kajo.info.se

Förra fredagen var vår sista dag att häva kontraktet. Samma vecka hade jag deadline för flera stora jobb, och röjning inför visning av lägenheten som vi sagt upp. Nya hyresgästen hade bråttom och hyresvärden begärde löfte om att vi skulle vara ute senast sista september. Stressen löste ut alla slags fysiska symtom, som att bomma tekoppen när jag skulle slå upp vatten eller att misslyckas fyra gånger i rad med att slå ett telefonnummer. Jag höll på att bli ett vrak.

På torsdag kväll, strax innan mötet med byggmästaren, ringde (tredje) bankhandläggaren igen. Hon hade dragit ärendet för kollegorna och behövde ännu mer dokumentation: redovisning av alla våra banksaldon, kort, bankgiron, lönekonton, smålån, rubbet. Och förstås, besiktningsprotokollen från huset. Vi bestämde möte klockan tio följande dag. Den natten låg vi vakna från halvfyra och snurrade oroligt i sängen. Jag klev upp i gryningen och loggade in på kommunala bostadsbolagets kösida. Det fanns en trea som kunde bli vår räddning.

Efter nästan två timmars möte gav handläggaren besked om att hon skulle godkänna lånet. Vi fick tyvärr dåliga villkor men vi var verkligen inte i något förhandlingsläge. Vi får bara låna 65 procent av köpeskillingen i hypotek ”för att huset ligger så långt från stan”, resten får vi ta med blancolån till hög ränta. Dessutom ska alla tillgodohavanden och ekonomiska transaktioner flyttas över. Nya kontonummer, säkerhetsdosor och kortkoder. Matpengar ska inte sättas på ica-kort utan på deras betalkort. Till och med begärde hon att jag ska avsluta mitt volvokort… men där går gränsen känner jag.

Det var med osorterade känslor som vi gick ut genom bankdörren och in hos mäklaren vägg i vägg. Jag begärde betänketid över lunch. Vi stegade iväg till en av våra favoritrestauranger och slevade stirrigt i oss maten utan att känna vad den smakade. Vi såg väl ut ungefär som båtflyktingar med polisen i hasorna. Det var ju inte bara det där med lånet som snurrade i huvudet, utan mögel och svamp, renoveringsbehov och kostnader, och omgivningens reaktioner på vårt projekt. Var vi kanske inte riktigt kloka?

Vi resonerade fram och tillbaka. Försökte formulera alternativen. Ett av dem var visst att hoppa från bilbron och det kändes just då som en enkel och tilltalande lösning. Sedan slog vi fast: ”Om vi fegar ur nu, när ska det då bli av? Vi är så här nära att få leva vår dröm. Nu är det dags att vara modig.”

Vi meddelade mäklaren att vi ska fullfölja köpet. Men det skedde inte med någon jublande glädje i bröstet, utan med varsin tvättrumma roterande i magtrakten. Jag vågade inte känna någon glädje. När säljaren ringde och frågade om han fick gratulera så svarade jag krampaktigt leende att ”vi får väl gratulera varandra?”

I måndags när A ringde banken för att boka möten för pappersarbetet var jag sjuk av oro för att handläggaren skulle ha ändrat sig och säga ”det har visst blivit nåt fel här…”

Men det sa hon inte.

Onsdag 1 september får vi nycklarna till huset.

Det känns fortfarande overkligt, samtidigt som vi i allra högsta grad måste förbereda och planera för packandet, skorstensrenoveringen, telefoninkopplingen, flytten, städningen och allt det andra som snart är akut.