Kvällsexpedition

I går när jag åkte till en kurslokal såg jag en katt i diket kring en rastplats vid E14. Som kattägare reagerar jag förstås. Dels finns inga hus i närheten, dels är det tre- och fyrfiligt med mitträcke och hastigheter över 100 kilometer i timmen. Farligt, farligt.

I detsamma såg jag också ett bylte på den i övrigt tomma rastplatsen. Tanken slog mig genast: ”Har någon dumpat katten på rastplatsen?”. Men jag tog mig inte tid att stanna eftersom det var jag som skulle leda kursen.

Sen glömde jag bort det hela, tills jag åkte hem sent på kvällen och såg katten vid samma rastplats men nu på andra sidan vägen. Och byltet låg kvar. Jag svängde in på närmaste p-ficka och gick tillbaka i skogskanten, vilket visade sig bli en promenad på flera hundra meter. Naturligtvis var inte katten kvar, eller i alla fall visade den sig inte.

Jag försökte räkna ut vad byltet kunde vara. Det såg ut som en påse eller en väska. Tänk om den var full med halvdöda kattungar?! Jag insåg att jag inte skulle kunna sova om jag åkte därifrån utan att titta efter. Så jag klättrade över filerna och mitträcket, och fann mig snart bekant med en stor kasse tomma ölburkar… Den lättnaden!

Men sen då. Jag kan ju inte bara lämna en kasse med tomma ölburkar i naturen? Det vore ju lika stort fel som personen gjorde som slängde dem där. Förresten. Varför var det bara ölburkar? Jag såg framför mig en yrkesförare som ”städat” lite kupén innan han kom fram till sin kund. Förbannade smygrattfyllerister.

Surt tog jag kassen i näven och traskade tillbaka i diket bland fjolårslöv och slystubb. Räddningsexpeditionen hade plötsligt reducerats till vägkantsstädning. Inget fel i det, men jag är besviken för jag tror tyvärr att kissens dagar är räknade. Smådjur som uppehåller sig vid vägen brukar inte leva så länge enligt min erfarenhet.

RSS · TrackBack

Skriv ett svar



































eXTReMe Tracker