Vi bor numera i ett blåshål. Den här drivan hänger på ladugårdsgaveln där vi parkerar bilarna. Det har den gjort sedan ovädret i mellandagarna. ”Nån borde peta ner den där så att den inte ramlar på bilarna”, säger A ungefär en gång per dag. ”Jaa, eller i huvudet på oss!”, säger jag. Men nån har fortfarande inte gjort det, och drivan verkar ju hänga bra där den hänger. Tills det blir tö. Då kommer den ner självmant, om inte förr.
Här framför logen bygger jag en snötipp. Den ser kanske inte så mycket ut för världen men det är redan ganska mycket snö där. En gång när jag kom i full fart med snösläden klev jag utanför min noggrant trampade ”ramp”, och for igenom nästan till skrevet. I farten dunkade jag in snöslädens handtag mellan nästippen och överläppen. Gjorde väldigt ont. Lite arg blev jag. Sen kom jag på att jag kanske hade kunnat råka slå slönder glaskronan på framtanden om det velat sig illa. Då kändes det genast lite bättre. Och så äälskar jag spetsmönstret som björkarnas skugga lägger på logtaket.
Det här är utsikten från vår infart, och från kammaren och salen. (Minus träden och buskarna på vår tomt som väl kommer att skymma det mesta med grönska i sommar kan man förmoda.) Bortom ängen ligger sjön och Annersia (andra sidan, det vill säga Marieby). Mitt i bilden ligger kyrkan som syns tydligt på kvällarna när den är upplyst. För ett tag sedan såg jag en inbjudan till en timringskurs. Det var något bekant med bilden och ändå inte. Plötsligt insåg jag att den var tagen från andra sidan viken, precis mitt emot vårt hus. Vintervyn du ser här…
… ser sommartid ut så här från andra hållet. När jag träffade Erika & Johan som äger Fursteli gård där kurserna hålls, skämtade jag med dem att vi kan skicka morse-signaler till varandra. (Eeeh, varför skulle vi det liksom?) De log artigt. Well, det var en utvikning. Kom bara att tänka på det när jag pratade om kyrkan.
Trädet hos grannen, mittemellan de fyra gårdar som från början var en.
Kommen så här långt på promenaden hade Scoobs hunnit göra sina ärenden och ville gå hem. Han frös om fötterna. Till höger syns en bit av gaveln och taket på vårt hus, grått med röda fönsterbågar. Inga lockrop hjälpte. Scoobs: ”Jag hör vad du säger, men jag struntar i dig för jag vill gå hem! Det är kallt!”
Så vi gick hem. Men jag var tvungen att stanna till och knäppa en bild till på utsikten från vårt tomthörn. För att låna ett uttryck från Kicki: ”Vi bor i ett julkort!”
Julkransen hänger fortfarande på ytterdörren. Jag har nu bestämt att det är en vinterkrans. Stylingen med vitt ludd är courtesy of dimma och Kung Bore. Ingången vetter åt öster och där kommer ingen sol att värma på länge än.
Rustade med strumpor på hunden kom vi äntligen iväg. På kvällarna kan man stå här ute på hägna och se alla ljusen glittra från mils håll. Vackrast är pärlbandet av lampor på Vallsundsbron, en av Sveriges längsta broar. Till höger om Vallsundet skymtar Frösön mellan trädtopparna. Jag gissar att man kan se till A:s jobb härifrån, eller kanske lite längre nerifrån backen. Han skulle kunna köra gent med skoter istället. Fast det blir ju jobbigt på sommaren. Snöskotrar flyter inte så bra har jag hört.
Nedanför järnvägen går min första lilla snöskostig, som knyter ihop två vägar så att det äntligen går att gå runt, istället för bara fram och tillbaka längs byvägen. Första gången jag kommenderade ut Scoobs i snön här var han väldigt skeptisk. Sedan när han upptäckte att stigen bar honom så gjorde han galna glädjeruscher tills han sprungit av sig alla strumporna. Jag hittade tre. Den fjärde gömmer sig ännu i snön. Tur att jag sytt ett reservlager.
Kajo är ett alias för Karin Johansson. Bor tillsammans med Arla och katterna Tjadden och Nuffe på en liten gård där gräsmattan får ge plats för fruktträd, rosor och perenner. Driver ett företag. Gillar min Mac och te med mjölk. Välkommen. 