det vill säga en elektronisk grindvakt (dator) som tar bort spam från samtal via nätet.

Jonas fick kontrakt med skivjätten Warner Music om en platta som heter LOL <(^^,)>. LOL betyder laughing out loud, det vill säga gapskratt och de där sista tecknen är alltså ett litet ansikte med ett nöjt smil. Jag gissar att hakarna i det här fallet inte är hörlurar utan armbågar, det vill säga antyder händer knäppta i nacken, eftersom han skriver sin identitet som d[-_-]b och db då rimligen är lurar.

Holländarna ”Mental Theo’s Bazzheadz” gjorde en engelskspråkig remix av Boten Anna (vilket förstås var ett upphovsrättsintrång) men Jonas kom överens om att han fick spela in holländarnas version för den internationella marknaden och Basshunter: Now You’re Gone toppade Englandslistan i fem veckor. ”Den mobbade datanörden från Halmstad gjorde det som Tylösands popkung Per Gessle hittills aldrig har lyckats med.” skriver Sydsvenskan.se

Vi medelålders fattar nog inte hur stor den här killen blev, förrän man ser sådana citat.

Jämförelsen med Gessle är inte så långsökt. Båda kommer från Halmstad och det finns likheter även musikaliskt: det är melodierna och vissa fraser som fastnar medan texterna som helhet i vissa fall kan vara lätt imbecilla. Per Gessle är en nödrimsvirtuos som fyller ut med oooo, aaaa och shalala. Basshunter lägger på lite extra dunk och röstförvrängningar.

Första låten på skivan är ett samtidsdokument. ”Vi sitter här i venten och spelar lite dota” sjunger Jonas. Venten är röstchat-programmet Ventrilo som ofta används som ”telefon” när man spelar onlinespel tillsammans med andra. DotA syftar på Defense of the Ancients i Warcraft III. Som bonus på skivan får man höra ett litet utdrag hur snacket går mellan spelarna i ”venten”. Översatt till medelålderssvenska ”varför kom ni inte och hjälpte mig, jag blinkade ju på kartan? jamen vi har väl annat för oss, sluta gnälla”. Sist i klippet hörs Jonas mamma. Hon vill att han ska komma och äta men han måste spela klart först. ”Det är allt ni gör om dagarna, spelar DotA”, säger hon harmset.

Mamma fick även vara med i första videon till låten (den nedan) – men inte i andra versionen som också finns på Youtube. I andra versionen är det en tjej som går runt och blåser på spelarna som då blir märkbart irriterade. Jag är ingen spelare så jag gissar bara att det är så de ”dör”. Men första gången jag såg videon tolkade jag att det var en IRL-tjej som blev fullständigt ignorerad av spelarna, tjejer som killar – vilket är onlinespelens baksida: vissa blir så uppslukade att de glömmer sitt ansvar och sina tidigare vänner i den verkliga världen.

Jag valde videon ovan därför att den också är ett samtidsdokument. Den visar vad ungarna håller på med bakom stängda sovrumsdörrar. Bilderna i den här videon kommer från LAN-partyt på Dreamhack som en gång startade i en svensk källare och nu är världens största digitala festival. LAN står för local area network och innebär att ett gäng spelare kopplar ihop sina datorer så att de kan interagera med varandra i samma spel. LAN var föregångare till onlinespelen där man nu gör samma sak via webben med spelare i hela världen.

LAN-andet var då. Numera har Jonas/Basshunter annat för sig:

”Vare gång jag går upp på scenen
Varje gång jag sätter mig på ett flygplan
Varje gång jag checkar in på ett nytt hotellrum
Varje gång nån tittar på mig och viskar ”Det är han!”

Om man kunde ta alla positiva och lyckliga ord och uttryck och baka ihop det till ett ”superord”.
Så är det precis det ord som kan beskriva hur jag mår i dag.”

Från LOL <(^^,)> 2006

Läs gärna hela artikeln i Sydsvenskan.se. Den känns hoppingivande. Världen har måhända blivit mer komplicerad men det är också tydligt att ingen längre behöver finna sig i den roll som man blivit påtvingad av andra. Allt är möjligt, och som Ingvar Kamprad alltid säger: ”Det mesta är ogjort!”.

Ännu inga nyheter om lilla elfordonet Smite – men elbilsfabriken i Ale som var månadens goda nyhet är nu avslöjad som bluff. Det finns varken avtal med Fiat om elkonvertering eller någon beställning på 400 bilar.

Är folk galna eller varför ljuger man ihop en sådan historia? Kanske i förhoppningen att det ska bli en självuppfyllande profetia innan någon hunnit syna den?

Kan tänka mig att landshövdingen som invigde fabriken känner sig lika blåst som journalisterna som intet ont anande rapporterade om det… Här finns bilder och lovtal hos Teknikens Värld.

Söker man på google så är det inte första gången som figurerna bakom el-Fiaten citerats i pressen med visioner som verkar *harkel* aaaningen högtflygande.

Men jag säger inget om de som blev lurade. Jag har råkat ut för samma sak, att bli lurad av en mytoman och använd som megafon för falska uppgifter. Efter den betan är jag mer benägen att kolla upp en historia men jag vill fortfarande helst tro folk om gott, och att de talar sanning.

Dagens skojigaste kulturkrock:

”Imorgon sänder P1 radiodokumentären Mera Brännvin, döpt efter Eddie Meduzas största hit.”

Jag menar, P1, finkulturkanalen, sänder en dokumentär om Eddie Meduza… och vem tipsar om programmet? Jo, Svenska Dagbladets ledarsida!

Jag tycker att Errol Norstedt är en intressant, begåvad och oborstad figur, men jag tvivlar på att någon i kulturkretsar hade nåt snällt att säga om honom medan han levde. Jag har inte lyssnat på radio på många år men jag får väl försöka leta rätt på P1 nu då.

I lördags hittade jag en konkurrent eller ett komplement, vilket perspektiv man nu har, till Panduro och Slöjd-Detaljer, nämligen Creativ Company, cchobby.se. Jag tycker att sidan är lite tung att navigera i men blev förtjust i deras pärlmixer. Här finns också mycket material för glas- och porslinsmålning.

Via detta företag hittade jag en gratis dansk pysseltidning, Hobby-Life, som kommer ut med 10 digitala nummer per år. I senaste numret får man bland annat lära sig att svarva ringar i trä, knyta grimskaft till hästen och fläta en virrvarrskorg. Äldre nummer finns i arkivet på webben, och man kan ladda hem dem som PDF om man vill (via länk i bläddringsverktyget).

Tidningen produceras av samma personer som gjort tidningen Hobby-Nyt sedan 1993. Hobby-Life är alltså digital, 20 sidor, och inriktad på produkter som säljs av Creativ Company. Hobby-Nyt är en papperstidning, 60 sidor, och förmodligen mer inriktad på hantverk, kurser och material som utgivarna själva tillhandahåller via sitt företag Tempa Håndværk, gissar jag utan att ha sett tidningen.

(Här tänkte jag kommentera nåt om dessa två otroligt energiska människor som har egen tillverkning av konsthantverk, fixar två tidningar, sköter webbutiker, håller kurser… och trenden att tidningar har egna butiker/butiker har egna tidningar, men A påstår att jag har övertrasserat datortiden för i dag så jag sätter väl punkt nu då…)

I påskhelgen satte jag igång med version 2 av svärmorsfönstret. Hon ville ha mer dämpade färger än i första försöket så jag köpte en halvliter vitt att blanda med. När jag köpte färgen insåg jag inte att den var täckvit; den insikten kom först när jag började blanda. I det läget framstod det som självklart, för det är ju barnfärg och hur skulle det se ut om barnens snögubbar blev genomskinliga?

Om man blandar transparent färg med opak, så blir resultatet opakt.

En ogenomskinlig fönstermålning var inte riktigt vad jag hade tänkt mig, men det får duga. Jag bytte färg på ramen så att den ska matcha badrumskaklet (som går i ljusblått och mörkblått) och experimenterade med enkla schatteringar på blommorna. Av någon anledning bildades det ”självsprickor” i de ljusgröna bakgrundsfälten och de ljusa blommorna. Jag undrar vad det beror på. Kanske lade jag på för mycket färg den här gången för att vara säker på att det inte skulle bli för tunt som sist. Eller så beror det på att det är mer täckvitt i dessa fält. Resultatet ser bättre ut från baksidan så jag tror att vi ska montera den så. Då blir det mycket enklare dessutom; bara att positionera målningen över rutan, stryka fast och sedan dra bort underlagsplasten. Att jag inte har tänkt på det förut? Spegelvända motiv är kanske bästa idén nånsin.

Memo till nästa gång: Om man blandar fönsterfärg bör man göra det några dagar innan den ska användas, så att bubblorna i färgen hinner försvinna. Bubblor i färgen ger hål i målningen.

Redaktionen-Stefan har ett förfärande tips i sitt veckomejl i dag:

6. Dags för en ny jättebra rutin
Det finns en härlig gammal regel som jag använt mig av i tio år – varje dag ska du göra fem saker som tar dig närmare ditt mål. Över den här tiden har jag alltså gjort ungefär 18 250 saker som tar mig närmare mitt mål. Du kan göra samma sak. Det tar ju bara en arbetsvecka att göra 25 saker.

… men huga?! Då finns ju risken att man rentav skulle nå sitt mål inom en inte alltför avlägsen framtid. Skrämmande…

Jag tänkte skriva att jag har en maskningsaktion men det skulle indikera aktivitet och vilja, och det är det absolut inte fråga om. Det är fråga om total ovilja. Jag vill inget, utom äta godis och sova. Och apropå äta godis, så fick jag ett påskägg fullt med Nonstop och Malteser-kulor och har därför haft skavsår i gommen i flera dagar.

Jag har stora planer på att någon gång bygga ett eget elfordon eftersom de som finns är svåra att få tag i och orimligt dyra.

Den elbilen som jag hade, en vit fabrikskonverterad Skoda Favorit E2000 1996, var inget optimalt elfordon men ändå ett av de mer prisvärda på marknaden. Största nackdelen var att laddaren krävde 16A-säkring och sådana finns det ont om. Jag fick tillstånd av bostadsföreningen att bygga om mitt motorvärmaruttag för att kunna ladda bilen där. Sedan flyttade jag och hade ingenstans att parkera eller ladda elbilen, så jag sålde den. Lika bra det, för jag tror inte att nästa ägare har haft särskilt mycket tur med den.

Skodan hade blybatterier vilket har både fördelar och nackdelar. Fördelarna är att blybatterier är hyfsat okomplicerade, hyfsat billiga att byta, och dessutom absorberar en hel del kraft om man skulle krocka. Nackdelarna är att de har låg kapacitet och därmed kort räckvidd, och att de bokstavligen väger bly vilket gör att bilens räckvidd blir ännu kortare. Ju lättare fordon desto mindre energi krävs för att flytta det. Skodans batterier var dessutom nere i kanske 60% kapacitet, inte tillräckligt dåliga för att motivera kostnaden för byte, men samtidigt inte så bra att jag kunde åka vart jag ville ens inom stadsgränsen.

Alla fabriks- och efterhandskonverterade bensinbilar (Renault Clio, Citroën Berlingo och Saxo, Peugeot 106 och Partner med flera) har för övrigt samma problem. De är inte byggda för eldrift och därmed försvinner en hel del av batterikapaciteten i onödigt maskinmotstånd.

En elbil med NiMH-batterier skulle täcka mitt bilbehov till 95 procent. Första generationen av norska Think går drygt 10 mil på en laddning, och på den tiden jag gjorde kalkyler blev det knappt en krona per mil. I dag är både elpriset och nätavgifterna högre så säg 2 kronor per mil då. Men en Think är långt dyrare än vad jag vill betala, och en stor del i kostnaden är batterierna. Think är den bilen som det pratas mycket om i svenska medier just nu, den ska provköras i alla möjliga projekt och tillverkningen borde göras hos SAAB och allt vad det är. I praktiken är det omöjligt för en vanlig köpare att komma över annat än begagnade Think ur första generationen.

Norska Kewet Buddy är ett alternativ som kan köpas med blybatterier, finns även med andra batterier, fortfarande för dyr och dessutom hinner fabriken utanför Oslo inte producera så det täcker efterfrågan i Norge. Buddy är för övrigt andra generationen av Kewet, den första hette City Jet. Jag har besökt fabriken i samband med en elbilsträff och provkört flera olika elfordon, hur kul som helst! :-)

Sen finns ju förstås indiska Reva som i Storbritannien heter G-Wiz. De första bilarna som kom till Norge var inte anpassade för nordiska förhållanden med kyla och branta uppförsbackar. Dessutom var den Reva-version som vi provkörde bäst lämpad för personer under 175 cm. Inget för A med andra ord. Möjligen har det hänt en del där också på fem år. Reva Norge säljer en ny Reva för omkring 125.000 NOK. I Norge är elbilar momsbefriade men jag antar att man får betala både moms och tull om man tar in den i Sverige.

Ett annat problem med att importera elfordon, exempelvis från Kina, är om tillverkaren inte har alla papper klara för registrering i Europa och då blir det dyyyyrt, hundratusentals kronor, om man inte kan få den registrerad som amatörbyggt fordon.

Nåväl. Både Reva och Kewet är registrerade som fyrhjulsmotorcykel och det fick tankarna att vandra vidare.

Jag har analyserat mitt och A:s resmönster och insett att vi skulle klara oss långt med ett ännu enklare fordon. A åker till och från jobbet med en matlåda som enda sällskap, och till och från klubben med en stor väska. Jag åker kortare ärenden, oftast med mindre skrymmande grejer.

Återigen, ju lättare fordon desto mindre energi krävs för att flytta det. En moped eller mc med kaross kan man driva för under en femtioöring per mil, och man skulle rentav kunna ladda den med solpanel. Värme i sitsen och handtagen skulle ge lite mer åkkomfort. Batterierna kan vara bly, men eftersom det inte krävs så många eller kraftiga batterier kan man också tänka sig NiMH, Li-Ion, Li-Po eller silicon.

Vi spanade ett tag på City-El som ursprungligen är en dansk konstruktion och även kallas Mini-El eller Ellert. Numera tillverkas City-El i Tyskland. Den registreras som lätt mc och får köras även med B-kort. Det innebär att man måste trängas med bilarna, men den går som bäst 40-50 km i timmen vilket jag tycker är för lite om man ska ut på 70-sträckor. Ska man ha en moped vill man gärna ha en EU-klass 2 eller gammal 30-moppe, för dessa får köra på cykelvägar. Naturligtvis tänkte jag då inte trängas med barnvagnar på smala trottoarer. Vi har ganska många ”transportleder” för cyklar och klass 2-mopeder.

Ja, så där har jag funderat, och sökt på webben efter alternativ. Plötsligt dök den här upp: Smite från Vehiconomics, som enligt pressmeddelandet från det svenska företaget ska finnas att köpa sommaren 2009, med eldrift, räckvidd 10 mil och i två utföranden: moped- respektive mc-registrerad. Pris kring 50.000 kronor eller under, uppger vissa källor. Man kan köpa till en cabriolet-kaross som tillbehör – kul på sommaren.

Först blev jag väldigt entusiastisk och beredd att skriva på bokningslistan direkt. Sedan läste jag vidare om företaget. Grundarna är två ekonomer och en tekniker. Deras meriter är främst inom storföretag och högskolevärlden. Det är väldigt tyst om motor- och batterikonfiguration. De pratar lite svävande om att delarna ska tillverkas på fabriker i Norrland. Inget om finansiärer. Karossen har helt klart hämtat 90 procent av inspirationen från Messerschmitt – och det sägs att de ändå har mönsterskyddat den… Deras logotyp är ett V som växer upp ur en väg, ganska lik den symbol som Carstedt, Rydén och de andra i FFV-gänget använde när de lanserade etanolbilarna i Sverige (ett blad som växer upp ur en väg).

Vehiconomics egen webbplats innehåller ingen information om Smite, trots att det är en månad sedan de gick ut med pressmeddelandet. Där finns för övrigt inte heller någon information om grundarna eller hur långt utvecklingsprocessen har nått.

Min känsla är att det här är ett gäng killar som snappat vad som ligger i tiden och som kan snacka. De har lånat, klippt och klistrat ihop sitt koncept. De ska serieproducera i sommar men verkar inte ha någon testflotta ute än. (Har de ens prototyper? Eller är det datoranimerade bilder?). Med tanke på hur trögt det är för erfarna företag, så tror jag tyvärr inte att Vehiconomics har den verklighetsförankring, erfarenhet och finansiella styrka som krävs för att klara av projektet. Fast jag hoppas förstås att jag har fel.

Nämnde jag att jag har stora planer på att någon gång bygga ett eget elfordon…? :-)

Det här är mamma, lillasyster och jag i färd med att baka tunnbröd till jul på det traditionella sättet med vedeldad stenugn. Filmat med grönsaken, det vill säga Fuji Finepix Z10, och redigerat med iMovie. Jag har inte redigerat film sedan 1992 så klippningen och ljudpåläggen är lite så där, men det är i alla fall En Film Som Jag Har Gjort Själv. :-)

Detta är nu inte första gången jag dokumenterar tunnbrödsbak. Omkring 1999 blev jag sekreterare i en bostadsförening som hade investerat i en jättefin bakstuga med elugn, som gör gräddningen fantastiskt mycket enklare och snabbare. Det visade sig att ganska många medlemmar inte kunde baka tunnbröd (trots att de bor i Norrland, alltså…). Därför ordnade vi några Öppet hus där proffsen lärde ut hur det går till. Jag dokumenterade det i text och bild och gjorde en bakskola som jag lade ut på föreningens webb. Det är så länge sedan att bilderna är optimerade för modem. Den här beskrivningen är komplett, till skillnad från filmen, men hur man vänder en kaka och får upp den på fjäla låter sig inte direkt fångas med den här dokumentationsmetoden…

Jo, trots rekordlåg fart på uppkopplingen gick det faktiskt att lägga upp ett litet yttepytteklipp på YouTube… Det här är taget i förrgår natt med endast skrivbordslampan och fönsterlampan som belysning, och fönsterlampan släcks av timern mitt i klippet. Jag är imponerad av kamerans förmåga att hantera dåligt ljus.

Mina damer och herrar, jag ger er: