kajo.info.se

I helgen letade jag efter tre burkar hammarlack som jag köpte i fjol. Först på de mest uppenbara ställena hemma: i A:s pysselrum, garaget, städskrubben och min egen pysselhörna i sovrummet. Sedan ett varv till på alla nämnda ställen samt vinden, där det absolut inte borde finnas några färgburkar eftersom det kan bli minusgrader på vinden.

Jag åkte till landet och letade på de mest uppenbara ställena där: bakom köksdörren, i garderoben med verktyg och i smygen ovanför trappan. Sen engagerade jag mamma att leta på ett halvdussin andra ställen: i stallet, uthuset och så vidare.

Syster och svåger konsulterades. Ingen hade sett några färgburkar.

Sambon utfrågades. Han hade inga som helst minnen av några färgburkars senaste äventyr.

Jag försökte rekonstruera vad som hänt. Jag hade färgburkarna i garaget på landet eftersom jag skulle måla lastbilstanken, men sen fick A fel på öronen och alla renoveringsarbeten avstannade. Jag minns med bestämdhet att jag åkte till landet och röjde upp i garaget under sensommaren eller hösten. Bland annat ställde jag tanken bakom den lilla sportbilen, och jag vet helt säkert att jag tog reda på färgburkarna för att de inte skulle frysa.

Möjligen fanns de i en blåvit Biltema-påse eftersom det var där jag köpte färgen. Eller kanske i en Jula- eller Byggmax-påse eftersom vi köpte en del grejer där samtidigt. Jag kunde nästan se påsen framför mig i bagageutrymmet i bilen.

Jag borde ha tagit hem dem, eller möjligen konspirerat med mamma om ett bra ställe att vinterförvara dem.

A drog sig plötsligt till minnes att jag vinterlagrat färg i svärmors pannrum. Det spåret övergav vi efter en stunds resonerade: det var färgen till sparken och balkongbordet som jag haft där.

Sedan blev det kväll, natt och morgon. Jag klev upp och rotade igenom varje påse och kartong i pysselkammaren och garaget. Sen åkte jag till landet och sprang nästan triumferande uppför trappan, slängde mig på alla fyra och tittade under gästsängen: … men där var de inte heller.

Suck. Färg för nästan 400 spänn spårlöst borta. Inte en enda minnesbild av vad som förevarit.

I kväll låg jag och läste en ny inredningstidning i sängen, och blev så trött att jag somnade. Under tuppluren roterade jag på något besynnerligt vis ungefär 90 grader. När jag vaknade låg jag med fötterna uppe vid sängbordet och tittade i grodperspektiv upp på hyllorna med mina egna pysselgrejer. I dimman såg jag en vit, halvtransparent balja som jag till min förvåning faktiskt inte hade en aning om vad den innehöll. Men nog verkade det som att det fanns cylindriska saker i den…

Ibland måste man sluta leta för att verkligen kunna se.

[När jag väl hittat burkarna kom jag också ihåg hur de hamnat där. De hade mycket riktigt funnits i en Biltema-påse i A:s pysselkammare, precis som jag hade för mig, men den påsen var inte ensam. Nån gång i vintras röjde jag upp i påsberget och placerade om alla grejer som bara skulle lagras. Oklart varför den manövern raderade hela minneskedjan. Hjärnan är en märklig klump.]

Nu har även lillstumpan Kornelia tassat in i katthimlen.

Jag tog med kissenissan till landet i lördags. Hon har inte varit där så ofta i vinter eftersom hon inte gillar att gå ut när det är blött och kallt. Men i lördags var det strålande väder och hon spatserade runt på sina jaktmarker.

Hon var som vanligt, vanligt för de senaste veckorna vill säga.

Redan i augusti i fjol visste vi att lillstumpan var kroniskt sjuk och hon tacklade av lite i taget, gradvis, så att det inte märktes från dag till dag. Hon åt, sov, gick på toa, spann och ville bli klappad precis som vanligt, men hon blev allt tunnare och tröttare, och för kanske en månad sedan började hon ”snarka” när hon ätit.

A har pratat om veterinären ett tag men avgörandet var mitt och jag tvekade.

I lördags pratade jag med mamma om hur man vet. När är det dags? Med Molle och Charlie var det uppenbart: de hade slutat äta och hade plågor. Men lillstumpan såg fortfarande ut att glädjas åt varje ny dag.

När vi kom hem från landet märktes inget fel, men vid midnatt såg A att lillstumpan inte ville ligga ner. Hon försökte flera gånger men satte sig upp varje gång. Efter en stund gick hon och gömde sig under skåpet. Jag lyssnade till hennes ansträngda andhämtning och visste att nu var det dags.

Vi hade väntat så länge och ändå kom det så oväntat.

Innan den nyväckta veterinären kom tilltog de plågade ljuden. I denna förtvivlans stund kändes det absurt nog lite som en tröst, en bekräftelse. Det var verkligen dags. 

Veterinären förklarade rutinen. Spruta i magen för att undvika illamående, och vänta fem-tio minuter. Lillstumpan hann bara fyra steg, sedan lade hon sig. Strax började det rinna vatten ur hennes nos och inom några minuter stannade hjärtat. Det fortsatte rinna vätska ur nosen tills det bildats en stor mörk pöl på handduken. Veterinären sa att de två vanliga orsakerna till vätska i lungorna är hjärtsvikt eller tumör. Jag gissar att kanske det ena till sist gav det andra. 

Jag är glad att stumpan fick åka till landet och njuta av solen en sista gång, och jag är tacksam över att veterinären kom hem till oss så att stumpan fick somna in i en trygg miljö. 

I dag hjälptes mamma och jag åt att gräva en grav bredvid Macros.

Lillstumpan var den sista kvar i sin familj, som startade 1989 med en svart hund kallad ”farbror Molle”, utökades med Effie och Macro, och så småningom fem kattungar. Kornelia föddes som nummer fem i en låda i min klädkammare. Med lillstumpan slutade en hel period i mitt liv.