kajo.info.se

Concerto har passerat sin bäst-före-dag. Jag borde klippa dem för att ge plats åt nya stjärnor. Nu kommer vita narcissen ”Thalia” och små tulpaner,  orangegula ”Shogun” och  gulvita ”Tarda. Pärlhyacinterna fyller farstun med god doft.

Men ÅÅÅÅÅH! Myrorna försöker boa in sig i blomkrukan igen.

Det är dödsstraff på det, hörni? Översvämning blir det! Slagregnet kommer, sanna mina ord! Stora mördarhandsken spårar upp de flyende och bara <splatt>… Ond bråd död, säger jag. Låt bli min blomkruka om livet är er kärt.

Concerto vränger ut och in på sig själv i solbadet.

Kaufmanniana-tulpanen ”Concerto” är en av de tidigast blommande tulpanerna.

Av någon anledning kommer jag att tänka på fågelungar, äggskal och äggula..?

Ju soligare, desto mer öppnar sig blomman. Två av 18 blommor har ett grönt band, som man annars brukar se på viridiflora-tulpaner.

På kvällen stänger sig blommorna igen. Mellan tulpanerna kommer knoppar av orkidénarcissen ”Thalia”.

”Stor vårstjärna” hette tidigare chionodoxa luciliae, numera scilla luciliae. Den mindre och vanligare vårstjärnan heter forbesii.

Så här blå är de inte, snarare lavendel-ljuslila.

I går hade jag mer nära naturen-upplevelser än jag skulle önska.

Först var det upptäckten av en bäck i jordkällaren. När jag konstaterat att det varken var pumpen, rören eller brunnen som sprungit läck satte jag igång att släpa upp alla växter till fjöset. De flesta verkar ha klarat sig utom en back röd rudbeckia som drunknat i en pöl iskallt vatten. Jag vågar inte ställa ut växterna än eftersom det ska bli –10 i helgen.

Bäcken är helt klart en årligen återkommande feature i jordkällaren. Man kan se att tidigare försök att stänga ut den varit lönlösa. Jag förstod nu varför det är ett brett urtag under karmen till innerdörren. Det är för att bäcken ska kunna rinna ut till avloppet som vi också funderat lite över. Det är som det är. Jag ska gräva ett bättre dräneringsdike och fylla upp på sidorna med grovkross så att inte bäcken kan skapa ett helt delta på källargolvet.

Efter nästan två timmars bärande och baxande kom jag in. Medan tevattnet kokade upptäckte jag att krukväxterna måste vattnas.

Då var det dags för nästa naturupplevelse: Svartmyrorna hade denna dag flyttat upp från husgrunden och in i en stor kruka i sovrummet. Det kryllade av myror i krukan, på växten, på fönsterbrädan, gardinen, väggen, golvet… Jag bar ut boet till en snödriva bakom ladugården. Nu har jag dammsugit myror, försökt dränka myror (de simmar utmärkt) och övergått till att krossa myror.

Förr var det på sin höjd mygg och broms som jag kunde tänka mig att slå ihjäl. Märkligt hur ett myrbo tre decimeter från huvudkudden kan förändra en människa.

Så här såg de ut för en vecka sedan…

… och nu har de redan växt förbi lampan. De får tilläggsbelysning tolv timmar per dygn och det har varit varmt, kring 10-12 grader. Kaufmanniana-tulpanen Concerto och vårstjärnan chionodoxa luciliae är tidigast men det är ingen styrsel på vårstjärnorna så den kombinationen är jag lite missnöjd med. Pärlhyacinterna ser frodiga ut och står rakt och fint. Några hade antydan till knopp redan när de kom ur källaren men där har det inte hänt så mycket mer. En orkidénarciss Thalia börjar visa knopp. Kanske kommer de att blomma samtidigt.

Förra vintern när jag dök ner i frökatalogerna samlade jag på mig ”blå kavaljerer” till mina rosor, sådana kombinationer som jag sett på bilder i tidningar och böcker. Perovskia, lavendel, stäppsalvia, kantnepeta, oxtunga, silverrisp… Sedan köpte jag några till på tradera: en pärlemofjärva, några anisörter.

Så småningom förstod jag att de är tveksamt härdiga här. Dessutom gick det inget vidare med mina sådder, de plantor som kom upp blev inte mer än små rosetter på hela sommaren och sniglarna festade på de flesta tills bara stumpar och bladskelett återstod. Jag skyfflade ner krukorna i jordkällaren. Några är det liv i, än så länge. Var ska jag göra av kinkputtarna?

Så är det riddarsporrarna som jag prompt vill ha trots att jag vet att de faller omkull av vind, och här blåser det konstant.

Nu har jag en idé som håller på att äta hål i huvudet på mig: En blå rabatt längs den varma, vindskyddade fjösväggen. Upphöjt, väldränerat och med några våder silverfärgat murnät som fyller dubbla syften, att fästa riddarsporrar i och låta klematis klättra på. Nu samlar jag  blått som är härdigt och har lång blomningstid. Isop, förgätmigej, nävor och höstflox. Och vårblått, så klart, Till det lite silver och vitt kanske.

Det är riktigt dålig smak om man får tro esteter och färgexperter. Blå färger blir inte bra i solsken och säääärskilt inte mot falurött som är en mycket krävande färg. Så säger de.

Häpp. Vi får väl se.

Än ligger snön djup på gräsmattan. Det är morgon och nästan skare. Scoobs och jag har baxat fram tunga krukor med höstplanterad blomsterlök. Jag hade magasinkärra när jag ställde in dem i jordkällaren. Nu fick snösläpan göra tjänst som dragfordon.

Här står de gula stjälkarna under tilläggsbelysning i kallfarstun och grönar på sig.

Jag hoppas att krukorna ska blomma fint till påsk men somliga individer har visst mer bråttom än så. Här spurtar en liten blålila chionodoxa luciliae mot ljuset på bara drygt ett dygn.

Ute tinade vårlöksrabatten fram tvärt över dagen. Jag har jämfört med bilder tagna 1 april i fjol och snösmältningen är minst två veckor tidigare i år.

Får jag presentera Semu, Kaunitar och Blonde. De flyttade hit i fjol från Kivistik, men växte klent och har inte blommat här hos mig.

Här är Mari (översta tre bilderna) samt Huvi och Marmori. De kom i samma paket från Kivistik men bilderna är från vår trädgård. Mari är blomvärldens motsvarighet till avblekbar skimmel; slår ut ljuslila, övergår till ljusblå och blir så småningom vit. Bilderna är tagna 8, 14 och 27 augusti av samma blomma. Huvi blommade redan på min födelsedag i juli och fick tre blommor. Marmori sätter knopp parvis och de 16 blommorna räckte från augusti till långt in på hösten.

Här ovan är årets beställning från Kivistik, i bokstavsordning:
Aliide, Arabella, Comtesse de Bouchade, Entel
Flamingo, Hagley Hybrid, Huldine, Ilka
Piilu (köpte jag även i fjol men den tog sig aldrig), Roko-Kolla, Silmakivi, Triinu
Uno Kivistik, Vetka, Yaichi och clematis mandshurica, stor styvklematis

Jag har sått frön av gullklematis, skogsklematis, alpklematis, kronklematis och stjärnklematis. I fjol gick det inget vidare med sådderna men skam den som ger sig. Dessutom har T, K och mams några klematisar på min vill-ha-lista: Viola, Rüütel, Saalomon, Tiiu, Valge Daam och Ville de Lyon (antecknar ni, ladies? :-). Hm, ja, när jag tänker på det. Guernsey Cream förstås, oemotståndlig även om jag inte tror att den klarar sig här, och Albina Plena, Riga, Södertälje och några till.

Hur många klematisar behöver man? Än så länge är svaret uppenbarligen: fler.