kajo.info.se

I fredags (2 oktober) gick A hem tidigare från jobbet, och så for vi på shoppingrunda med släpvagnen bakom Taurusen. (Himmel vad den känns lyxig och bekväm nu när jag åkt liten sportbil hela sommaren. :-)

Först åkte vi till Jula och köpte varsin hjälmluva (som nedan mannekängas av A). Sedan vidare till Byggmax för att lasta på lecablock, virke, takplåt, spikbleck och lite annat. Hemma surrade vi fast en stege ovanpå lasset och kånkade fram mätutrustning och verktyg.

Lördagens beting gick i ett huj! Med hjälp av mamma och L bar vi ut alla väggblocken på plats. (Jag ångrar nu att jag inte tänkte på att ta en bild där väggarna låg som ett omkullslaget korthus!) Efter några försök kom vi på en bra teknik för att kunna resa blocken på tre personer, så att L fick gå och ägna sig åt sitt eget projekt, nämligen att lägga takplåt på den nybyggda verandan.

Grunden som vi gjort var 18,72 meter lång. Den siffran hade vi kommit fram till genom att mäta syllbräderna på de olika blocken. När baksidan var rest var grunden nästan 7 centimeter för lång! Husets verkliga längd var alltså 18,65. Felmarginalen kommer sig av att vi inte lagt märke till att syllbräderna blivit snett avsågade när de demonterades. Problemet löste vi enkelt genom att sätta in en extra stolpe i hörnet.

Hela dagen hade vi fantastiskt väder, sol från blå himmel och bara lite vind. Vid tre på eftermiddagen stod väggarna på plats och då fick vi lunch. Väderleksrapporten hade lovat snålblåst och uppemot en decimeter snö så vi vågade inte ta paus innan väggresningen var klar.

Efter intag av smaskig köttgryta (tack gullemamma för superb service :-) förberedde vi för stolpar på framsidan genom att spänna upp snubbeltråd, bära fram lecablock och gräva lite halvhjärtat. Senare på kvällen gick vi upp till vändplanen och begrundade den nya utsikten. Det blir ett långt hus. Man kan även notera att mams och A har likadana blå Fristads-jackor… Men mamma har inte fått någon svart Darth Vader-mössa än.

Söndagen kom med yrsnö och nära nollgradigt. Tvi! Gissa om vi var glada över de varma, mysiga hjälmluvorna… Handskar och skor blev plaskblöta. Snöslask på gräs är dessutom fruktansvärt halt. Jag trodde att jag skulle kunna åka med släpvagnen upp till mitt virkesförråd men det var bara att glömma, jag körde fast på en gång. Slöseri med tid dessutom – vi skulle ju bara ha några få plank. Det gick fortare att skjutsa fram en planka på skottkärran än den tid det tog att bara koppla släpvagnen.

Förmiddagen (det som var kvar av den efter min fastkörning) ägnade vi åt att bygga en två meter lång och cirka 1,20 meter hög arbetsbänk. Bänken var fantastiskt nyttig när vi skulle lyfta upp den tunga limträbalken på plats. Tack vare den kunde vi lyfta i två etapper, först upp på bänken och sedan från bänken upp till fästena. (Det är inte balken som syns på bilden utan en sträva som håller bakväggen i läge.)

Med första limträbalken på plats började vi spika takreglar, rejäla ena i 45×145 mm grovlek så att de ska klara snölasten. Tyvärr visade det sig nu att vi inte fått med reglarna i köpet, så bygget blir några tusenlappar dyrare än vad jag trott. Vi fick kanske 20 meter och behöver 95, plus spikplåtar till skarvarna.

Nästa tur till Byggmax kommer alltså att gälla takreglar. Gissningsvis får vi ägna hela nästa helg åt förberedelser för plåtläggning. Jag som optimistiskt trott att det skulle vara dags för portar och panel på framsidan.

Det här gjorde vi förra helgen (26-27 september).

Mera grävning. Det blir en skottkärra jord för varje lecablock som ska sänkas ner i marken. Jag grävde djupa hål och kärrade bort jorden, A finjusterade höjden med grus och mätte in.

Kap/gersågen är ny för helgen, och jättebra. Jag släpade fram och kapade tunga, långa plank medan A spikade femtum så att han fick ont i armen. På söndag eftermiddag var hela grunden på plats…

… och mamma hjälpte till att återfylla med grus runt blocken. Många skottkärror grus blev det. Till sist fyllde vi upp med sten under gavlarna, och så var den helgen slut.

Jag bläddrade igenom en massa gamla bildskivor för ett tag sedan. En bild gav mig en märklig deja vu-känsla. Den är tagen för 10 år sedan och föreställer Macro i sin vanliga position, det vill säga i mitt knä, med tassarna på min arm, vid datorn.

I ögonvrån såg jag Kasper röra sig i sömnen och måste le åt alltihop. Katten och datorn på min skärm, och katten och datorn på mitt skrivbord. Tekoppen till höger och pennan till vänster. Postit-lappar under skärmen. 1999 och 2009 i samma bild. Allt är ändrat och ändå är allt sig precis likt.