kajo.info.se

”Politiker tänker i glada hattar” är rubriken på ett TT-meddelande som tagits upp av alla riksmedier. Vid lunchtid idag gick SvD ut med en längre artikel med rubriken ”Färgglada hattar ska hjälpa chefer att tänka”.

… och inte ett ord nånstans om att sex tänkarhattar, six thinking hats, är en väletablerad metod, vilket man kan förmoda att den intervjuade kommundirektören (tjänsteman alltså, inte politiker) upplyst reportrarna om …

När jag läser artiklarna undrar jag över skribenternas och rubriksättarnas syfte, om det främst är att förlöjliga en kommuntjänsteman eller hel kommunorganisation? Plocka billiga poäng liksom. (Den som skrev TT-telegrammet kanske inte ens vet skillnaden på politiker och tjänstemän?) Genom att sätta inköpet i sitt perspektiv kunde man ju låta Svensson förfasa sig över hela managementkulturen istället. Istället väljer man en vinkel som kanske kommer att avsätta en möjligen fullt funktionell och hårt arbetande kommunanställd.

Läs hos Wikipedia om sex tänkarhattar

Kolla in Google om six thinking hats

Följande skickade jag nyss till A (som är på jobbet):

En fördel med att ha kontoret hemma är att man kan tulla på farsdagstårtan när man blir slisksugen på eftermiddagen :-)

A:s pappa är död, och min pappa bor 20 mil bort. Det hindrar oss förstås inte från att fira Fars dag. Jag ringde till min, och A tände ljus för sin. Sen tyckte vi att man faktiskt borde kunna få lite tårta även om man inte kan vänta sig att papsen först ska skära upp den.

Alltså travade jag och hund iväg till affären. Oklart hur jag tänkte. Med ett par kilometer hem hade jag ingen lust att bära tårtan i famnen, och inget snöre fanns det. Alltså tryckte jag ner kartongen på högkant i ryggsäcken och fnissade åt det hela vägen hem. Jag hade räknat med att den skulle bli ihoptryckt men inte att den skulle flå av sig marsipanen så att grädden därunder tittade fram både här och där. Lyckligtvis är A mycket förstående. Han tittade på den totalkvaddade, illgrönfläckiga saken och sa: ”Jamen den är ju lika god ändå.” Och det var den.

Mera djur: Ett fint fotoalbum till alla vargälskare där ute.

(jag försökte ladda upp en bild här men mitt webbhotell blir bara tröttare och tröttare)

Lillasyster K fick en ny veranda i somras. Vid bygget plockades lockpanelen ner från ytterväggen, och vindpappen därunder blottades. Hela hösten har talgoxarna pickat-plockat-slitit hål i den svarta pappen och dragit fram gullfibern. Till slut var huset tigerrandigt och gräsmattan full av gula luddtussar. Svågern L har haft ett drygt jobb med att lappa och laga innan han kan sätta tillbaka panelen.

Förrförra helgen satte jag vindpapp över skarvarna i vårt garage. I helgen upptäckte jag minsann att de söta små flygterroristerna pickat hål i alla mina lagningar!!! Men under vår vindpapp finns ingen gullfiber så där kammade de noll.

Nyss berättade jag om detta besynnerliga småfågelsbeteende för en kompis. Hon blev inte ett dugg förvånad, snarare triumferande. ”Talgoxar, eller hur?!! De är som galna! De hade sönder pappen på vårt hus hela tiden när vi byggde ut!”

En snabb flukt på google visar att detta är ett känt fenomen. Talgoxar vill tydligen ha gullfiber till sina vinterbon. Det hade man ju ingen aning om.

Så nu förväntar jag mig att mamma som tillägg till de 120 kilona solrosfrön som går åt varje säsong nu även serverar ett paket (eller åtminstone en våd eller två) gullfiber. Eller vänta nu, gullfiber kliar ju som f-n! Dessutom är det inte ekologiskt nedbrytbart, det är ju glasull. Det får bli ekofiber, fårull eller kanske hund/katthår på fågelbordet då.

Att bygga på senhösten är att vara ute i sol, regn, dimma, snö, slask och frosthalka – ibland allt på samma dag. Det är okej, bara det inte blåser. Vind är både ett tärande irritationsmoment och en säkerhetsrisk. Men bortsett från blåsten är det till att vara nöjd med det väder som är, för i morgon eller nästa helg är det troligen sämre.

Förra lördagen satte vi reglar på framsidan i de porthål som inte ska användas. Efter första ”hålet” tyckte A att det var jättetråkigt att sätta reglar, och ville börja sätta panel istället. Efter åtta bräder klagade han högljutt över att det var ännu tråkigare att sätta panel…

Om ni har glömt varför det är krångligare att spika panel när man står på stege än nere på marken, så låt mig påminna er: 1) stegen är i vägen när man ska slå in spiken, eller 2) man når inte och måste springa ner för att flytta stegen eller 3) stegen börjar vicka oroväckande när man sträcker sig. Min snickarhammare försvann spårlöst för evigheter sedan så nu vinglar jag på med en liten lätt fjutthammare som inte ens har spikklo. Värdelöst. Till och med tretum är jobbigt att slå in med den. Förmodligen kommer hammarhuvudet så småningom lossna och banka mig i pannan.

Snabbspolning till förra söndagens kväll. Det var ärtsoppstjock dimma hela dagen. Förutom reglar och lite panel hann vi montera bort täckbräder och bleck från portöppningarna, lappa skarvar och hål med vindpapp, grusa framsidan och skruva fast en del plåtdetaljer på taket.

Den här helgen hade vi ett nytt lass panel med oss. Så här såg Forden ut när vi kom fram. Ni får föreställa er skicket på släpvagnen, presenningen och spännbanden… A spolade av ekipaget med slang innan vi kunde lasta av. Spännbanden behövde bada i varmvatten för att leran skulle gå bort.

A var tveksam till om vi verkligen skulle kosta på oss en spikpistol… men jag framhärdade och efter första spiken blev den hans nya favorit. (För andra nördar: Det är en 21-graders Meec från Jula. Den ska enligt specifikationen ha 200 liter luft i minuten men L:s lilla kompressor ger 115 och det räcker om man inte är så snabb med att få bräderna i läge.)

A:s hjälmluva har fått en fuskpälsbräm från kapuschongen på hans nya vinterjacka. Jo, vi är lättroade… :-)

Med spikpistol och en som längdkapade och en som spikade blev framsidan klar redan till förmiddagsfikat på söndagen.

Eftersom huset blev lite för långt blev vi tvungna att skarva på taket. A tjurar över att skarven inte blev tillräckligt snygg. Jag menar, vem kommer att kunna se taket från ovan, tre meter upp? Jultomten, eventuellt förbipasserande skärmflygspiloter och traktens fåglar. Och så ni då, förstås.

Denna söndag kväll, liksom alla föregående, kom jag hem med rödblossande väderbitet ansikte och nariga fingrar. Efter ett par dagars smörjning försvinner kardborrehakarna på fingrarna. Jag börjar förstå varför pappa hade problem med blödande självsprickor när han jobbade som byggnadssnickare. Kanske man rentav kunde komma ihåg att smörja förebyggande?

A tycker att vi gjort oss förtjänta av en ledig helg. Jag driver på: ”inte förrän vi gjort ditten och datten, snart kommer snön, vi borde först …”

Nu är det karmar, portar, täckbräder, knutbräder, regnavvattning och lite plåtdetaljer kvar.

Kan någon vänlig människa förklara de väsentliga skillnaderna mellan ”tunika” och ”klänning”?

Scoobs vill gärna hjälpa till. Här sorterar vi korta och långa farmarskruvar till takplåten, och förser dem med brickor som vi noggrant plockat från takplåtarna. Vi fick all farmarskruv och ankarskruv till garagelängan hoprörda i en stor plastkasse.

Jag hade glömt kameran hemma så A fick hala fram sin gamla mobiltelefon, som är nästan lika usel som min.

I går hängde A och jag upp panelstycken ovanför portöppningarna. Vid dylika manövrar behövs en stor arbetsbänk att mellanlagra stycket på, två höga trappstegar för lyftet, och en lång takstege för att komma åt att skarva översta regeln på översidan. Tur att det finns resurser att låna. :-)

Vi funderade lite på hur besvärligt det skulle bli med sista stycket, eftersom huset numera är ett par centimeter längre och stycket alltså skulle vara för kort. Man kan ju inte gärna hänga det i tomma intet. Sådan tur hade vi att den lilla väggbiten till vänster var tillräckligt bred att lägga upp det på. Nu blir det genast mycket enklare att dölja att huset numera är ett par centimeter längre.

Mamma sysselsatte sig under tiden med att bära bort en massa sten. Risken fanns annars att stenarna skulle hamna i snöslungan i vinter och i så fall skulle den gå sönder.

I dag hjälptes mamma och jag åt att lyfta upp sex meter långa takplåtar. A stod uppe på taket och skruvade allt vad maskinen orkade. Tre batterier körde vi slut på. Tur att han fick två nya i fredags!

Till nästa helg måste vi skaffa en plåt att skarva mellan takplåt och gavelplåt, annars finns risk att det kan bli läckage. Vi måste också bestämma vilka av de sju öppningarna som ska sättas igen och vilka som ska få portar. Och räkna ut hur mycket baspanel, råspont och glespanel som behövs. Det blir Byggmax på fredag igen.

En massa småfix återstår också. Det ska sättas mer fransk skruv i syllbräderna, fler plåtvinklar i stommen, fästas lös panel, bytas några panelbräder, skarvas i hål, skjutas fast lös vindpapp och sättas upp knut- och täckbrädor över alla skarvar. Dessutom ska vi förstås sätta täckplåt på gavlar och framkant, rikta hängrännorna som blivit buckliga och skeva i transporten, rikta rännkrokarna som blivit ännu krokigare samt montera stuprör.

Men i kväll firade vi först med fläskfilé och potatisgratäng, och sedan med hemlagad äppelpaj och vaniljsås som A:s mams hade skickat. Taket är lagt, nu kan det få snöa om det nödvändigtvis måste. Fast egentligen helst inte förrän nästa helg, när vi förhoppningsvis hunnit täcka större delen av framsidan också.

För ett par dagar sedan kollade jag utbudet på skruvdragare. Att det ska vara så svårt! Min gamla som jag haft i några decennier minns jag inte hur jag kom över. Möjligen fick jag den i present av pappa. Det var en för sin tid normalstor, normalklumpig, normalsvag borrskruvdragare med ett batteri som ständigt var urladdat när man skulle använda den.

Nu vill jag ha en ultralätt, kompakt, superstark borrskruvdragare med lång batteritid, låg självurladdning och lågt pris. Det är minst två kriterier för mycket för att ekvationen ska gå ihop.

Det finns skruvdragare, och så finns det borrskruvdragare. Det finns kompakta på cirka 1 kilo, och normalstora på omkring 2-3 kilo. Det finns de som drivs med 10,8 V, 12 V, 14,4 V och i några fall 18 V (men inte inom min budget). Vissa har metallhydridbatterier, andra har litiumjon. Några levereras utan batteri, de flesta med ett batteri och ett fåtal med två batterier.

Vissa har två växlar, några har automatväxel. Vanlig motorprestanda verkar vara kring 500 varv per minut i lågväxel, och om det finns, så ligger högväxeln på max 2000 rpm. Moment finns det alltid i flera steg, från ungefär 7 till 24 plus borrläget. Newtonmeter från 3 till 30, om man inte köper en för betongväggar som når upp till 100 Nm.

Det finns röda, gröna, blå, gula, grå och svarta.

Prisgrupper: 200, 500, 700, 900-1000, 1200, 1500, 1700, 2500, 3000 kr.

… och då har jag bara kollat i tre kataloger.

Hur sjutton sorterar man ut den bästa kompromissen?

Jag tror inte att jag behöver borra särskilt ofta med den, jag har ju en borrmaskin med sladd, men OM, så vore det ju bra med en högväxel så att borrandet inte urartar till ”göra glöd med träpinne”. Eller har egentligen valet av borrstål större betydelse än maskin?

Jag tror inte att jag behöver två batterier, men lider hårt av ”bra att ha”-åkomman. Klart, man kan ju köpa till ett extra.

Jag vill ju helst ha en kompakt, men orkar den lägga takplåt en hel dag? Eller trall? Eller dra ankarskruv? Vågar man lita på angivna Nm? Och hur mycket suger det ur batteriet? Vad blir den praktiska skillnaden mellan 10,8 V och 14,4 V?

Jag skulle verkligen inte göra en djup grop runt det här, jag skulle bara köpa en som verkade tillräckligt bra. Men man vill ju ändå veta att man valt rätt… ;-)