kajo.info.se

Under 2013 och 2014 försvann alla mina gamla bloggvänner. De som bloggat privat utan vinstsyfte, som bjudit på vardagshändelser och kommenterat sin samtid så länge att jag tyckte att jag kände dem, trots att vi inte träffats. Allt mer sporadiska uppdateringar slutade med ett inlägg som innehållsmässigt inte på nåt vis indikerade att det skulle vara det sista, men som blev det. Sidorna finns kvar men inget mer händer där. De är spöklika arkiv som flyter runt i cyberrymden, dokument över svunnen tid.

Vad var det som hände?

Överflyttningen från dator till mobil har sin betydelse; små skärmar och pilliga tangentbord resulterar i kortare texter, och bättre kameror ger fler bra bilder. Uppdateringsfrekvensen och -förväntningarna har ökat. Förr var det bra gjort att uppdatera några gånger i veckan, nu ska det uppdateras flera gånger per dag.

Bloggen fick en app i mobilen som gjorde det lättare att uppdatera, men hängde ändå inte riktigt med. Bloggens ursprungliga form är fortfarande mer reflekterande och skrivs bäst på tangentbord med full fingersättning. Den konsumerar tid och nu finns andra kanaler där insatt tid kan upplevas ge mer tillbaka.

Istället gäller

– Instagram, för att det är enklare och snabbare att lägga upp en bild från mobilen med en kort kommentar, än att skriva långa betraktelser på bloggen. Och så finns det ju coola filter att piffa upp bilden med, utan att behöva dra igång datorn och bildredigeringsprogrammet.

– Facebook, för att det är lätt att umgås med sin tribe och få blixtsnabb feedback. Alla kan publicera och få feedback inom minuter. I en blogg är det bloggägaren som styr ämnet, kommentarerna är underordnade, de är reaktioner, i den mån det blev några alls.

– Pinterest, för att det är lätt att lägga in länkar och komihåglistor, och se andras hopsamlade fynd och skatter.

Sen finns ju många andra plattformar: youtube, twitter, tumblr, snapchat, linkedin … som man kan använda för att meddela sig med omvärlden. Ingen av mina gamla bloggvänner har mig veterligt startat en youtube-kanal. Några följer jag på Facebook.

Jag pratade nyligen med en ”sociala medier”-skeptiker som avskrev Facebook med kommentaren: ”Vad kan du hitta där som du inte kan googla upp?”.

Jag var oförberedd på frågan och mumlade nåt om att det är tids- och distansoberoende, och att man kan få feedback från folk man känner vilket gör det lättare att sätta in informationen i en kontext än om man ramlar in på random webbsida.

Men de två viktigaste funktionerna kom jag mig inte för att prata om. De relaterar i mina ögon till push-pull och tribe, i brist på bra svenska ord.

”Push-pull” är ett begrepp för relationen mellan utbud och efterfrågan. Om du ska googla så måste du veta att det finns och vad det heter. I ett FB-flöde flyter det förbi fenomen, uppfinningar, tankemodeller och personer som man aldrig hört talas om, än mindre skulle komma på att leta efter.

”Tribe” betyder stam, men kan också tolkas som utökad familj, gäng, jämlikar. Via FB kan du följa personer och organisationer (sidor) och gå med i grupper för att få ett kontinuerligt flöde av inlägg om sådant som intresserar dig. Det går även att skapa egna öppna eller hemliga grupper för att samtala och dela dokument och bilder. Som ett fikarum på webben.

Min egen blogg har varit avsvimmad av många skäl men nu ska jag återuppta den. Jag uppskattar fortfarande
– att ha en plats att lägga tankar, idéer, klipp och andra saker som jag hittar, åt mig själv och andra
– att kunna söka på sökord, i kategorier och efter datum när jag försöker minnas
– att bläddra planlöst bland dagar, månader och år och återupptäcka sådant som jag glömt
– att det finns kvar så länge jag vill.