kajo.info.se

I juli 1994 köpte jag min första mobiltelefon, en Ericsson NH99 som bara gick att ringa med. I december samma år köpte jag fax. Den använde jag flitigt varje dag för att skicka och ta emot material. Långa ringlande pappersormar rullade ut över kontorsgolvet för det var en termofax.

Våren 1995 fick jag Internet via telefonmodem på 28,8 som snart utökades till 33,6, och köpte en scanner som jag aldrig lärde mig att hantera särskilt bra. Bilder med kvalitet skulle fortfarande vara dia och skickas med post.

1999 köpte jag min första digitalkamera. Den kostade 11.000 kr och hade som standard ett minneskort på 16 mb, så jag kände mig verkligen lyxig och spendersam när jag slog till på ett med 32 mb. Minneskortet stoppade man in i en ”diskettadapter” av plåt så att man kunde föra över bilder till datorn. Magi!

Som enveten GSM-motståndare bytte jag från NMT-nätet sist av alla, kring millenieskiftet när Telia tvingade mig genom att stänga nätet – och fick som plåster på såret upptäcka vilken fröjd det var att kunna skicka SMS.

2004 köpte jag min första mobiltelefon med kamera. Det var också mycket märkvärdigt, till att börja med, innan jag insåg hur usel kvalitet den gav. Trots att jag skaffade MMS-funktion tidigt så kom jag aldrig att använda den i någon omfattning.

För ett par år sedan skaffade jag blåtand till datorn. Oj oj, att kunna skicka bilder från mobiltelefonen i köket till datorn i kontoret…

För kanske ett år sedan lärde jag mig att uppdatera bloggen via MMS, utan omvägen över datorn. Det kändes stort. Då upptäckte jag att jag kunde skicka MMS till mejladresser också. Möjligen var jag den sista i min generation att upptäcka det.

I våras kom jag på att jag kunde låta mässbesökare skicka bilder från sina mobiler via blåtand till min dator och göra knappar av dem. Stor succé. Jag hade multikortläsare också så att jag kunde tanka från diverse digitalkameror. Några av besökarna ringde till folk som inte var där, och bad dem att skicka bilder. Jag har inget mobilt bredband men besökarna tog emot bilderna som MMS och blåtandade dem sedan till min dator. Värry smart.

I dag mejlade jag ett bråttom-bråttom-korrektur till en uppdragsgivare men fick ingen respons, så jag ringde men fick inget svar där heller. Strax kom ett SMS: ”Sitter i budgetmöte, ingen dator”. Hupp?! Då kom jag på att jag kunde göra om korrekturet från PDF till JPG, skicka det via blåtand till mobilen och vidare som MMS. Korret fick godkänt via SMS ett par minuter senare. Smutt!

Så långt har vardagsanvändningen alltså kommit på 15 år. Men fortfarande går det inte att skicka SMS eller mejl till fasta telefoner. Skräp, tycker jag. Hur länge kommer fast telefoni att överleva? Åtminstone tio-tjugo år tror jag, eftersom IP-telefoni och mobilt bredband fortfarande är så uselt.