kajo.info.se

När A och jag blev ihop uppdagades att vi gillar samma sorts jeans. Bokstavligen. Både han och jag ägde flera par blå Pearson 636. Enda skillnaden är storleken. A har dessutom ett par svarta 636:or (katthårssamlare så de ligger numera mest i garderoben) och jag har två par 656 med stretch. Man kan konstatera att vi stöder tungt på Pearson-jeans…

A har tjatat på mig att vi måste gå och köpa nya eftersom hans jeans vid det här laget har ramlat i bitar. Jag har låtsats som att jag inte hör (a-a-a, bingo-bingo) men i dag följde jag motvilligt med till butiken. Medan A var i provhytten strök jag runt reabordet och råkade hitta ett par 656:or i min storlek till halva priset. Vid kassan förklarade kassörskan att det var 50 procent rabatt på reapriset. Jag återvände snabbt till reabordet och nappade åt mig ett par till.

Väl hemma examinerade A våra likadana, brunrandiga Domus-påsar. Bägge påsarna innehöll två par jeans av samma märke, men ur den ena påsen (hans) trillade det ut ett kvitto på 750 kr och ur den andra påsen (min) ett kvitto på 200 kr.

– Öh, kolla här, du måste ju vara skyldig mig 250 kronor i mellanskillnad, försökte han.
– Hm, eller så är du skyldig mig 200 kronor för att du släpade in mig i en butik trots att jag inte skulle handla något, genmälde jag.

I själva verket är jag lika belåten som lillstumpan när hon lyckas roffa åt sig grädden från min semla. Jihu, nu behöver jag inte köpa nya jeans på jättelänge. Och det är nog tur, för Domus byggs om för att bli modegalleria. Hur sjutton ska vi modeokänsliga hitta våra blåbyxor sedan?