kajo.info.se

En video från Dove som ju själv är en aktör i skönhetsindustrin, men här med ett tydligt fokus: gå inte på allt du ser, tänk själv, syna bluffarna. Det här är en filmsnutt som jag skulle önska diskuterades i skolan med 13-14-åringar och då inte bara utifrån ett skönhetsperspektiv utan på temat källkritik och dolda budskap.

Många har väl lärt sig, intellektuellt, att ”reklam är till för att sälja, så tro inte på den”. Men reklam har en djupare påverkan än så. Den talar med starka känslor om att höra till, om att vara lycklig, att må bra och vara älskad. Den krassa verkligheten är att ingen kommersiell produkt kan ge det. Idealbilderna i reklamen riskerar att skapa ett stort tomrum som människor kämpar för att fylla utan att veta hur.

Webbadressen sist i videon gäller inte längre men Dove arbetar fortfarande med att omdefinera begreppet ”beauty”.

Dove har gjort fler filmer, bland annat Evolution som visar varför det är omöjligt att jämföra sig med affischkvinnor. Mer om produktionen hos wiki där man även kan läsa att kampanjen betalade sig ordentligt.

Jag gillar den här videon, både musiken och bilderna, men den var lite av ett mysterium. Noah and the Whale är ett brittiskt band som gjort låten ”Give a little love” men jag har inte hittat något som tyder på att detta är en officiell video. Av beskrivningen får man intrycket att den klippts av en amerikan, Graham Kervin, som tillsammans med vänner åkte på missionärsresa till Tjeckien i syfte att hjälpa kristna tjecker att lära sig engelska med hjälp av Bibeln. 2006 flyttade de till Tjeckien, lärde sig språket och grundade ”Crossroads Olomouc – ”mötesplatsen i Olomouc”” vars logo syns i slutet av videon. Så fick bibelordet och översättningarna på tjeckiska sin förklaring.

När jag tittat flera gånger tyckte jag att klippen hängde ihop för bra. Berättelsen förs i flera fall fram av en åskådare som sedan blir nästa välgörare och det finns många sådana situationer med samma bildspråk. Som erfaren ”klipp-och-klistrare” kändes det osannolikt att så bra och homogent råmaterial skulle gå att hitta när man behöver det. Men jo. Spanar man noga så dyker det upp en copyright-symbol och namnet på ett försäkringsbolag, Liberty Mutual, som iscensatt många av situationerna. Killen med färghinkarna kommer mest troligt från en amerikansk (barn)film, frågan är bara vilken.

Jag har varit lite orolig på sistone att jag inte skulle hitta nåt nytt ämne som förmår mig att smita från jobbet, splittra min energi, slösa bort mina kvällar och hålla mig vaken om nätterna med febriga idéer… *ehem*  och därför är det med stor belåtenhet som jag känner att jag nu har ett embryo till ett grandiost forskningsprojekt med nördmöjligheter i sällan skådad omfattning.

Tadaaah! Jag kastar mig in i ”socioekobo”-projektet.

Extra belåten är jag med att det kombinerar andra små och stora gropar som jag redan grävt. Nu finns alla möjligheter att få till en jättegrop!

Vem vet. Jag kanske rentav kan uppnå det tillstånd som i datorvärlden kallas ”trashing”, där informationsskyfflande slukar så mycket resurser att inget blir uppnått, uträttat, färdigt; resultat av processen lika med noll, förbrukade resurser lika med 100. (Vilket väl i realiteten är ungefär samma sak som en soffpotatis framför TV:n fast mycket jobbigare.)

Oh joy.

Redan 2003 då jag adopterade Scooby fick jag upp ögonen för situationen på Irland och i USA. De senaste dagarna har jag insett att det finns värre ställen…

Många hävdar att Rumänien är det land i Europa där djur far mest illa. Efter de här dagarnas inläsning tror jag dem.

Det började med att jag såg en banner från Dinas Ark. Det är en såvitt jag kan bedöma välskött och seriös svensk ideell förening som är aktiv i Cluj i nordvästra Rumänien. Insamlade pengar går till att sterilisera gatuhundar så att de inte kan fortsätta sätta oönskade valpar till världen. Hundar som bedöms ha svårt att överleva på gatan tas in för behandling och adoption. Det är sådana hundar som är för små för att kunna konkurrera om maten, handikappade eller sjuka, bor på farliga platser…

Dinas Ark har en kort text om varför gatuhundar blivit ett sådant problem just där. Det gjorde mig nyfiken på Rumänien som är det fattigaste landet i EU. En snabb urbanisering och bostadsbrist där flera familjer tvingas klämma ihop sig i samma lägenhet gjorde att djur övergavs och fick klara sig bäst de kunde. På gatan förökar de sig nu okontrollerat, kämpar till döds om mat och revir, blir överkörda, misshandlade, förgiftade och offer för kommunala utrensningar.

Så småningom hittade jag de två föreningarna  DogRescue respektive Hundhjälpen som också verkar vara seriösa, välskötta svenska föreningar. De samarbetar med den italienska föreningen ”Save the Dogs”  som grundades av en helt enastående människa vid namn Sara Turetta och är verksam i Cernavoda och Medgidia, två städer i sydöstra Rumänien nära Svarta havet. Save the Dogs övergripande syfte är att upplysa det rumänska folket om djurs värde i samhället och djurs rättigheter enligt EU:s konvention för djurskydd. Den gäller i Rumänien sedan 2004 men folk känner inte till den.

Någonstans såg jag en uppskattning att det finns 2 miljoner gatuhundar i Rumänien. En annan källa säger 3,5 miljoner. Medellivslängden för en hund är bara några år men de förökar sig. WHO och biståndsorganisationerna anser att det enda sättet att långsiktigt lösa problemet är att sterilisera, märka och sätta tillbaka. De slakter som görs medför att okastrerade hundar från andra områden får ett nytt territorium där de kan föröka sig, och så är problemet lika stort inom ett år.  Sedan starten 2002 har Save the Dogs steriliserat över 11 000 hundar. Gatuhundsbeståndet i Cernavoda där projektet startade har minskat från 30 000 till 300 hundar (källa här)
Visa större karta

På DogRescues webb finns länken ”Bevismaterial – Burden of Proof”  med filmklipp som jag inte ens vågat titta på, jag läser beskrivningarna och blir förtvivlad. De har också hemska affischer med bilder: ihjälslagna gatuhundar ger pengar och det är förstås svårt att säga nej till för den som inte kan ge mat till sin egen familj. Misären avtrubbar och bristen på resurser är stor.

Via Facebook hittade jag också en rumänska, Stan Cornelia, som fotograferat ett kommunalt hägn. Kontrasten mot de svenskstödda hägnen är hjärtskärande. Hundarna förvaras i små burar tills de dör av svält, skador eller sjukdom.  Nu har jag tittat på så många förfärliga bilder och beskrivningar av hur hundar och andra djur far illa i Rumänien att jag mår illa. Trots det så följer jag fler trådar, och hittar Dutchpuppy.nl (holländska översatt till svenska så det ser lite konstigt ut). På deras nyhetssida samlas liknande rapporter från hela världen, hundar avlivade i Taiwan, en lastbil med 750 hundar i burar smugglade från Thailand… Det tar aldrig slut. :´(

Jag har också via flera källor lärt mig att levande hundar och katter används som bete vid hajfiske utanför Madagaskar. ”De blöder, sprattlar och är gratis.” Alla är inte gatudjur, en del är stulna från sina ägare.

Många hundar blir ”falsk päls” på vinterjackor producerade i Kina. I sak är det inte värre än att minkar föds upp för pälsens skull, men falsk marknadsföring gör det svårt att använda sin konsumentmakt och välja bort pälsindustrin. Vill du inte köpa päls så avstå om imitationen ser för realistisk ut.

Ett av de stora problemen utanför Sverige är ”puppy mills”, valpfabriker som har till uppgift att förse djuraffärer med söta valpar. De är som mest säljbara i åldern 8-12 veckor, sedan avlivas de för att ge plats för nya bedårande småvalpar. Avelstikarna används som boskap. I USA är detta en stor industri.

Även Sverige berörs eftersom öststatsvalpar smugglas till Sverige av kriminella nätverk och säljs via exempelvis Blocket. Det ljugs friskt om valparnas ursprung. Chihuahua-valpar kan visa sig vara små undernärda taxkorsningar som så småningom blir fem gånger så stora eller dör av smittsamma, dödliga sjukdomar.

I det här läget måste man fokusera på det goda. Se hur fint de jobbar i Rumänien på Dinas Ark, DogRescue och Save the Dogs” – och läs artikeln om Sara Turetta, vilken kämpe!

I USA finns också positiva motkrafter mot valpindustrin. Budskapet är ”Adopt – don´t shop!” i betydelsen att så länge friska djur avlivas hos djurskyddshem så ska man inte gynna valpfabrikerna. Många kändisar marknadsför sina adoptioner och det ger resultat, djuradoption är en trend och kanske en livsstil.

.

Ryan Gosling är en kanadensisk skådespelare som adopterat sin hund George från ett djurskyddshem. Skylten i bilden är möjligen en reaktion på det genomslag som Paris Hiltons chihuahua fick hos tonårstjejer, vilket gav ett enormt uppsving för valpfabrikerna.

Jag tror nog att folk tyckte det var ganska stolligt att jag adopterade en hund från Irland. ”Varför importera andras utslängda sopor” när det finns hundar på närmare håll? Men adoption för med sig flera saker. Först och främst innebär det (förhoppningsvis) att ett djur och dess nya familj får ett rikare liv. Varje plats som töms ger möjlighet för djurskyddshemmet att ta in ett nytt djur, och adoptionsavgiften räcker kanske till ännu en veterinärräkning eller sterilisering vilket leder till minskat lidande och färre oönskade valpar. I Rumänien innebär djurskyddshemmens verksamhet att rumäner får jobb och kan försörja sig. Adoptionsexporten och volontärturismen är säkert märklig för rumänerna men kring den växer insikt om ett annat sätt att se på djur. Hjälparbetarna blir goda lokala förebilder.

När man vet att hundratusentals djur avlivas varje år kan man ju fundera på om det gör nån skillnad att adoptera ett enda djur. Svaret är enkelt: för just det djuret gör det all skillnad i världen. Även en liten summa pengar som gåva är värdefull för den som saknar resurser. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

En lista över organisationer som förmedlar hundar för adoption. Där finns också Neverneverland vars grundare Åsa hjälpte till vid Scoobys införsel. Scooby kom från West Cork Animal Welfare Group.

Dricksvatten är en brist i många fattiga länder där det finns gott om sol och havsvatten. Italienske designern Gabrielli Diamanti har konstruerat en solugn som ger fem liter avsaltat dricksvatten under en dag med full sol. Saltvatten hälls i den svarta grytan, förångas av solen, kondenseras och samlas i tråget längst ner. Han kallar den ”Eliodomestico solar still”, solkällan, och har designat den med vanliga, billiga material för att även fattiga hushåll ska ha möjlighet att köpa eller tillverka den. Grytan är av svart metall, stommen av keramik, och tråget är gjort för att bäras på huvudet. Kostnaden är cirka 50 dollar och man kan bidra till utvecklingsprojektet via hans hemsida.

Ännu en bra grej som gör mig glad: Eyejusters säljer justerbara glasögon, tänkta för områden i världen där det inte finns tillgång till optiker. Glasögonen finns för både närsynta och långsynta men på grund av lagar får man inte sälja glasögon för närsynta i västländer. Däremot går det utmärkt att köpa sig ett par justerbara läsglasögon och ge bort ett par glasögon på samma gång. ”Give & Get” heter det briljanta konceptet.

Givetvis går det att justera synen för varje öga för sig. Där har dessa läsglasögon ett klart försprång före de glasögon man köper billigt på macken eller lågprisbutiken. Ryktet (tja, okej, Ny Tekniks reporter då) säger att glasögonen också fungerar perfekt som förstoringsglas när man pillar med små hobbygrejer.

Dessutom får man ett serienummer så att man kan logga in och se vart tvillingparet tog vägen nånstans.

Foto: Joseph Kisyoky

Jag såg ett program på Discovery om Amos Winter som utvecklat en rullstol för riktigt dåliga vägar. Här finns en artikel från MIT om det. Snilleblixten är att kombinera lokalt tillgängliga cykeldelar med hävstångsprincipen.

Jag blev så glad, och imponerad. Varje dag går utvecklare till jobbet för att fixa en kräm som är lite bättre mot rynkor, eller sparar en tusendel på en produktion eller… Men det här utvecklingsprojektet har potential att göra stor skillnad för så många människor. En av testarna kallar den för sin ”ängelmaskin”. Jag gissar att han menar att den ger honom vingar. Prototypen utökade räckvidden från 100 meter till 1,5 km för en kvinna. Storheten i det lilla!

Jag matar fåglar. A matar myror. Vi har diametralt motsatta syften.

När jag var liten såg jag ett program om ungar i Afrika som byggde coola leksaksbilar av läskburkar och ståltråd. Jag var omåttligt imponerad av deras kreativitet och handlag. Lite samma känsla fick jag när jag såg den här TED-presentationen av en kille som byggde ett vindkraftverk när han var 14 år.

(Tips: Klicka på View subtitles och välj ”Swedish” så får du svensk text.)

I hans blogg williamkamkwamba.typepad.com finns flera klipp och många länkar.

Bilden dök upp i ett nyhetsbrev om elbilar som jag prenumererar på. Jag tittade länge på den. Vad gör kvinnan? Hon producerar nåt, direkt på marken. Lertallrikar, nåt slags (läs mer »)