kajo.info.se

Scoobs fick en ny sele i julklapp av fjällan Simba, i svart med reflexdetaljer och klickspänne. Kolla vad stilig han blev! Matchar strumporna också.

Omdöme från test i kvällsljus: ”De va huskut va dom bläga, banna dann”.

Mamma och jag diskuterar utetemperaturer.
– Vi har –19, säger hon.
– Här är det –17, konstaterar jag.
– Jaha. Je e litte väär je men du e int så klein du hell, säger hon.

Norröver har de haft –29 i dag. Ändåh vääär de. Brr.

Scoobs har förstås strumpor vid våra max 15-20 minuter långa promenader. Stackarn, tänk att han blir så olycklig varje gång jag tar fram dem.

Nu har jag äntligen tömt kameran på vinterbilder. Det är enkelt att klippa film med FlipShare men man måste lära sig hur mycket den tar bort i övergångarna och det har jag inte gjort än. Sen började jag lägga klipp i ordning innan jag klippt klart, och då går det inte längre att klippa… så de sista två klippen är i fullängd, vilket känns ganska onödigt. Jag har lite dagsljusbilder också. Återstår att se om de blir offentliga.

Och nu: glimtar från nattrunda i Östersund, 30 november.

A observerade att Kasper snart har namnsdag, närmare bestämt 6 januari. På dagens namnsdag kan man läsa att Kasper är babyloniskt och betyder skattmästare.

Det måste vara en missuppfattning, vill jag bara påtala. Skattmästare i den här familjen är nämligen Scoobs. Han har infört skatt på allt från frukostmackor med kaviar till middagsmat och pepparkakor. Åtminstone ett hörn eller en liten slatt ska han ha.

Jag bläddrade igenom en massa gamla bildskivor för ett tag sedan. En bild gav mig en märklig deja vu-känsla. Den är tagen för 10 år sedan och föreställer Macro i sin vanliga position, det vill säga i mitt knä, med tassarna på min arm, vid datorn.

I ögonvrån såg jag Kasper röra sig i sömnen och måste le åt alltihop. Katten och datorn på min skärm, och katten och datorn på mitt skrivbord. Tekoppen till höger och pennan till vänster. Postit-lappar under skärmen. 1999 och 2009 i samma bild. Allt är ändrat och ändå är allt sig precis likt.

Alltså, när jag skrev att Scooby har en fjälla så menar jag ju verkligen fästmö. Här är 90 sekunders hundgullegull.

Scoobs har en fjälla, en cairnterrier som heter Zimba. De har nästan samma färg men donnan är hälften så stor, en kompakt, lågbyggd grythund på tio kilo.

I dag gjorde vi sällskap utför en stor äng där hundarna fick springa lösa. Scoobs blåste förbi i hundra knyck på min högra sida, men det hann jag inte reflektera över för en millisekund senare krockade Zimba med min vänstra vad och ramlade så att hon slog undan båda fötterna för mig. Jag föll baklänges och slog bakhuvudet först i M:s ben och sedan i marken, medan Zimba rullade som en snöboll utför backen…

Jag skrattade så jag grät, och jag som har sån träningsvärk i magmusklerna efter grävningen… :-)

Känner mig lite luddig i huvudet och stel i nacken men på det hela taget gick det nog bra. Zimba hade ju kunnat bryta ryggen! Undrar om M får blåmärke?

Den där vurpan borde man ha på film.

Dags att arkivera papper. Kasper hjälper till.

Fiffigt arkivsystem det här: man köper ett platt paket med 10-pack bruna boxar och 40 vita innerkapslar. Boxarna har kardborrestängning på frontluckan så att man lätt kommer åt innehållet, och går att stapla sju på höjden så det behövs inga lagerhyllor.

Men de blir tunga när de är fyllda. Om man stoppar glossiga inredningsmagasin i kapslarna så orkar jag knappt bära en box. Bokföring och verifikat är lättare. Mer luft där alltså.

Ååh, vilken sköööön säng, tycker Kasper…. Bara det att det inte är hans säng. Han knycker jyckens.

Och jycken är så snäll att han låter ulltusen hållas. Kasper skulle nog kunna tänka sig att dela säng med jycken, men där går gränsen för Scoobs.

Sent igår kväll var det dags att ta hunden på nattpinkrunda. Jag var trött efter en intensiv kväll med jobb vid datorn och tittade förvirrat på den tomma kroken i hallen.

– Men… var är Scoobys sele?, hojtade jag till A.
A dök plötsligt upp i dörren till sitt hobbyrum där han varit senaste timmarna.
– … och … var är hunden?, fortsatte jag min monolog.

Vi tittade på varandra och plötsligt gick det upp ett ljus för mig. Jag sprang ut i trapphuset och mycket riktigt stod det en olycklig liten hund ute på gården. Vi hade glömt honom därute efter middagspromenaden! I flera timmar.

Scoobs var vild av glädje över att få komma in och ville inte gå någon pinkrunda i parken.

I dag såg jag att det var klösmärken runt handtaget på ytterdörren. Scoobs har inte repat en ytterdörr under alla de år jag haft honom. Stackars vovven. Men traumat var i alla fall inte värre än att han propsade på att få vara ute en stund nu efter morgonpromenaden, och den här gången glömde jag inte.