kajo.info.se

A:s pappa är död, och min pappa bor 20 mil bort. Det hindrar oss förstås inte från att fira Fars dag. Jag ringde till min, och A tände ljus för sin. Sen tyckte vi att man faktiskt borde kunna få lite tårta även om man inte kan vänta sig att papsen först ska skära upp den.

Alltså travade jag och hund iväg till affären. Oklart hur jag tänkte. Med ett par kilometer hem hade jag ingen lust att bära tårtan i famnen, och inget snöre fanns det. Alltså tryckte jag ner kartongen på högkant i ryggsäcken och fnissade åt det hela vägen hem. Jag hade räknat med att den skulle bli ihoptryckt men inte att den skulle flå av sig marsipanen så att grädden därunder tittade fram både här och där. Lyckligtvis är A mycket förstående. Han tittade på den totalkvaddade, illgrönfläckiga saken och sa: ”Jamen den är ju lika god ändå.” Och det var den.

Mera djur: Ett fint fotoalbum till alla vargälskare där ute.

(jag försökte ladda upp en bild här men mitt webbhotell blir bara tröttare och tröttare)

Lillasyster K fick en ny veranda i somras. Vid bygget plockades lockpanelen ner från ytterväggen, och vindpappen därunder blottades. Hela hösten har talgoxarna pickat-plockat-slitit hål i den svarta pappen och dragit fram gullfibern. Till slut var huset tigerrandigt och gräsmattan full av gula luddtussar. Svågern L har haft ett drygt jobb med att lappa och laga innan han kan sätta tillbaka panelen.

Förrförra helgen satte jag vindpapp över skarvarna i vårt garage. I helgen upptäckte jag minsann att de söta små flygterroristerna pickat hål i alla mina lagningar!!! Men under vår vindpapp finns ingen gullfiber så där kammade de noll.

Nyss berättade jag om detta besynnerliga småfågelsbeteende för en kompis. Hon blev inte ett dugg förvånad, snarare triumferande. ”Talgoxar, eller hur?!! De är som galna! De hade sönder pappen på vårt hus hela tiden när vi byggde ut!”

En snabb flukt på google visar att detta är ett känt fenomen. Talgoxar vill tydligen ha gullfiber till sina vinterbon. Det hade man ju ingen aning om.

Så nu förväntar jag mig att mamma som tillägg till de 120 kilona solrosfrön som går åt varje säsong nu även serverar ett paket (eller åtminstone en våd eller två) gullfiber. Eller vänta nu, gullfiber kliar ju som f-n! Dessutom är det inte ekologiskt nedbrytbart, det är ju glasull. Det får bli ekofiber, fårull eller kanske hund/katthår på fågelbordet då.

Att bygga på senhösten är att vara ute i sol, regn, dimma, snö, slask och frosthalka – ibland allt på samma dag. Det är okej, bara det inte blåser. Vind är både ett tärande irritationsmoment och en säkerhetsrisk. Men bortsett från blåsten är det till att vara nöjd med det väder som är, för i morgon eller nästa helg är det troligen sämre.

Förra lördagen satte vi reglar på framsidan i de porthål som inte ska användas. Efter första ”hålet” tyckte A att det var jättetråkigt att sätta reglar, och ville börja sätta panel istället. Efter åtta bräder klagade han högljutt över att det var ännu tråkigare att sätta panel…

Om ni har glömt varför det är krångligare att spika panel när man står på stege än nere på marken, så låt mig påminna er: 1) stegen är i vägen när man ska slå in spiken, eller 2) man når inte och måste springa ner för att flytta stegen eller 3) stegen börjar vicka oroväckande när man sträcker sig. Min snickarhammare försvann spårlöst för evigheter sedan så nu vinglar jag på med en liten lätt fjutthammare som inte ens har spikklo. Värdelöst. Till och med tretum är jobbigt att slå in med den. Förmodligen kommer hammarhuvudet så småningom lossna och banka mig i pannan.

Snabbspolning till förra söndagens kväll. Det var ärtsoppstjock dimma hela dagen. Förutom reglar och lite panel hann vi montera bort täckbräder och bleck från portöppningarna, lappa skarvar och hål med vindpapp, grusa framsidan och skruva fast en del plåtdetaljer på taket.

Den här helgen hade vi ett nytt lass panel med oss. Så här såg Forden ut när vi kom fram. Ni får föreställa er skicket på släpvagnen, presenningen och spännbanden… A spolade av ekipaget med slang innan vi kunde lasta av. Spännbanden behövde bada i varmvatten för att leran skulle gå bort.

A var tveksam till om vi verkligen skulle kosta på oss en spikpistol… men jag framhärdade och efter första spiken blev den hans nya favorit. (För andra nördar: Det är en 21-graders Meec från Jula. Den ska enligt specifikationen ha 200 liter luft i minuten men L:s lilla kompressor ger 115 och det räcker om man inte är så snabb med att få bräderna i läge.)

A:s hjälmluva har fått en fuskpälsbräm från kapuschongen på hans nya vinterjacka. Jo, vi är lättroade… :-)

Med spikpistol och en som längdkapade och en som spikade blev framsidan klar redan till förmiddagsfikat på söndagen.

Eftersom huset blev lite för långt blev vi tvungna att skarva på taket. A tjurar över att skarven inte blev tillräckligt snygg. Jag menar, vem kommer att kunna se taket från ovan, tre meter upp? Jultomten, eventuellt förbipasserande skärmflygspiloter och traktens fåglar. Och så ni då, förstås.

Denna söndag kväll, liksom alla föregående, kom jag hem med rödblossande väderbitet ansikte och nariga fingrar. Efter ett par dagars smörjning försvinner kardborrehakarna på fingrarna. Jag börjar förstå varför pappa hade problem med blödande självsprickor när han jobbade som byggnadssnickare. Kanske man rentav kunde komma ihåg att smörja förebyggande?

A tycker att vi gjort oss förtjänta av en ledig helg. Jag driver på: ”inte förrän vi gjort ditten och datten, snart kommer snön, vi borde först …”

Nu är det karmar, portar, täckbräder, knutbräder, regnavvattning och lite plåtdetaljer kvar.