Efter drygt ett dygn med Telias mobila bredband konstaterar jag att
Jag har i hemlighet varit lite avundsjuk på folk som kan rita i 3D. För all del på folk som kan rita i 2D också… Jag kan rita roliga streckgubbar på papper, enkla perspektivskisser med penna och så vet jag teoretiskt hur man konstruerar ett centralperspektiv. Längre gick inte teckningslektionerna i skolan.
Senaste åren har folk runtomkring mig producerat 3D-bilder som får mina egna alster att likna grottmålningar. ”Google Sketchup” har de sagt, som om det skulle förklara allt. Jag minns att jag för länge sedan tittade på verktygslådan i programmet i ungefär tre sekunder och avfärdade det som något på rymdforskningsteknik-nivå. Det fanns inte en enda knapp som jag kände igen.
Men nu har jag en het önskan att kunna göra en del bilder i 3D, och därför bestämde jag mig för att åtminstone försöka förstå mig på programmet. Jag såg framför mig ändlösa timmar allokeras innan minsta resultat skulle kunna skönjas. Jag kunde liksom inte greppa hur ett 3D-program arbetar.
Det borde ju kunna finnas några tutorials?
När jag nu tittat på den första 3-minutersvideon är jag såld. Bara rita en fyrkantig bottenplatta och sedan dra upp den till en mjölkkartong. Fantastiskt! Och det är gratis…
Har du hört talas om ”molnet”? Det ingår numera i den ordinarie webbvokabulären. Cloud computing är det nya hippa.
Som jag förstått så är molnet i princip en utveckling av gamla klient-server-systemet, för er som minns det. På stora arbetsplatser och skolor hade man en huvuddator (server) och massor av klienter som i princip bara var tangentbord och skärm. Om man kopplade loss klienten från datornätverket så kunde den nästan ingenting. Det smarta med den lösningen var att man inte behövde uppgradera program och minne i 512 olika datorer, det räckte med att uppgradera servern så fick alla del av detta via klienten.
I alla fall. I molnet är det som vi hittills kallat ”program” (som Photoshop, Word etc) istället omstrukturerat till ”tjänster” som man använder via sin webbläsare. Min dator blir då klienten, och servern finns nånstans ute på webben. Det är en bra lösning under förutsättning att man har fast uppkoppling.
I dag råkade jag snubbla över en tjänst som jag är ganska säker på är en droppe i molnet. Pixlr är ett bildredigeringsverktyg som ser ut och fungerar väldigt likt Photoshop, men är nåbart från vilken gadget som helst med internetuppkoppling. Det krävs förstås att den kan köra Flash (och det kan inte iPhone till exempel). Pixlr arbetar med typsnitt och bilder i ens egen dator, man behöver inte registrera sig eller ladda upp något. Man kan välja svenska som arbetsspråk.
Jag har en gammal version av Photoshop och i den saknas röda ögon-reducering, vilket finns i Pixlr. Jag kan också ha nytta av tjänsten när jag använder andras datorer; det går fortare att använda Pixlr som jag redan förstår än att installera och lära mig något annat gratis-bildverktyg som exempelvis Gimp eller Seashore (för Mac).
Vill du läsa mer så har Svenska Dagbladet gjort en spaning på framtiden för molnet här »
Jag är banne mig en hopplös pryltok. Jag skulle ju bara räkna ut varför headset-mikrofonen inte funkade, och nu har jag plötsligt begär efter en sån här söt webbkamera! Jag har ju en inbyggd webbkamera i skärmen men den är fast. Sötprylen ”Buddy” har klämma, ”kropp” och sladd och kan alltså placeras på många olika sätt för att ta andra sorters bilder.
Det fanns förstås en självklar anledning till att A:s datorheadset inte funkade med min mac. Porten på baksidan av min iMac är inte en vanlig, strömförande mikrofoningång utan en passiv ”linjeingång” för ljudkällor med egen strömförsörjning. Linjeingången kan alltså inte förse headsetets mikrofon med ström och därför hörs inget.
Om man har mac och vill ta in ljud så kan man till exempel använda:
1) ett headset med usb-kontakt (för usb-kontakten kan försörja mikrofonen med ström)
2) en mikrofon med egen strömkälla (läs batteri)
3) en usb-gadget som fungerar som en hub och kan koppla flera olika ljudkällor till datorn
Det här headsetet från Skype är (förstås) optimerat för att skajpa med, dessutom till bra pris (200 kr medan andra usb-headset börjar kring 400 kr och uppåt) OCH… det är hopfällbart! I like that. Även om jag förmodligen inte ska ut och resa med det så har jag en skrivbordshurts där alla mina usb-prylar som inte används dagligen ska trängas. Stuvbarhet är alltså ett klart plus.
Sen kikade jag in på Apple store och hittade den här usb-grejen som hanterar mikrofoner, instrument och även är en genväg till att spela in sina gamla LP-skivor och kassetter (om det finns nåt ljud kvar på dem…).
Jag vill ha en sån och en sån och en sån… Jädra skit.
I morse vaknade vi till iPhonens sprött klingande spa-musik, istället för till den riktigt förfärliga väcka-döda-trudelutten som A hade som väckarsignal i sin gamla mobil.
Jag tror att det förbättrade mitt morgonhumör med minst 17 procent. :-)
På nyårsafton hade vi besök och en av gästerna hade en iPhone 3GS med sig… Det kunde ju bara sluta på ett sätt. A satt och lekte med den lilla dosan hela kvällen tills batteriet tog slut.
Nu har han en egen, och gör sitt bästa för att överföra viruset till mig.
A brukar säga att man aldrig ska kasta nåt. (Och han lever som han lär…) Nu får jag kanske ge honom rätt. Jag har tänkt kasta mina gamla SCSI-scanners eftersom min dator saknar drivrutiner och SCSI-kontakt. Enda anledningen att de fortfarande finns kvar är att de är undanstoppade i ett förråd.
Nu hittade jag en programvara, VueScan, som stöder mer än tusen gamla scanners, däribland mina, inklusive den SCSI-till-USB-konverterare som jag köpte men aldrig har använt. Programvaran kostar 40 dollar och man kan provköra den gratis. En programvara – alla scanners, känns som ett rätt bra sätt att inte bidra till sopberget?
Hmm, jaa. Eller så kan man ju betala lite mer och få den här lilla godingen från Kjell & Company, (som jag suktade svårt efter redan för ett år sedan) – men till den finns ju inte drivrutiner för Mac. Håhåjaja.
Så läste jag i nåt sammanhang att Bildinsamling (Image Capture) finns inbyggt i Mac:ens operativsystem och tydligen är betydligt förbättrat i Snow Leopard jämfört med Leopard som jag har.
Om jag köper den där söööta lilla MacBooken som jag suktar efter så får jag Snow Leopard med den. Den finns just nu hos Macoteket för 8000 spänn, som hittat.
Men så läser jag min gamla scanner-rambling och påminns om att jag hittills redan spenderat tusentals kronor på scanners men fortfarande inte har producerat bilder i någon nämnvärd omfattning. Det är möjligen något annat det sitter fast i.
Weeee! Det här är den mest fantastiska produkt jag sett på … hela året, kanske? Den heter Stepon och är alltså en arbetsplattform i form av en konsolhylla som man hänger på två stegar… istället för att bygga en stor otymplig byggställning eller vingla på en enda stege när man ska upp och skruva, måla eller skrapa på väggen. Helt suveränt för en som alltid-alltid är lite för kort i rocken. Dessutom lätthanterlig: väger bara 8 kilo. Kostar 2000 riksdaler inklusive moms och finns hos Verktygsboden.
En sån måste jag ha…
A brukar kommentera mina habegär i verktygsbutiken med ett ”hmpf, är du medveten om att du genetiskt sett ska gilla smink, skor och handväskor?”.
För ett par dagar sedan kollade jag utbudet på skruvdragare. Att det ska vara så svårt! Min gamla som jag haft i några decennier minns jag inte hur jag kom över. Möjligen fick jag den i present av pappa. Det var en för sin tid normalstor, normalklumpig, normalsvag borrskruvdragare med ett batteri som ständigt var urladdat när man skulle använda den.
Nu vill jag ha en ultralätt, kompakt, superstark borrskruvdragare med lång batteritid, låg självurladdning och lågt pris. Det är minst två kriterier för mycket för att ekvationen ska gå ihop.
Det finns skruvdragare, och så finns det borrskruvdragare. Det finns kompakta på cirka 1 kilo, och normalstora på omkring 2-3 kilo. Det finns de som drivs med 10,8 V, 12 V, 14,4 V och i några fall 18 V (men inte inom min budget). Vissa har metallhydridbatterier, andra har litiumjon. Några levereras utan batteri, de flesta med ett batteri och ett fåtal med två batterier.
Vissa har två växlar, några har automatväxel. Vanlig motorprestanda verkar vara kring 500 varv per minut i lågväxel, och om det finns, så ligger högväxeln på max 2000 rpm. Moment finns det alltid i flera steg, från ungefär 7 till 24 plus borrläget. Newtonmeter från 3 till 30, om man inte köper en för betongväggar som når upp till 100 Nm.
Det finns röda, gröna, blå, gula, grå och svarta.
Prisgrupper: 200, 500, 700, 900-1000, 1200, 1500, 1700, 2500, 3000 kr.
… och då har jag bara kollat i tre kataloger.
Hur sjutton sorterar man ut den bästa kompromissen?
Jag tror inte att jag behöver borra särskilt ofta med den, jag har ju en borrmaskin med sladd, men OM, så vore det ju bra med en högväxel så att borrandet inte urartar till ”göra glöd med träpinne”. Eller har egentligen valet av borrstål större betydelse än maskin?
Jag tror inte att jag behöver två batterier, men lider hårt av ”bra att ha”-åkomman. Klart, man kan ju köpa till ett extra.
Jag vill ju helst ha en kompakt, men orkar den lägga takplåt en hel dag? Eller trall? Eller dra ankarskruv? Vågar man lita på angivna Nm? Och hur mycket suger det ur batteriet? Vad blir den praktiska skillnaden mellan 10,8 V och 14,4 V?
Jag skulle verkligen inte göra en djup grop runt det här, jag skulle bara köpa en som verkade tillräckligt bra. Men man vill ju ändå veta att man valt rätt… ;-)
Kajo är ett alias för Karin Johansson. Bor tillsammans med Arla och katterna Tjadden och Nuffe på en liten gård där gräsmattan får ge plats för fruktträd, rosor och perenner. Driver ett företag. Gillar min Mac och te med mjölk. Välkommen. 