kajo.info.se

När jag är på det humöret, så kan jag hacka ordentligt på mig själv för att jag inte omsätter en tiondel av alla mina storslagna idéer, och inte slutför de projekt jag påbörjar. Hur svårt ska det vara?!

Men… Andra dagar kan jag tänka lite snällare att även till synes små projekt kan bestå av många delmoment, och varje moment har potential att haka upp sig eller gå snett. Egentligen är det ju rätt bra att så pass mycket blir gjort, ändå?

Ta den lilla plantskolan som exempel. Sommaren då jag köpte min pluggbox insåg jag att jag behövde nånstans att ställa de omskolade små raringarna på tillväxt i väntan på att de skulle kunna planteras ut. Jag siktade på några hyllplan i köksfönstret.

En enkel bräda och några konsoler. Lätt. Eller?

Första året letade jag efter lämpliga konsoler. De skulle vara små, vita och diskreta. Hittade till sist sex stycken i plåt á 6 kr stycket. Då var det slut på växtsäsongen och jag lade dem på vinden.

Andra året insåg jag att jag inte hade krukor att ställa småttingarna i, så de fick förtvina alldeles för länge i pluggboxen innan jag till slut skyfflade ut dem på balkongen.

På sensommaren köpte jag 20 små vita ytterkrukor på Ikea. När jag kom hem med mitt kap hade jag förstås inga innerkrukor till dem. Provade med tomma sallads- och creme fraiche-burkar och tänk, de passade perfekt! De blev hängande på kanten och skapade därmed ett tomt utrymme i botten. Några dräneringshål med syl var allt som behövdes, och så enkelt skulle jag få självvattnande krukor.

Men… krukorna hamnade ju också på vinden, och inte har jag kommit ihåg att spara på mig tillräckligt med tomburkar så det räcker till alla krukor.

I år tog jag fram måttbandet och räknade ut att det behövs två hyllplan för att få plats med mina 20 små krukor. (Pluggboxen ska ju teoretiskt kunna leverera 49 plantor men…)

Seeen… satte jag fast takräcket på bilen och letade fram spännremmar och åkte till Byggmax. Och vimsade omkring och klämde på olika alternativ. Planhyvlat? Grundmålad fasadpanel? Spontat? Råplan? Limträ? Kanske åka nån annanstans och titta…? Vad sägs om tavellist, är den bred nog? Nej, nu fick det vara nog. Vi valde ut en rak, kvistfri och planhyvlad bräda á 120 kr och åkte hem med den.

Brädan ligger nu i press i vardagsrummet under en massa stora tunga böcker. Minst 48 timmar ska laminat acklimatisera sig till förändrad värme och temperatur, och när det gäller massivträ så tar jag det säkra för det osäkra och låter brädan ligga i press åtminstone någon vecka. Annars kan man få propellervirke (som den gången när jag skulle rama in en stor karta… Den kartan hänger inte platt och fint längs väggen.).

Ja, och sen ska ju brädan sågas i lämpliga längder (vilket innefattar att släpa ner arbetsbänken och geringssågen från vinden, såga, städa upp allt spån samt packa undan grejerna på vinden igen) och kanterna putsas (vore mycket enklare med slipmusen som är på landet), och det ska borras hål för konsolerna (om jag kommer ihåg att ta hem borrmaskinen som också är på landet, och har någon lämplig diameter i borrboxen) och man ska ha lämplig grovlek på skruv att sätta upp konsolerna med. Eventuellt borde hyllorna ytbehandlas: vaxas, laseras eller kanske målas, för att inte gulna av solen eller få fula ringar efter krukorna.

Som sagt. Det finns mycket som kan gå snett än.

De cayennepulverliknande lobelia-fröna har börjat gro i min plantlåda. Hjärtbladen är mikroskopiska… Sist jag sådde lobelia-frön var nog för tio år sedan. Då kom det upp en myriad små-små gröna blad, och sedan möglade de. Inte en enda planta fick jag till.

Här är en galen idé: att odla isoleringen till sitt eget hus! Jag råkar nämligen veta var det ligger några hektar åker i träda… :-)

När man förbannar vintern känns det väldigt lockande att bygga sitt hus inne i ett växthus som Rosemary och Anders på www.ecorelief.se i Brålanda har gjort.

I dag är det plusgrader för första gången på ett kvartal. Senaste veckan har det rasat snö, ris och grova grenar ur träden, så det är med fara för livhanken som man går skogspromenader med jycken. Vi borde kanske ha hjälm respektive ryggskena?

I går planterade jag två små fredskallor som stått i vatten sedan i höstas. Meningen var att T skulle få dem när hon besökte oss i julas, men då blev det bortglömt. Well, nu hade de gott om rötter. :-)

Jag sådde även frön i min fiffiga popup-box:
7 pelargoner
14 (myriader) lobelia
7 blomkål
14 purjolök
7 sallad

Jag har dessutom rensat en paprika på frön. Paprika är en flerårig växt som lätt får spinn vid övervintring och därför odlas som ettåring hos oss. Rustad med goda tips från erfaret folk (tack google) ska jag försöka få till några frukter att frysa in i sommar-höst.

Jag är verkligen usel på att driva upp plantor från frö och har oftast ihjäl dem redan innan första omskolningen. Men, skam den som ger sig. Om grönsakerna dristar sig till att titta upp (vilket inte är självklart dels av nämnda skäl, dels att fröna var bäst före 2002) så är planen att ta med dem till svärmors kryddgård i samband med den årliga potatissättningen.

I fjol sådde jag också 7 pelargoner. Två grodde aldrig, två torkade bort, men tre blev omplanterade. Jag gav den allra finaste till mams och den blommade oavbrutet i två månader hos henne. Jag var omåttligt stolt. De två som jag behöll fick ohyra och var nära döden ett antal gånger, men nu har de repat sig och växer så det knakar i köksfönstret.

I köksfönstret laddar även bäbis-hibiskusen för fyra stora blommor och den gula rosen från i fjol har mirakulöst fått två feta knoppar. Jag och A har aldrig lyckats hålla liv i en krukros mer än ett halvår.

Den stora mamma-hibiskusen i vardagsrummet har hängt med i två decennier. Den är ursprungligen ett skott från svärmor och blommade med en enda blomma just på hennes födelsedag 23 februari. Jag är helt övertygad om att det var en grattishälsning. Mamma-hibiskusen blommade oavbrutet i sex månader i fjol och verkar av knoppanlagen att döma förbereda en ny omgång nu.

När jag köpte den här fröpåsen trodde jag att fröna skulle räcka till blommor fulla balkonglådan, massor av tätknutna och lite pappersblomslika rosetter med en diameter på kanske 5 centimeter. Hahaha. Jag satte tio frön – för jag ville ju ha plats för andra växter också. Endast fem frögroddar överlevde min omilda behandling och blev så småningom tunna, maskliknande krypstänglar som inte orkar stå upprätt. När jag planterade ut dem gick en sönder och så var de bara fyra. Två har gått i blom. Den ena är orange och har haft tre skruttiga små blommor. Den här som är rosa har orkat med två blommor. Diametern är som synes skala 1:1 mot påsbilden, men de där täta bladringarna har knappt orkat bli en enda rad glesa musöron.

För ett tag sedan gav jag mig på att så gammeldags violer, i akt och mening att de ska växa till sig nu för att blomma nästa år. Inte ett enda frö grodde. Fröpåsen var visserligen ett par år gammal men jag tror att det är nåt lurt – ett par frön borde väl i alla fall ha kommit igång?

Mormors spindellilja har blommat på min födelsedag de senaste åren, men inte i år. Kanske berodde det på att jag inte planterade om den i våras, eller på att den ägnat sig åt att göra rotbäbisar. När jag helt gett upp hoppet om blommor i år så planterade jag om den och skickade bäbisarna till T. Och bara någon vecka senare blommade den. Visst är den frän?

På en stjälk blir det oftast 7-10 trattar som slår ut en i taget. Fönsterrutan och golvet blir klibbigt av saften som förmodligen ska locka insekter. Så småningom blir det av fästet till varje tratt en frökapsel med fyra frön i, men jag har aldrig provat att ta reda på dem.

* Bokstäverna på mina naglar höll i ungefär två dygn utan nagellack. De var lika knåptvingande som myggbett och sårskorpor. Omöjliga att låta bli.

* Mamma, K och jag målade med gemensamma krafter 54 meter armeringsjärn. Målandet föregicks av två timmars rostborstande med vinkelslip, ety järnen hade legat ute under bar himmel sen i förrfjol och var belagda med ett tjockt, brunt lager ludd. Låt detta bli er en läxa: kom ihåg att förvara era armeringsjärn torrt. Det hade varit bekvämare, snabbare och möjligen billigare att köpa nya. Nu måste jag istället köpa en ny stålborste. Sedan ska vi måla alla 54 meter en gång till. Hela hammarlacksburken går åt. ”Du är inte klok. Måla armeringsjärn?!”, sa A. Men han ska få se vad bra det blir. Hoppas jag. Det är ju till ett prototypbygge så jag vet inte om det kommer att fungera.

* A har vunnit en horribelt stor pokal. Det måste vara miniracing-Sveriges största. ”Du tänker väl ha den i klubblokalen?” sa jag lite ängsligt. ”Näh! Jag ska ha den på spiselkransen”, sa A. ”Jaha. Då blir det hard hat-area i hela huset då”, konstaterade jag dystert. (Den sista anmärkningen kommer sig av att vi övervägde att utlysa hjälmtvång i kontoret för två veckor sedan när jag och A hamnade under en pärmlavin. A fick ett blåmärke på armen och ett brännsår på handen. Jag fick bucklor i huvudet.)

* Jag följde med mams och hämtade matjord hos kommunen. De rear ut den nykomposterad för 150 kronor lasset. Mams var lite orolig att vi skulle komma för sent, att jorden skulle vara slut för i år. Hon såg redan framför sig långa köer av jordhungriga radhusägare med släpvagnar. Väl på plats såg vi inte en enda, men däremot en hel ödslig prärie fylld med kompostjord i långa strängar så långt ögat nådde. Och en stor traktor med gigantisk skopa. Mamma tyckte att den var för liten. ”Vi får väl inte bara en skopa? Två måste vi väl kunna få?” sa hon. Sekunden senare landade lasset på släpvagnen och hela bilen liksom satte sig en decimeter och kved. En skopa var fullt tillräckligt. När vi bandade presenningen över lasset upptäckte vi att hjulen bullade ut sig betänkligt närmast marken. Med en 50-literssäck köpejord som referens räknade vi med badrumsvåg och miniräknare ut att släpvagnen innehöll cirka 1,25 kubikmeter matjord, motsvarande 25 säckar, med förmodligen något högre fukthalt, uppskattningsvis 650-700 kilo. Jag tvivlar på att kärran är godkänd för mer än 500 kilo… Men det är svågern som får utmana ödet (eller polisen) genom att dra hem lasset, eftersom han behövde låna bilen.

Förr hade jag alltid en katt i knäet när jag satt vid datorn. Nu har jag en på skrivbordet. Då och då sträcker han ut tassen och lägger den på min hand på styrkulan (som jag kör med vänster hand). Efter oräkneliga pappers- och cd-laviner ner på golvet samt luddrensning av kollegieblock, postitlappar och kuvertflikar har Kaspers vana fått mig att hålla rent på skrivbordet, åtminstone på ena sidan.

Även om det är så hett att det är rent plågsamt så måste man ligga i solen när den bjuds. Scoobs är fenomenal på att hitta solfläckar varhelst de uppträder.

Nedan: Omplanteringen kom av sig när jag upptäckte att clivian hade en blomstjälk på gång.

Kasper gillar att ligga i soffan och filosofera. A muttrar över de enorma mängder vitt ludd som måste ryktas från möblerna varje dag och har döpt om katten till ”Luddjocke”. Man skulle kunna tänka sig att rykta katten istället för möblerna, men se det går inte katten med på.

Ogräsrensning pågår. När man rensar bort det som inte ska vara med i den utskurna vinylen så heter det på skyltmakarslang att man ”weedar” motivet. Den rundade logon längst bort är 5 cm i diameter och den tunna ytterlinjen är 0,4 mm bred. Då gäller det att fokusera. Jag tjyvlånar A:s allra spetsigaste urmakarpincett och det är han inte glad åt, för han tror att den kommer att vara full av klisterrester när han ska mecka i sina klockor. Det tror han förmodligen rätt i.

Nånstans måste man stryka bort de klistriga små överskottspluttarna, och det blir oftast på handen eller, om de är lite större, på byxorna. Bokstäverna på min nagel är 3,2 mm höga. Jag satte dem där med flit för att se hur länge en sådan nageldekoration håller. Vinylen håller uppemot 8-10 år utomhus vid normalt slitage.

Jag planterar om krukväxter och får en del över, bland annat 5-6 gröna ampelliljor, 3-4 mönjeliljor (clivia), någon fredskalla och ett par små sprättiväg (euphorbia). I skräppåsen ligger rotningsbara stambitar av paraplyaralia (schefflera) eftersom jag klippte bort ett par meter. Inga fina toppskott men det går att gräva ner stammen när det nya skottet tittat fram. Om man ber riktigt snällt och garanterar ett gott hem, så finns det även två små spindelliljor som kan skiljas av. Spindelliljan är speciell för mig eftersom den är arvegods från mormor och nästan varje år blommar på min födelsedag i juli.

Vill du adoptera någon växt så hör av dig snarast, sedan hamnar de nog tyvärr i komposten på grund av platsbrist.