kajo.info.se

Häromdagen pratade jag med mams i telefon. Hon hade hittat en gammal almanacka när hon städade tidningslådan. Hon tänkte kasta den men blev nyfiken på om hon skrivit något i den, och det hade hon: I mars 2010 hade hon skrivit om ett kraftigt styng i hjärtat och tryck över bröstet, med kommentaren ”hoppas det inte är nåt hjärtinfarktsrelaterat”. (Typ, andemeningen i alla fall.)

Jag minns inte att hon sa något om det då, men om hon gjorde det så tog jag det uppenbarligen inte på allvar. Inte hon heller.

Inte heller nämnde hon för oss när hennes blodtrycksvärden plötsligt var helt åt skogen. Mätaren fick hon för flera år sedan och har sedan dess mätt och bokfört regelbundet. Jo, hon skrev utropstecken efter de hysteriska siffrorna, sen var det tydligen bra med det. Det var någon vecka innan hjärtinfarkten som så småningom ledde till operation.

Efter infarkten var vi allihop förvånade, inte minst mamma. Nä, inte hade hon haft några sådana tecken?

Och varför kom jag att tänka på detta nu? Jo, för att jag går igenom min tidbok för 2011. Söndag 20 februari, då jag ägnat halva dagen åt att begrunda trädgårdens utveckling, skrev jag: ”Växtbudget ? 10.000 kr på tre år?” Och under det en notering daterad 25 augusti: ”HAHA!!! Jag tror det spårar ur innan dess. :-)” *harklar mig lite besvärat*

Ja well. Vart ville jag komma med detta? Jo, en konklusion: Ha gärna en dagbok/timbok/almanacka där du noterar vardagliga saker – men försök också lägga till vanan att titta bakåt i den ibland. Då har du bättre chanser att se och tolka tecknen i tid.