Klackarna i taket (snart)
När man har en liten mamma på hjärtintensiven. Och den lilla mamman nyss var säker på att hon skulle dö. Och man får höra att hon trott att sjuksköterskorna var vålnader som försökte lura i henne gift.
Då blir man väldigt glad när en ny medicin får henne att orka vara vaken flera timmar i sträck och rentav titta sig lite omkring med ena ögat ibland.
När man har en liten mamma på hjärtintensiven. Och den lilla mamman ligger alldeles orörlig i en säng och andas i syrgasmask och sitter fast i massor av slangar kopplade till en massa apparater som rätt som det är piper oroväckande. Och andra får hjälpa till att krafsa bort kliandet på knäskålen och i örat och vända på kudden som är alldeles blöt av febrig svett.
Då blir man väldigt glad när man hör att hon har svalt några skedar kräm. Och glass. Och ätit lite pannkaka till middag. Och sen rentav satt ner fotsulorna på golvet.
Sen, när man ringer och får höra att den lilla mamman inte kan prata i telefon för att hon är uppe och provar att gå med sköterskan. Då kan man bli så glad att mungiporna möts bak i nacken och man måste ringa runt och berätta det för hela familjen.
Kajo är ett alias för Karin Johansson. Bor tillsammans med Arla och katterna Tjadden och Nuffe på en liten gård där gräsmattan får ge plats för fruktträd, rosor och perenner. Driver ett företag. Gillar min Mac och te med mjölk. Välkommen. 
A-K skrev
fredag 19 augusti 2011 kl 19:03
Skööönt!!!! <3 Då går de åt rätt håll då! =)
Tina skrev
lördag 20 augusti 2011 kl 10:19
Håller verkligen med! Och när man ringer för att höra hur det är och får höra att ”jag är uppe och går varje dag” då blir man varm ända ner i lilltån. När liten mamma dessutom med ”stor” stämma svarar att hon verkligen ska följa med på kolmården nästa gång, då blir man än varmare och mungiporna slår knut runt skallen :)
Kicki G skrev
onsdag 24 augusti 2011 kl 15:58
Låter fantastiskt!