Hos oss står en jättestor ampellilja, även kallad salladsbaren, på golvet för självplock. Egentligen är det Scoobys magknipsmedicin men Kasper låter sig också väl smaka.
”Det är vi och Kvantum som har salladsbar”, konstaterade A.
”Men vi har egenodlad”, sa jag viktigt.
”Hm. Vår salladsbar är ju odlingen”, kontrade A.
Färskare än så blir det inte.
… och vi har ytterligare fyra stora, fem små och kanske tio miniknyten på tillväxt. Inte illa av tre paprikaplantor i köksfönstret.
I fjol råkade jag ha död på A:s tjugo år gamla hibiskus. Därför gläder det mig nu att kunna presentera dess ättling med två blommor och ett tiotal knoppar. (Tack för sticklingen, mamma. :-)
Den är dessutom välväxt, lika hög som jag och nu har den börjat grena sig. Snart får den inte plats i fönstret. Nåja, det blir ett senare problem.
Nja. Den ser väl inte så mycket ut för världen, min lökrabatt.
Men om man kryper närmare, så kan man se en humla som hittat vårens första skrovmål. Bara en sån sak, en humlerestaurang där det tidigare inte funnits, vilken lyckad etablering!
Och kommer man ännu längre ner så ser man att krokusarna sträcker sig lika stolt mot skyn som lyktstolparna.
”Innuendo” är en ny triumftulpan, alltså den sorten som vanligen hamnar i buketter. Jag fick sju lökar som jag planterade i en kruka.
Nu ser jag att de gärna kunde haft sällskap av pärlhyacinter, vita hade passat fint om jag haft några. Det är inte troligt att de här lökarna orkar blomma om nästa år, triumftulpaner är oftast ”engångs”.
Än ser det glest ut på källarbacken men jag hoppas att dessa tvåhundra snökrokusar, crocus tommasinianus, ska multiplicera sig som det sägs.
Lilla ljuslila ”Barr´s Purple”…
… och ”Ruby Giant” som är synbart kraftigare både i växten och i färgen. I verkligheten tycker jag att den drar åt blått.
Kajo är ett alias för Karin Johansson. Bor tillsammans med Arla och katterna Tjadden och Nuffe på en liten gård där gräsmattan får ge plats för fruktträd, rosor och perenner. Driver ett företag. Gillar min Mac och te med mjölk. Välkommen. 
