Så blev världen fattigare, igen
Det här akutbesöket slutade inte lyckligt. Allra finaste Scoobs fick somna in kl 23 i går kväll på grund av leverkollaps. ”Nu ska vi ta bort det onda”, sa jag när han låg med huvudet på min arm, och en tyst liten suck senare var smärtan över för Scoobs, men inte för mig. Älskade lilla hund.
Kajo är ett alias för Karin Johansson. Bor tillsammans med Arla och katterna Tjadden och Nuffe på en liten gård där gräsmattan får ge plats för fruktträd, rosor och perenner. Driver ett företag. Gillar min Mac och te med mjölk. Välkommen. 
mamma skrev
fredag 31 augusti 2012 kl 20:20
Kära Lillkarin, jag är så ledsen, så ledsen för att Scooby är borta. Fast han har ju haft världens bästa hundliv och gett , och fått, så mycket kärlek och tillit. När jag skulle ta ut korv ur frysen grät jag över de små matrestpaketen som det stod Scooby på, och som jag glömde ta med sist jag hälsade på er. Tusen kramar!
kajo skrev
söndag 2 september 2012 kl 10:31
Kära lilla mamma, nu gråter jag också över de små matpaketen. Scoobs älskade sin momma och att få åka på kollo till landet. Kramar.
A-K skrev
söndag 2 september 2012 kl 22:39
Men va??? Näääää, fy va tråkigt!!! :( LIlle scoobs!
Men kanske i slutänden ett bra beslut även om de kanske inte känns som någon tröst just nu då….
Huffas, såna beslut ska man aldrig behöva ta.
Bamsekram till dig/er!
kajo skrev
måndag 3 september 2012 kl 08:26
Ja, så oerhört tråkigt… :-( Vi visste ju att det bara var en tidsfråga, han var gammal och skröplig. Men det känns tungt ändå. Kram!