Arkiv februari 2010

Historien om ett hus, en tant och ett icke-köp

För snart 20 år sedan ”hittade” jag det här huset. Jag har spanat på det ända sedan dess. En gång när jag var i matbutiken såg jag en gammal kvinna i sällskap med en ung tjej som alldeles tydligt hörde till hemtjänsten. Jag visste instinktivt att det var hon som ägde det här huset.

Huset ser likadant ut i dag som då. Fönstren har alltid varit täckta och jag har aldrig sett någon verksamhet eller rörelse där. Enda skillnaden är att då fanns en postlåda vid entrén och på kvällarna var brolampan tänd.

Jag är väldigt förtjust i den här hustypen. Exteriören säger mig att det är byggt på 1920-talet. Huset har alla sina originaldetaljer kvar: tegelpannorna på det branta brutna taket, träpanelernas form med dekorationer på gavlarna, fönsterrutornas indelning och foder, de karaktäristiska takkuporna på fram- och baksida, de runda vindsfönstren och den lilla bänken på farstukvisten. Masoniten utanpå ytterdörrarnas speglar antyder att den aktiva förvaltningen av huset upphörde på 1950-talet.

Förra veckan beslöt jag mig för att ta reda på om det går att köpa huset. Jag gick noggrant till väga och kollade hur det stod till med ägande och arvingar, taxering, vatten och avlopp, detaljplan och kommunens eventuella åtgärder kring fastigheten. Jag intervjuade personer med insyn, och pusslade ihop historien om huset och dess ägare.

Hennes föräldrar byggde huset i ungefär den tid hon föddes. Från början var huset avsett som tvåfamiljsbostad med en lägenhet uppe och en nere. Så småningom slogs lägenheterna ihop och det som jag trodde var ”köksingång” på gaveln är numera igensatt från insidan.

Jag vet inte om hon var enda barnet, men hon verkar åtminstone vara det enda som överlevt till vuxen ålder. Hon fick ärva huset 1951 när hon var 26 år. Hon säger själv att hon har jobbat på kontor, men de som känner henne säger att hon aldrig har yrkesarbetet. Jag fick höra en hel del annat skvaller som tecknar bilden av en speciell och egen person. Hon har inga anhöriga. I dag bor hon på servicehus och om två veckor fyller hon 85 år.

Naturligtvis vill hon inte sälja huset, varken till oss eller till någon av alla andra som frågat tidigare. Spekulanter har funnits i en stadig ström under många år. Några skrev brev till henne i flera års tid innan de gav upp. Hon vet att allmänna arvsfonden får huset när hon dör, och är nöjd med det.

Jag ställde en fråga till I Ching: ”Vad kan du säga om (huset XX)?”. Svaret handlade om att ”en chock som liknar en åskskräll eller jordbävning ska sätta fart på händelser och väcka liv i saker. Skälvningen skapar oro, men sedan hörs ljudet av ord och skratt. Efter förskräckelsen kommer du snart att få det du behöver. Råd: Samla styrka så att du kan agera snabbt när impulsen kommer.” Men I sa också att ”det frigör ett gammalt spöke som återvänder för att kräva hämnd för gamla oförrätter. Om du kan hålla fast vid din idé kommer du att ha fullt upp. Råd: Följ händelsernas flöde. Ta ett steg i taget.” Och till sist: ”En stor ansträngning skänker stora belöningar.”

Tja. Nog kan det bli lite chockartat när ägaren dör och huset efter 70 års dvala kommer ut till försäljning. Och jobb krävs, den saken är klar. Men vad med spöket?

Jag funderade en stund och frågade sedan I Ching igen: ”Får vi köpa (huset XX)?” Den här gången blev svaret inte särskilt uppmuntrande. ”Du bör hantera situationen genom att hjälpa saker att blomstra, och det gör du genom att skänka frikostiga gåvor. De högre makterna kommer att ta emot dig tre gånger på samma dag.” Men i nästa stycke säger boken: ”Välstånd för med sig gnagare /…/ som äter upp lagrat spannmål. Detta tyder på närvaron av ett ilsket gammalt spöke som återvänt för att kräva hämnd för gamla oförrätter. Handla inte enligt den här idén. Situationen passar inte för det. Råd: Gör dig av med de här gamla idéerna.” Och till sist: ”Skala bort. Ge efter för situationen och upphör med det du hållit på med.”

När jag sovit på saken kom det till mig att ”råttorna äter upp lagrat spannmål” är en tretusen år gammal bild som handlar om att riskera sin ekonomi. Det lagrade spannmålet var både familjens kapital och förutsättningen för kommande skördar. Att förlora det vore katastrof.  Kanske handlar svaret om att huset blir för dyrt och omständigheterna så komplicerade att det i slutändan inte är värt det.

Hur som helst så är jag inte benägen att vänta.

Kommentarer (1)

Trippelbyxor

Den här vintern har jag lagt mig till med ett nytt byxbeteende. Jag har ständigt två par byxor på hallbänken, och ett tredje på mig.

  • Om jag ska ut med vovven och det är kallare än –20 är det täckbyxor som gäller.
  • Om jag ska vara presentabel en stund så drar jag på mig jeans.
  • Större delen av tiden skrotar jag runt inomhus i säckiga mysbyxor, raggsockar och en eller två bylsiga fleecetröjor.
Jag hävdar förstås att det är på grund av den envisa kylan, men i bakhuvudet gnager en misstanke om att det har med ålder att göra. Förr hade jag väl inga problem med att gå omkring i jeans hela dagarna?

Kommentera

Readags

Jag sa till K att jag inte skulle få några böcker från rean i år. Det var förstås innan jag råkade bläddra i bokreakatalogerna. Fyra inbundna praktverk och två pocket är nu förhandsbeställda från bokus, men jag måste nog göra mig ett litet ärende till Akademibokhandeln och Åhléns också på torsdag…

Kommentera

Scoobs-rapport efter besiktning

Vi var på återbesök hos veterinären i går. Fredag eftermiddag, proppfullt i väntrummet, en timmes försening i schemat och massor av minusgrader så det gick inte att vänta utomhus. Vilken pärs!

Hittills har det gått bra, upplyste jag veterinären. Scoobs är glad och rörlig, han verkar inte ha ont och han tål medicinen bra. Nu har Scoobs fått recept på en månads full medicinering till och därefter nedtrappning av dosen under sex veckor. Jag måste nog hämta almanackan och skriva datum på fusklappen.

Dessutom fick vi hjälp av en av de superrutinerade djurskötarna att klippa klorna. Det tog bara några minuter och inför detta under av professionalitet hade Scoobs inget att komma med. Bara det var nästan värt återbesöksavgiften. :-)

Kommentera

TV-reklam i ny tappning

Om man är TV-tillverkare, och vill få folk att upptäcka att man gjort en LED-TV, vad gör man då? Hyr in en massa får, vallar dem i en backe, och lägger upp det på youtube…

(Detta är ett exempel på viral marknadsföring, alltså reklam som folk blir så förtjusta i att de sprider den vidare till sina kompisar. Andra exempel var Volkswagens pianotrappa och bottenlösa soptunna som jag tipsat om tidigare.)

Kommentera

En stad på rull…

Innan jag köpte Projektet gjorde jag research om husflyttningar. Det var första gången jag kom i kontakt med Töre Husflyttningar, som förmodligen är norra Sveriges mest kända husflyttarföretag. (Kolla på bilder av deras husflyttningar »)

Företaget har bland annat uppdraget att flytta hus som riskerar att rasa ner i gruvan i Malmberget, och här är en video med pampigt soundtrack till brittiska TV-programmet Monster Moves.

.. och här är en annan kortfilm från samma TV-program, ett klubbhus som flyttas 6 mil i –30-gradig kyla. Tyvärr är inte programmen tillgängliga via webben.

Kommentera

Scoobs-rapporten, torsdag

Fredag kväll är det tänkt att Scoobs ska tvärsluta med sina smärtstillande och antiinflammatoriska tabletter, från fyra om dagen till noll. Det känns läskigt tycker matten. Tänk om han får ont under helgen? Nu har matten tjatat åt sig ett recept på en burk Rimadyl till, så att vi har om det behövs. Kontrollen om han behöver smärtlindring eller inte gör jag helst på vardagar under kontorstid…

Annars är han som vanligt, fast lite sur över att han inte får hälsa på sina kompisar… Han har längtat efter fjällan Simba hela veckan, försökt dra iväg åt hennes håll varje dag, och häromdagen råkade vi möta henne i parken så då fick de förstås hälsa. Men M och jag hängde som blytyngder över hundarna så att det inte skulle bli en massa bus och sprätt. Otroligt fånigt tyckte Simba som anser att Scoobs är som gjord för att jaga, tackla, boxa och sätta tänderna i.

Kommentera

Nu vill jag ha en kakelugnspanna…

Nu har jag hittat värmekällan till mitt (kanske nån gång blivande) hus på landet! Kakelugnspannan!!! Den ser ut som en kakelugn (och är konstruerad som en sådan för att tillvarata värmen i rökgaserna) – men är samtidigt en ackumulatortank, vilket innebär att man kan koppla till vattenburen golvvärme och låta den värma hela huset. Den kan också värma tappvatten.

Jag skulle förstås koppla till ytterligare en ackumulatortank och solfångare. Då har man bekväm solvärme och varmvatten under sommarhalvåret och klarar sig med stödeldning vår och höst. Under vintern får man elda varje dag, vilket blir billigast, eller så kan man ha ytterligare en värmekälla, exempelvis elpatron eller värmepump.

Om strömmen går, så kan man driva cirkulationspumpen på bilbatteri. Dessutom kan man välja vilket kakel som helst och byta när man vill, för det limmas utanpå ugnens plåtstomme. Han som konstruerat Kakelugnspannan har verkligen tänkt till.

Bilden ovan har jag lånat av Leif Ottosson som installerade en kakelugnspanna 2004, och berättar hur han gjorde och vilken effekt den har på elräkningen här.

Se reportage om kakelugnspannans uppfinnare Anders Andersson i TV4 Göteborg:

Kommentera

I örat och inte

Från min huvudkudde har jag fri insyn i A:s hörselgång. Där växer numera en liten skog av strån i varierande kulörer.

– Vi borde köpa en fräspenna, kommenterade jag till A.

Efter en stunds dividerande kom vi fram till att resten av världen refererar till denna tingest som ”näshårstrimmer”. A insåg då också anledningen till min förflugna kommentar.

– Det är då väl själva den att man har blivit så gammal att det växer mossa på en, sa han och såg så olycklig ut att jag litegrann ångrade att jag dragit upp ämnet.

– Jamen, sa jag och försökte släta över: Det där luddet kanske är bra till nåt?
– Typ vadå..?
– Jaa… eh… för att hindra … inkomst av steklar?

Kommentera

Scoobs-rapporten, lördag kväll

Vovven är bekymmersamt pigg. Han hoppar och studsar och matten springer efter och säger ”nej-nej, ta det lugnt nu!”

Värktabletterna verkar alltså göra sitt jobb. Extra plus för leverpastejen som de är inrullade i, hälsar vovven.

Vi skulle ha tagit bort morfinplåstret igår kväll men det sitter fortfarande kvar eftersom matten är lite blödig när det gäller att rycka bort saker som sitter fast. En tabortspray för plåster vore nåt att uppfinna. Matolja kanske?

A kommenterade att nu när Scoobs trippar på i sin vanliga jackrussel-stil* så inser han att det var länge sen som han gjorde det… (*en liten terrier med karaktäristisk gångstil, benen går som trumpinnar och hunden verkar flyta ett par centimeter ovanför marken)

Kommentera



































eXTReMe Tracker