kajo.info.se

Jag tar vardagstriviala bilder med mobilkameran som jag tänker lägga ut här. Men de senaste månadernas outtalade händelser ligger som en stor kronologisk propp.

Inte kan jag lägga ut vardagsnonsens innan jag formulerat de stora, viktiga händelser som orsakat mig sådan sorg? Men orden som kommer ut om det som skett är för många, för blödande och gråtiga. De passar sig inte här.

Jag sörjer min fina trasiga hund Tully, som jag inte kunde eller orkade laga. Tully fick somna in 30 maj och alla säger att ”det var rätt beslut” men jag kan inte förlåta mig.

Och jag sörjer att jag kört sönder mig igen. Det är åtta år sedan sist och jag trodde att jag var på säkra sidan. Nu tvingas jag inse att mönstret och sårbarheten finns kvar. Jag skäms och förtvivlar.

I dag blev Kaspers sista dag. Min fina katt fick hjälp av veterinären att somna in.  Nu vilar han intill Scooby under päronträdet.

Den sista månaden blev en lång väntan på att han skulle få tillbaka aptiten, ett mirakel som inte skedde. Han tynade bort inför våra ögon och han var så trött, så trött. Vi förstod ju att han var trasig. I dag när allt var över kunde veterinären känna en stor, hård knöl i hans mage. Säkert var det den som var orsak till kräkattackerna i november, och som så småningom ledde till att levern slutade fungera.  I helgen sov han på golvet bredvid min säng, för trött och vinglig för att klättra upp till nån av sina vanliga sovplatser.

Stora, ståtliga Kasper som kunde hoppa nästan två meter från stillasittande. Han gillade verkligen att ligga uppe på höga skåp. Han tog sin uppgift som sällskapsdjur på allvar men ville inte sitta i knä och absolut inte bli buren i famnen. Hellre ville han ligga på bordet, med min arm som kudde.

Fyra år fick vi tillsammans. Det känns som att livet var orättvist mot Kasper. Vila i frid, mattes fina kisse.

Hela våren har jag klagat över bristen på regn. Mina växter behöver vatten!

Nu regnar det. Äntligen grönskar det! Ja…

De senaste dagarna har jag klagat över att när marken är blöt så får jycken ont i sina spruckna tassar.

I dag letade jag fram Molles gamla strumpor med gummisula som legat i låda i många år eftersom de var alldeles för stora för Scooby.

Även om Tully förde mycket oväsen när strumporna skulle på så tyckte jag mig märka en klar skillnad väl ute, både lätthet i steget och gladare i humöret. Så nu hänger strumporna på tork till nästa promenad – och då tar vi nog på dem även om det inte regnar.

Finaste Kasper är sjuk. Jag hoppades länge att det skulle gå över, bara han fick annan mat skulle han bli frisk.

Önsketänkande.

Sanningen är nu att Kasper gått ner från cirka 6,6 kilo till 4,2 på ett halvår. Han skulle behöva äta som en liten ponny för att ta tillbaka den vikten. Men han äter bara några små kulor i taget. Vissa dagar kräks han.

Han har inte ont, men är så trött. Varje dag fiskar jag ner honom från skåpet för att gosa en stund. Det är mycket noga hur det ska gå till. Gör jag rätt så spinner han så det dånar.

Kasper är bara 8 år. Jag tänker på allt som han inte fått göra och uppleva. Nu är det för sent. Jag tänker på vad jag kunde-borde-skulle ha kunnat gjort annorlunda. Det nyttar ingenting till.

Mest skyller jag på maten. De där färgglada påsarna med torra kulor som mest bara innehåller spannmål och tillsatser. Det enda han vill äta. Kära Kasper, katter ska äta kött. ”Nej, jag vill inte ha.”

Levern slutar att fungera.

Än är det inte riktigt dags att säga farväl, men snart. Vi tar en dag i sänder.

Tully samlar skatter i sin säng. Där hittar vi vantar, strumpor, trasor, dukar och kattleksaker. Man kan få byta ifall det är nåt man är rädd om. Det enda som råkat gå sönder hittills är en hemstickad toffla från 1978.

Idag kom han med en present till mig vid datorn: färskt bajs som han hittat i kattlådan. Nu är vägen till denna fyndighet avspärrad med en torkställning…

Han gnager ständigt på sina trasiga, ömma fötter. Hoppas att salvan kommer snart.

Tully har rest längre än många andra, och fler mil kan det nog bli. Han är nämligen en cool kille som inte har något emot att åka bil. Skönt!

Den här inspirerande videon har vandrat runt på facebook. Ibland påstås att kvinnan som rider (Stacy Westfall) är dövstum och bara har tränat hästen i tre veckor. Detta dementeras av Stacy i hennes blogg. Hon pratar och hör alldeles utmärkt (när hon själv vill ;-) och hade tränat stoet Roxy över 1000 timmar inför denna uppvisning. Fånigt att folk ljuger ihop sådana historier för ritten är tillräckligt fantastisk i sig själv.

Redan 2003 då jag adopterade Scooby fick jag upp ögonen för situationen på Irland och i USA. De senaste dagarna har jag insett att det finns värre ställen…

Många hävdar att Rumänien är det land i Europa där djur far mest illa. Efter de här dagarnas inläsning tror jag dem.

Det började med att jag såg en banner från Dinas Ark. Det är en såvitt jag kan bedöma välskött och seriös svensk ideell förening som är aktiv i Cluj i nordvästra Rumänien. Insamlade pengar går till att sterilisera gatuhundar så att de inte kan fortsätta sätta oönskade valpar till världen. Hundar som bedöms ha svårt att överleva på gatan tas in för behandling och adoption. Det är sådana hundar som är för små för att kunna konkurrera om maten, handikappade eller sjuka, bor på farliga platser…

Dinas Ark har en kort text om varför gatuhundar blivit ett sådant problem just där. Det gjorde mig nyfiken på Rumänien som är det fattigaste landet i EU. En snabb urbanisering och bostadsbrist där flera familjer tvingas klämma ihop sig i samma lägenhet gjorde att djur övergavs och fick klara sig bäst de kunde. På gatan förökar de sig nu okontrollerat, kämpar till döds om mat och revir, blir överkörda, misshandlade, förgiftade och offer för kommunala utrensningar.

Så småningom hittade jag de två föreningarna  DogRescue respektive Hundhjälpen som också verkar vara seriösa, välskötta svenska föreningar. De samarbetar med den italienska föreningen ”Save the Dogs”  som grundades av en helt enastående människa vid namn Sara Turetta och är verksam i Cernavoda och Medgidia, två städer i sydöstra Rumänien nära Svarta havet. Save the Dogs övergripande syfte är att upplysa det rumänska folket om djurs värde i samhället och djurs rättigheter enligt EU:s konvention för djurskydd. Den gäller i Rumänien sedan 2004 men folk känner inte till den.

Någonstans såg jag en uppskattning att det finns 2 miljoner gatuhundar i Rumänien. En annan källa säger 3,5 miljoner. Medellivslängden för en hund är bara några år men de förökar sig. WHO och biståndsorganisationerna anser att det enda sättet att långsiktigt lösa problemet är att sterilisera, märka och sätta tillbaka. De slakter som görs medför att okastrerade hundar från andra områden får ett nytt territorium där de kan föröka sig, och så är problemet lika stort inom ett år.  Sedan starten 2002 har Save the Dogs steriliserat över 11 000 hundar. Gatuhundsbeståndet i Cernavoda där projektet startade har minskat från 30 000 till 300 hundar (källa här)
Visa större karta

På DogRescues webb finns länken ”Bevismaterial – Burden of Proof”  med filmklipp som jag inte ens vågat titta på, jag läser beskrivningarna och blir förtvivlad. De har också hemska affischer med bilder: ihjälslagna gatuhundar ger pengar och det är förstås svårt att säga nej till för den som inte kan ge mat till sin egen familj. Misären avtrubbar och bristen på resurser är stor.

Via Facebook hittade jag också en rumänska, Stan Cornelia, som fotograferat ett kommunalt hägn. Kontrasten mot de svenskstödda hägnen är hjärtskärande. Hundarna förvaras i små burar tills de dör av svält, skador eller sjukdom.  Nu har jag tittat på så många förfärliga bilder och beskrivningar av hur hundar och andra djur far illa i Rumänien att jag mår illa. Trots det så följer jag fler trådar, och hittar Dutchpuppy.nl (holländska översatt till svenska så det ser lite konstigt ut). På deras nyhetssida samlas liknande rapporter från hela världen, hundar avlivade i Taiwan, en lastbil med 750 hundar i burar smugglade från Thailand… Det tar aldrig slut. :´(

Jag har också via flera källor lärt mig att levande hundar och katter används som bete vid hajfiske utanför Madagaskar. ”De blöder, sprattlar och är gratis.” Alla är inte gatudjur, en del är stulna från sina ägare.

Många hundar blir ”falsk päls” på vinterjackor producerade i Kina. I sak är det inte värre än att minkar föds upp för pälsens skull, men falsk marknadsföring gör det svårt att använda sin konsumentmakt och välja bort pälsindustrin. Vill du inte köpa päls så avstå om imitationen ser för realistisk ut.

Ett av de stora problemen utanför Sverige är ”puppy mills”, valpfabriker som har till uppgift att förse djuraffärer med söta valpar. De är som mest säljbara i åldern 8-12 veckor, sedan avlivas de för att ge plats för nya bedårande småvalpar. Avelstikarna används som boskap. I USA är detta en stor industri.

Även Sverige berörs eftersom öststatsvalpar smugglas till Sverige av kriminella nätverk och säljs via exempelvis Blocket. Det ljugs friskt om valparnas ursprung. Chihuahua-valpar kan visa sig vara små undernärda taxkorsningar som så småningom blir fem gånger så stora eller dör av smittsamma, dödliga sjukdomar.

I det här läget måste man fokusera på det goda. Se hur fint de jobbar i Rumänien på Dinas Ark, DogRescue och Save the Dogs” – och läs artikeln om Sara Turetta, vilken kämpe!

I USA finns också positiva motkrafter mot valpindustrin. Budskapet är ”Adopt – don´t shop!” i betydelsen att så länge friska djur avlivas hos djurskyddshem så ska man inte gynna valpfabrikerna. Många kändisar marknadsför sina adoptioner och det ger resultat, djuradoption är en trend och kanske en livsstil.

.

Ryan Gosling är en kanadensisk skådespelare som adopterat sin hund George från ett djurskyddshem. Skylten i bilden är möjligen en reaktion på det genomslag som Paris Hiltons chihuahua fick hos tonårstjejer, vilket gav ett enormt uppsving för valpfabrikerna.

Jag tror nog att folk tyckte det var ganska stolligt att jag adopterade en hund från Irland. ”Varför importera andras utslängda sopor” när det finns hundar på närmare håll? Men adoption för med sig flera saker. Först och främst innebär det (förhoppningsvis) att ett djur och dess nya familj får ett rikare liv. Varje plats som töms ger möjlighet för djurskyddshemmet att ta in ett nytt djur, och adoptionsavgiften räcker kanske till ännu en veterinärräkning eller sterilisering vilket leder till minskat lidande och färre oönskade valpar. I Rumänien innebär djurskyddshemmens verksamhet att rumäner får jobb och kan försörja sig. Adoptionsexporten och volontärturismen är säkert märklig för rumänerna men kring den växer insikt om ett annat sätt att se på djur. Hjälparbetarna blir goda lokala förebilder.

När man vet att hundratusentals djur avlivas varje år kan man ju fundera på om det gör nån skillnad att adoptera ett enda djur. Svaret är enkelt: för just det djuret gör det all skillnad i världen. Även en liten summa pengar som gåva är värdefull för den som saknar resurser. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

En lista över organisationer som förmedlar hundar för adoption. Där finns också Neverneverland vars grundare Åsa hjälpte till vid Scoobys införsel. Scooby kom från West Cork Animal Welfare Group.

Plötsligt började pekaren på skärmen bete sig konstigt, hoppa omkring på det mest retsamma vis. Det visade sig bero på att Tjadden hjälpstyrde med A:s mus som alltid är inkopplad till tangentbordet. Själv använder jag styrkula för att undvika musarm.

Tjadden har utarbetat några nya rutiner.

På morgonen när vi äter frukost begär hon att bli upplyft på köksdörren. Där ska hon nosa på väggen efter musen som verkar haft sin gång inne i spånfyllningen. Vi hörde några krafsningar där för länge sedan men Tjadden ger inte upp hoppet om att det en dag ska titta ut en mus.

På förmiddagen vid 10 ska det sittas i mattes knä och då kan ingen annan aktivtet godkännas. Hon ska syttas tills hon somnar och sen en stund till.

Kasper har också nya rutiner.

I tre veckors tid har han spytt en gång per dygn. Två pölar. Gärna på sladdhärvor. I går var vi till veterinären. Det kostade 2.172 kronor. Kasper övervägde att kräkas på sladdarna och styrpedalerna under undersökningsbordet men beslöt sig för att låta bli. Bra så, annars kanske besöket blivit ännu dyrare. Undersökning och blodprover visade att han är fullt frisk men troligen har problem med hårbollar, även om det inte syns till några. Dessutom har han blödande tandkött och lite tandsten och borde borsta tänderna. Så nu har vi köpt antihårbollsmat för 500 kr samt ett käckt litet tandborstset med fisksmak för 130 kr.

Numera sover både jag och A med fötterna utanför sängen. A har gjort det i hela sitt vuxna liv eftersom en vanlig säng är för kort – 195 cm plus utfällda fötter blir mer än 200 cm. Jag har börjat med det helt nyligen till följd av Kaspers nya rutin att sova i huvudänden på min säng. 165 cm plus stor katt blir också mer än 200 cm.