Sisten i bingen

Omkring mig föll alla som furor för motorsågen i den ena eller andra buggen. De hostade, snörvlade, stönade, kraxade och led. Hela hösten pågick det, med ett crescendo över jul och nyår då somliga klämde till med pencillinkrävande inflammationer. Men jag var frisk. Fantastiskt. Jag tänkte att jag måste ha gjort något väldigt rätt eftersom mitt immunförsvar stod pall.

Sen tog jag en långpromenad med en kompis i snålblåst och –10. Halvvägs hem kände jag att det här kan aldrig gå väl. Det var i onsdags och jag fick ligga på värmedyna i flera timmar innan jag tinat upp. Torsdag tyckte jag mest synd om mig själv, fredag jobbade jag halvdag och insåg att det var tur att jag ställde in promenaden till pysselbutiken på stan för jag hade aldrig orkat ta mig hem sedan.

I dag är jag sjukast i världen. Hela munnen värker: det spränger i tänderna, tungan är svullen, läpparna uttorkade och svalget brinner. Det låter som radiostörningar på kortvågsbandet i mina öron (piiii-uuuh-klick-klick), näsan ömsom skvalar som en kran, ömsom är tvärtäppt. När jag nyser kan jag välja på att duscha allt inom två meters håll eller bita ihop så att halsen rivs sönder på insidan.

När jag släpar mig ut i parken med hunden krampar luftrören och hjärtat värker. Tjugo trappsteg känns som bergsbestigning.

Jag har inte tvättat håret på tre dagar (schampot är slut och jag har inte orkat masa mig till affären där mitt favvoschampo finns) och hela kalufsen har blivit en enda stor filttova i nacken. Jag hasar mellan tekokaren i köket, datorn i kontoret och sängen i sovrummet iförd för stora raggsockor, jympabrallor utanpå långkalsonger och dubbla fleecetröjor. Eller så ligger jag med alla kläderna på och värmedyna på max under täcket, och ändå är fingrar och tår som isbitar.

Tre veckors eftersatta plikter hånflinar åt mig. ”Du skulle ha gjort oss medan du var frisk, din lata drul”, säger de. ”Men jag skulle ju vara leedig då och vila upp mig”, ylar jag. ”Till vilken nytta då? Vi vann ju i alla fall. HA-HA!, triumferar de inkräktande styrkorna.

Jag tror jag går i ide i sängkammaren. Vi ses kanske framåt april när solen kommer tillbaka.

Kommentera »

  1. Tina skrev

    lördag 10 januari 2009 kl 17:18

    Krya på dig vännen!

  2. Kicki G skrev

    lördag 10 januari 2009 kl 19:36

    Krya på dig, och kom ihåg: Det är OERHÖRT synd om dig just nu! ;-)

  3. kajo skrev

    söndag 11 januari 2009 kl 18:49

    Tack raringar för er sympati. Jag kan bara hålla med, ujujuj vad det är synd om mig. Och i morgon har jag tid hos tandläkaren. Hur ska detta gå?

RSS · TrackBack

Skriv ett svar



































eXTReMe Tracker