kajo.info.se

Jag läser gamla dagboksnoteringar från 2002-2007.

Som alltid slår det mig vad roligt det är att ha det kvar, och vad mycket jag glömt som skulle varit förlorat om det inte funnits där i dagboken. Visst, det tar tid att knåpa ihop men som sagt, det är först efter några år som man ser värdet.

Här nedan handlar det om årsskiftet 2002-2003 och det är lika aktuellt i dag. Punkt fyra påminner om en annan sak som är lika: att jag var/är utan personlig tränare (Molle 1989-2002 och Scooby 2003-2012).

Patetiskt förutsägbart, men det kan inte hjälpas: Årsskiftet är en sådan tid när jag grunnar över vad som har varit och det som ska bli, och oftast finner skäl för ändring. Inte så att jag ställer upp en massa stolta nyårslöften (som sedan kan rasa som dominobrickor och liksom bevisa vilken dålig människa man är), nej, men en liten utvärdering utsätter jag mig för. Några punkter återkommer varje år och det lär inte bli något undantag den här gången.

Standardberöm:
* började inte röka, snusa, dricka alkohol eller knarka i år heller
* har källsorterat och miljövänslats duktigt
* har inte haft några obehagliga kontakter med inkasso, fogden eller hells angels
* ej heller med socialen, närpolisen, tullen, säpo eller rikskrim

L tipsade om en länk till 12 alternativa nyårslöften eller vanor att överväga. Jag tycker att listan är intressant. Några av punkterna tillämpar jag redan. Exempelvis att 3) öva tacksamhet, 2) finna tid att fokusera inåt och 12) att dejta sin partner.

Till L skrev jag att under 2013 vill jag fokusera på 6) gör det nu (som motsats till uppskjutarbeteendet), men i någon slags freudiansk manöver skrev jag 7) som är äta mer grönsaker. Nå. Jag behöver båda delarna.

Sidan heter ”Becoming minimalist” och har en bra introduktion till varför man väljer den inriktningen på livet.

En video från Dove som ju själv är en aktör i skönhetsindustrin, men här med ett tydligt fokus: gå inte på allt du ser, tänk själv, syna bluffarna. Det här är en filmsnutt som jag skulle önska diskuterades i skolan med 13-14-åringar och då inte bara utifrån ett skönhetsperspektiv utan på temat källkritik och dolda budskap.

Många har väl lärt sig, intellektuellt, att ”reklam är till för att sälja, så tro inte på den”. Men reklam har en djupare påverkan än så. Den talar med starka känslor om att höra till, om att vara lycklig, att må bra och vara älskad. Den krassa verkligheten är att ingen kommersiell produkt kan ge det. Idealbilderna i reklamen riskerar att skapa ett stort tomrum som människor kämpar för att fylla utan att veta hur.

Webbadressen sist i videon gäller inte längre men Dove arbetar fortfarande med att omdefinera begreppet ”beauty”.

Dove har gjort fler filmer, bland annat Evolution som visar varför det är omöjligt att jämföra sig med affischkvinnor. Mer om produktionen hos wiki där man även kan läsa att kampanjen betalade sig ordentligt.

Jag har varit lite orolig på sistone att jag inte skulle hitta nåt nytt ämne som förmår mig att smita från jobbet, splittra min energi, slösa bort mina kvällar och hålla mig vaken om nätterna med febriga idéer… *ehem*  och därför är det med stor belåtenhet som jag känner att jag nu har ett embryo till ett grandiost forskningsprojekt med nördmöjligheter i sällan skådad omfattning.

Tadaaah! Jag kastar mig in i ”socioekobo”-projektet.

Extra belåten är jag med att det kombinerar andra små och stora gropar som jag redan grävt. Nu finns alla möjligheter att få till en jättegrop!

Vem vet. Jag kanske rentav kan uppnå det tillstånd som i datorvärlden kallas ”trashing”, där informationsskyfflande slukar så mycket resurser att inget blir uppnått, uträttat, färdigt; resultat av processen lika med noll, förbrukade resurser lika med 100. (Vilket väl i realiteten är ungefär samma sak som en soffpotatis framför TV:n fast mycket jobbigare.)

Oh joy.

Steve Jobs berättar tre historier ur sitt liv för ungdomar som går ut college 2005. Det berör och inspirerar mig, särskilt som jag vet hur det gick sedan. 15 minuter långt, det har du tid att se.

In Transition 1.0 from Transition Towns on Vimeo.

Jag har haft anledning att förkovra mig om Omställning Sverige och det internationella Transition-nätverket. Jag är fortfarande lite obekväm med själva begreppen, ”omställning” och ”transition”. Men här ryms verkligen allt som inte är kortsiktig, girig storfinans och oljeindustri. Folk som odlar mat på kommunal mark eller i kollektiva trädgårdar, alternativ energi som biogas, solel och vindkraft, att hushålla med jordens resurser, skörda regn och värma vatten med sol, ta tillvara gammalt och skapa nytt, lokala valutor för att gynna lokal försörjning. Massor av kreativitet. Massor av gemenskap, nytta och tillit.

Filmen ”In Transition” förklarar bakgrunden, begreppen och oljeberoendet, och visar massor av små lokala exempel. Snart kommer en uppföljare som visar hur arbetsmetoden används efter kärnkraftsolyckan i Japan och jordbävningarna i Christchurch. Det ser jag fram emot.

När man har en liten mamma på hjärtintensiven. Och den lilla mamman nyss var säker på att hon skulle dö. Och man får höra att hon trott att sjuksköterskorna var vålnader som försökte lura i henne gift.

Då blir man väldigt glad när en ny medicin får henne att orka vara vaken flera timmar i sträck och rentav titta sig lite omkring med ena ögat ibland.

När man har en liten mamma på hjärtintensiven. Och den lilla mamman ligger alldeles orörlig i en säng och andas i syrgasmask och sitter fast i massor av slangar kopplade till en massa apparater som rätt som det är piper oroväckande. Och andra får hjälpa till att krafsa bort kliandet på knäskålen och i örat och vända på kudden som är alldeles blöt av febrig svett.

Då blir man väldigt glad när man hör att hon har svalt några skedar kräm. Och glass. Och ätit lite pannkaka till middag. Och sen rentav satt ner fotsulorna på golvet.

Sen, när man ringer och får höra att den lilla mamman inte kan prata i telefon för att hon är uppe och provar att gå med sköterskan. Då kan man bli så glad att mungiporna möts bak i nacken och man måste ringa runt och berätta det för hela familjen.

Jag söker och läser, läser och läser. Det finns ingen gräns för min vetgirighet.

Ute på promenaden slog det mig plötsligt att det som jag kämpar så hårt med att lära mig nu kommer att blekna och försvinna inom några år. Det känns lite sorgligt.

Jag dokumenterar och renskriver så mycket jag hinner och orkar, för att inte all tid ska vara bortkastad, för att jag ska ha kvar de viktigaste slutsatserna när jag börjat glömma dem.