kajo.info.se

Jag har hämtat en låda blomlökar, 25 kilo. Den innehåller över 500 tulpaner och många växter som jag inte testat förut: vintergäck, snödroppe, klockhyacint, porslinshyacint, aftonstjärna, morgonstjärna, snöklocka, bukettlilja och sju sorters allium…

Oj oj oj, vad våren ska bli spännande. :-)

Katten kräktes på min olästa trädgårdstidning och jag märkte det inte förrän alla sidorna klistrat ihop – men de var fortfarande tillräckligt fuktiga för att jag skulle kunna dela dem under rinnande vatten. Sen tog jag isär alla arken och hängde dem på tork… Nu är tidningen inte så snygg men fullt läsbar. Tur att det inte var nåt av 100-sidorsmagasinen.

Mamma kom för att hjälpa mig gräva rosrabatter. Jag släppte in henne för att byta kläder och gick själv till postlådan. Tittade mig reflexmässigt omkring. När jag insåg att jag spanade efter en liten hund som inte finns kom tårarna.

”Nog ere väl skrutt att man inte får sällskap till postlådan nu för tiden?”, hulkade jag till mamma.

”Jaa, och det är skrutt att man inte får några välkomstärevarv”, snörvlade hon.

Den här övergångstiden, när man är fullt medveten men ändå inte riktigt har accepterat vad som hänt. När alla sakerna fortfarande ligger framme, för att, ja, man vet ju egentligen att de inte behövs längre, men det är så definitivt att plocka bort, tvätta upp, lägga undan… Arvet har jag inte ens funderat över än, vem ska få godiset, maten, påsarna..?

De här humörsvängningarna. Emellanåt överdådigt kvittrande, men gråten är aldrig långt borta. Kvittrandet är ren självbevarelsedrift eftersom långa gråtorgier får bihålorna att spränga och huvudvärken att blixtra, det behövs paus. Siv pratar om Lille Skutt-visiter, själv kallar jag det ”fontänsjuka”. När jag berättade för mamma snörvlade jag så mycket att jag satte i halsen och höll på att kväva mig. *hack-spott-fräs-glubb* Man får skratta åt eländet.

De här små vardagshändelserna som har förändrats. Jag går runt med vattenkannan och ser de slitna ampelliljorna som inte ska betas mer. Mina kaviarmackor till frukost är plötsligt skattefria; det sitter inte någon under bordet och förväntar sig att få sista tuggan. Och vad gör jag nu med de små kycklingbitarna som jag nogsamt sparade från min lunch?

Jag sitter vid skrivbordet och tittar ut genom fönstret. ”Usch, nu regnar det, nu ska vi inte gå ut. Nu skiner solen, nu kan vi gå!” Men det blir bara tanken, rumpan sitter kvar på stolen för kroppen vet ju hur det ligger till, det är bara spökprogram som spelas upp.  Reflexer efter ett liv i symbios med en som aldrig fick njuta lyxen av inomhustoalett, ens på 2000-talet.

Jag gräver i trädgården när det plötsligt hörs knallar från skjutbanan, och tittar oroligt upp: ”var är han, hörde han det där?”

Jag ligger i sängen och tycker plötsligt att jag hör klickandet av klor mot linoleummattan, lyssnar intensivt för att höra om det kommer en liten duns som indikerar att hunden bytt liggplats eller om det blir mer klickande; ett osaligt vankande som betyder att vi måste gå ut med detsamma. Men ingenting mer hörs, jag inbillade mig.

Funderingar om det nya livet, eSc. Förändringen kommer att ge plats för nytt. Jag känner mig som en förrädare när jag erkänner att visst blir det bra att plocka bort hundsängarna, visst blir det mer lättstädat, visst är det skönt att slippa kliva upp mitt i natten och gå ut i mörker, kyla, snöstorm eller slagregn med en magsjuk liten hund, och inte behöver jag fundera över hundvakt när jag ska åka någonstans. Jag spar halvtimmar och timmar på moment som inte längre ska utföras som daglig rutin. Så vältrar sig sorgen och det dåliga samvetet över mig och skriker att ”det är futtigt-futtigt-futtigt!!! att tänka så om någon som gav dig hela sitt liv, all sin kärlek och så mycket glädje!”

Scooby finns kvar som känselminnen i min kropp. Den sträva, raggiga pälsen och de mjuka, lena öronen, nosen som bufflade sig in mellan mina knän, tyngden och värmen av det lilla huvudet på min fot, det oändliga krafs-rafsandet av min trampdyna mot den ständigt smekbehövande lilla kulmagen, den försynta lilla pussen jag fick när vi kramades hos veterinären.

Mattes lilla skugga, alltid intill, aldrig utom synhåll. Ibland när vi inte kunde se honom ropade vi, bara för att upptäcka att han stod precis bakom oss. ”Vaere om, jag e ju här?”

Jag minns så många roliga episoder. Den raggiga lilla näsan som alltid skulle vara med i händelsens centrum, vare sig vi sorterade skruv eller grävde gropar. Allra första gången jag släppte lös honom på ett stort fält och han sprang som vinden, jag har aldrig sett en snabbare hund. Hans små hyss för att få mig att sluta jobba: knycka pennan och springa iväg med den, gnaga på stolsbenet under konferensbordet, plocka ut böcker ur hyllan och släppa dem på golvet. Allt bestyr och flöj när han skulle bada,  när han satte potatis… Glädjerusningarna på gården när någon han tyckte om kom och hälsade på.

Älskade lilla hund, djupt sörjd och saknad men i ljust minne bevarad.