Mera tårar

Nu har även lillstumpan Kornelia tassat in i katthimlen.

Jag tog med kissenissan till landet i lördags. Hon har inte varit där så ofta i vinter eftersom hon inte gillar att gå ut när det är blött och kallt. Men i lördags var det strålande väder och hon spatserade runt på sina jaktmarker.

Hon var som vanligt, vanligt för de senaste veckorna vill säga.

Redan i augusti i fjol visste vi att lillstumpan var kroniskt sjuk och hon tacklade av lite i taget, gradvis, så att det inte märktes från dag till dag. Hon åt, sov, gick på toa, spann och ville bli klappad precis som vanligt, men hon blev allt tunnare och tröttare, och för kanske en månad sedan började hon ”snarka” när hon ätit.

A har pratat om veterinären ett tag men avgörandet var mitt och jag tvekade.

I lördags pratade jag med mamma om hur man vet. När är det dags? Med Molle och Charlie var det uppenbart: de hade slutat äta och hade plågor. Men lillstumpan såg fortfarande ut att glädjas åt varje ny dag.

När vi kom hem från landet märktes inget fel, men vid midnatt såg A att lillstumpan inte ville ligga ner. Hon försökte flera gånger men satte sig upp varje gång. Efter en stund gick hon och gömde sig under skåpet. Jag lyssnade till hennes ansträngda andhämtning och visste att nu var det dags.

Vi hade väntat så länge och ändå kom det så oväntat.

Innan den nyväckta veterinären kom tilltog de plågade ljuden. I denna förtvivlans stund kändes det absurt nog lite som en tröst, en bekräftelse. Det var verkligen dags. 

Veterinären förklarade rutinen. Spruta i magen för att undvika illamående, och vänta fem-tio minuter. Lillstumpan hann bara fyra steg, sedan lade hon sig. Strax började det rinna vatten ur hennes nos och inom några minuter stannade hjärtat. Det fortsatte rinna vätska ur nosen tills det bildats en stor mörk pöl på handduken. Veterinären sa att de två vanliga orsakerna till vätska i lungorna är hjärtsvikt eller tumör. Jag gissar att kanske det ena till sist gav det andra. 

Jag är glad att stumpan fick åka till landet och njuta av solen en sista gång, och jag är tacksam över att veterinären kom hem till oss så att stumpan fick somna in i en trygg miljö. 

I dag hjälptes mamma och jag åt att gräva en grav bredvid Macros.

Lillstumpan var den sista kvar i sin familj, som startade 1989 med en svart hund kallad ”farbror Molle”, utökades med Effie och Macro, och så småningom fem kattungar. Kornelia föddes som nummer fem i en låda i min klädkammare. Med lillstumpan slutade en hel period i mitt liv.

Kommentera »

  1. T skrev

    söndag 3 maj 2009 kl 10:11

    Tänker på dig, Kram

  2. siv skrev

    måndag 4 maj 2009 kl 12:08

    stor stor kram.

  3. Kicki G skrev

    tisdag 5 maj 2009 kl 14:49

    *kramar*

  4. Katarina skrev

    onsdag 6 maj 2009 kl 22:18

    Vilket fint avslut hon fick. Tröstkram till dig!

  5. kajo skrev

    söndag 10 maj 2009 kl 20:15

    Tack för tröstkramar. Kasper gör vad han kan för att fylla ut, gulltussen.

  6. Terttu skrev

    torsdag 11 juni 2009 kl 15:13

    Kram, kram.Jag läste nyss att hela lilla kattfamiljen är åter samlad.

RSS · TrackBack

Skriv ett svar



































eXTReMe Tracker