kajo.info.se

Omkring mig föll alla som furor för motorsågen i den ena eller andra buggen. De hostade, snörvlade, stönade, kraxade och led. Hela hösten pågick det, med ett crescendo över jul och nyår då somliga klämde till med pencillinkrävande inflammationer. Men jag var frisk. Fantastiskt. Jag tänkte att jag måste ha gjort något väldigt rätt eftersom mitt immunförsvar stod pall.

Sen tog jag en långpromenad med en kompis i snålblåst och –10. Halvvägs hem kände jag att det här kan aldrig gå väl. Det var i onsdags och jag fick ligga på värmedyna i flera timmar innan jag tinat upp. Torsdag tyckte jag mest synd om mig själv, fredag jobbade jag halvdag och insåg att det var tur att jag ställde in promenaden till pysselbutiken på stan för jag hade aldrig orkat ta mig hem sedan.

I dag är jag sjukast i världen. Hela munnen värker: det spränger i tänderna, tungan är svullen, läpparna uttorkade och svalget brinner. Det låter som radiostörningar på kortvågsbandet i mina öron (piiii-uuuh-klick-klick), näsan ömsom skvalar som en kran, ömsom är tvärtäppt. När jag nyser kan jag välja på att duscha allt inom två meters håll eller bita ihop så att halsen rivs sönder på insidan.

När jag släpar mig ut i parken med hunden krampar luftrören och hjärtat värker. Tjugo trappsteg känns som bergsbestigning.

Jag har inte tvättat håret på tre dagar (schampot är slut och jag har inte orkat masa mig till affären där mitt favvoschampo finns) och hela kalufsen har blivit en enda stor filttova i nacken. Jag hasar mellan tekokaren i köket, datorn i kontoret och sängen i sovrummet iförd för stora raggsockor, jympabrallor utanpå långkalsonger och dubbla fleecetröjor. Eller så ligger jag med alla kläderna på och värmedyna på max under täcket, och ändå är fingrar och tår som isbitar.

Tre veckors eftersatta plikter hånflinar åt mig. ”Du skulle ha gjort oss medan du var frisk, din lata drul”, säger de. ”Men jag skulle ju vara leedig då och vila upp mig”, ylar jag. ”Till vilken nytta då? Vi vann ju i alla fall. HA-HA!, triumferar de inkräktande styrkorna.

Jag tror jag går i ide i sängkammaren. Vi ses kanske framåt april när solen kommer tillbaka.

Formland är en designmässa som sedan 1984 hålls två gånger per år i Herning, Danmark. Mässan samlar cirka 700 utställare och inriktningen är brukskonst, presenter, trädgård och heminredning. Den är bara öppen för företag och fackfolk, men webben är fri för den som vill spana lite. Temat för vårmässan 2009 är candy (godis).

Här är några pysselidéer lånade från pressmaterialet.

Vägghängare gjord av återbrukad ståltråd, design av sydafrikanen Heath Nash som tillverkar produkter av andra människors sopor, säljs i Norden av isandi.no

Casa CarryEco Shoppingbag gjord av 100 procent återvunnen plast, säljs av gs-casa.dk

Överdrag till dörrhandtag säljs av www.gooseoffice.dk

Barnsängkläder från mamahome.dk säljs i en påkostad förpackning.

Siffer- och bokstavsmagneter från Sebra Interiör får mig att tänka på K:s julpyssel, som bestod i att stansa ut och montera hundra bokstäver på laminerade kort. Det vill säga, K skar och klistrade, jag stoppade in i lamineringsfickor med millimeterprecision och mamma ”gräddade”. Det tog någon timme att få till 2-3 av varje. Korten blev en julklapp till M som fyllt fyra år och älskar att göra ord av bokstäver.

Lektält i form av fyrtorn, butik och andra lite annorlunda former från Monty & Co.

Fler produkter finns hos Formland. Det finns också bilder från tidigare mässor att titta på i fotogalleriet.

Jag sydde nya strumpor åt Scoobs i går kväll. Hittills har han haft ett par egna (i rätt storlek) och ett par av Molles gamla (dubbelt så stora). Ni kan ju tänka er själva hur det är att vara en storlek 35 som springer runt med ett par 45:or – det är att välja mellan att frysa om fötterna eller att snubbla runt med överhäng och stukningsrisk. Jag har tänkt hur länge som helst att jag ska åka till djuraffären och köpa ett par i rätt storlek men det blir inte av.

Det nya paret är handsytt i mörkblå fleece med kardborreband runt vristen, dubbelt kviltat tyg i sulan och laskade kanter. Halvvägs in i projektet började jag ifrågasätta det fiffiga i att sy för hand för det tog längre tid än jag tänkt och kardborrebandet var inte särskilt samarbetsvilligt. Vid monteringen uppdagades att jag sytt på reflexerna så att de delvis hamnar under kardborrebandet. Det skadar inte att tänka färdigt när man gör ”förbättringar”. Jag hade ju bara tänkt att de skulle synas bättre på skaftet än nere på tassen…

Tussarna ska vara till framtassarna. Bäst som jag satt där och laskade kanter funderade jag på om det då verkligen är strumpor – det kanske är vantar? M:s hund som har problem med leder och blodcirkulation har nyss fått egna köpetussar och de ser precis ut som små barnvantar: sydda i röd bävernylon med infällda reflexer och svarta vristmuddar. Jag hojtade dessa funderingar tvärs över korridoren till A som satt med ryggen till i sitt eget pysselrum och pillade med ett modellflygplan.

– Hur många fingrar är det? hojtade A tillbaka.
– Ett! sa jag.
– Då är det tveklöst en strumpa.

Klara besked minsann men jag är ändå inte helt övertygad…

Vid provturen vågade jag inte sätta de nya fram eftersom jag inte hade nåt bra antihalk-grejs till sulorna hemma. Det visade sig att den kviltade sulan nog behöver nån slags impregnering eller fuktspärr. Det verkar som att värmen från tassen smälter snön så att sulan blir fuktig. Återstår alltså lite justeringar men strumporna är lätta att ta på, passformen är bra och de sitter på bra utan att jag behöver oroa mig för hur hårt åtdraget bandet är. Dessa kriterier är det inte alla köpestrumpor som uppfyller.

En period deltog jag intensivt i kundundersökningar via webben. Jag hade anmält mig till panelen av nyfikenhet antar jag, och svarade snabbt och snällt på alla förfrågningar med påföljd att nya ramlade in i strid ström. Det var ett kul tidsfördriv, ungefär som att göra ”vilken-sorts-blomma-är-du”-tester fast här gällde det att välja den snyggaste pizzakartongen eller motivera varför man inte använder vissa produkter, och så fick man betalt, 10-15 kr per undersökning. Det gav några hundralappar i kvartalet som man kunde få på sitt bankkonto eller skänka till välgörenhet.

Sedan köptes panelen upp av ett annat företag och ersättningen blev poäng som kan bytas mot varor i deras butik. I jämförelse med tidigare är ersättningen (poängen per undersökning) snålt tilltagen och värdet på varorna i butiken är uppskruvat. Dessutom har de nästan inget som jag vill ha i sortimentet, så jag samlade poäng på hög för att de skulle räcka till något bättre. Jag siktade på två cd-skivor. Det gick trögt eftersom allt fler undersökningar inte ger poäng utan bara andelar i ett lotteri. Så småningom tappade jag intresset. Nu har företaget börjat knycka och konfiskera hopsamlade poäng. Först 700 som är ”uttagna” trots att jag inte tagit ut nåt, och nu 625 som ”förfallit” på grund av årsskifte. Skit, jag som bara var några undersökningar från min andra cd-skiva!

Nu skyndade jag mig att plocka ut resterande poäng. Det blev en usb-hub, en flygnecessär med flaskor i godkänd storlek, och några hundra poäng som inte räcker till nåt. Jag kan välja att satsa dem i ett lotteri eller göra två-tre undersökningar till så att de räcker till en … nyckelring… Hmm.

Nej. Jag känner att mina dagar som paneldeltagare nog är över nu.

Eftersom det är –18,5° fick inte Scooby följa med till affären, så jag hade gott om tid att titta i tidningshyllan. För att vara så liten tycker jag att vår kvartersbutik gör ett gott försök att hålla ett bra sortiment. Jag har inte räknat men antalet heminrednings- och skvallertidningar är överväldigande. Fast nu var det inspirerande pysseltidningar jag sökte. (läs mer »)

Ja, jo, jag vet att det är en usel bild (orkade inte gå och hämta systemkameran) men ni kan gissa vad den föreställer va? En tunika i lappteknik ur Halens vårkatalog 2009 (som för övrigt kom i mellandagarna, våren blir tidigare för varje år).

Häpet har jag nu sett tre år av oväntad hype kring stickat och virkat. (Började det inte med virkade bikinis? Vad var oddsen på det?) Och nu: En tunika i lappteknik. Med volang och infälld spets. På katalogens förstasida. Jag vet bestämt att jag i någon av mina lapptäcksböcker från 1970-1980-talen har sett klänningar i lappteknik, med volanger, och tänkt att det kommer i alla fall aldrig att bli mode igen. Då menade jag både volanger och lappteknik. Fast i Haléns version tycker jag att det är rätt sött.

I 2009 års absolut färska katalog från Vartofta Garn puffar man för hemstickade byxor till barnen. Jag och A skrockade rått när vi såg dem men det är väl bara en tidsfråga innan jag vant mig.

Let´s face it, girls. Något modeorakel är jag inte och kommer aldrig att bli.

Vilken teknik blir det för kläddetaljer nästa år? Makramé? Korsstygnsbroderier? Är det rentav dags att plocka fram lingarnet och börja knyta kompisband igen?

A gjorde presentkortsrebusar i julklapp till mig och svärmor. Gissa vad vi har fått?

Vi har en granne som stoppar pussel och knåp i vår postlåda. Bokstaven ”T” var riktigt klurig trots att pusslet bara bestod av fyra bitar. Bokstaven ”A” gick fort. Men ”K” har vi gått bet på trots att vi haft bitarna i flera månader. Grannen har förhört sig flera gånger under hösten om hur det går och jag har varje gång meddelat att vårt K är trasigt. Till sist stoppade han lösningen i vår postlåda.

Tillägg: Jag mejlade bilden till pusselkonstruktören. En timme senare stod han utanför dörren med ett nytt K. Det gamla lyckades han inte själv få ihop så det tog han med sig, för att se om rätt bitar fanns i hans lager.