kajo.info.se

När föräldralöse kullminstingen Sverker kom till oss i torsdags kväll vägde h*n 247 gram och var full av intorkade bajsklumpar, matrester och söl, så det blev bad i handfatet. Jag säger h*n för vi är inte helt säkra på att det är en hane. A har bestämt att kattungen heter Sverker i vilket fall. Kattungen verkar nöjd med det för den kommer när man ropar. :-)

Jag konsulterade kattuppfödaren Katarina som berättade att en kattunge från födseln bör öka i vikt cirka 100 gram i veckan och vid 8 veckor bör den alltså väga omkring 800-900 gram. Ni förstår ju själva att det är en mycket, mycket liten katt som flyttat in hos oss… Objektivlocket som jag petade in som jämförelse är 52 mm i diameter. Kanten som syns ovanför huvudet är sockeln till köksskåpen. Kissen har med god aptit ökat 40 gram i vikt på två dygn, så det här ska nog gå bra ändå.

Kasper har inte accepterat det lilla pyret än, men Scoobs hade en pytteliten sängkompis i natt och fick vara tuggleksak i morse. Både A och jag får också mycket gos och bus. Myyyys!

I eftermiddag får vi en kattbäbis! En liten luddig av oklar härkomst, kön och ålder som Kasper ska bli fadder åt. Mamman blev nyligen påkörd och dödad, men ungarna är i alla fall så pass stora att de kan äta själva och gå på lådan.

Det första jag gjorde i morse var att ta ner svärmors handvävda, golvlånga gardiner… :-)

Vi var på återbesök hos veterinären i går. Fredag eftermiddag, proppfullt i väntrummet, en timmes försening i schemat och massor av minusgrader så det gick inte att vänta utomhus. Vilken pärs!

Hittills har det gått bra, upplyste jag veterinären. Scoobs är glad och rörlig, han verkar inte ha ont och han tål medicinen bra. Nu har Scoobs fått recept på en månads full medicinering till och därefter nedtrappning av dosen under sex veckor. Jag måste nog hämta almanackan och skriva datum på fusklappen.

Dessutom fick vi hjälp av en av de superrutinerade djurskötarna att klippa klorna. Det tog bara några minuter och inför detta under av professionalitet hade Scoobs inget att komma med. Bara det var nästan värt återbesöksavgiften. :-)

Om man är TV-tillverkare, och vill få folk att upptäcka att man gjort en LED-TV, vad gör man då? Hyr in en massa får, vallar dem i en backe, och lägger upp det på youtube…

(Detta är ett exempel på viral marknadsföring, alltså reklam som folk blir så förtjusta i att de sprider den vidare till sina kompisar. Andra exempel var Volkswagens pianotrappa och bottenlösa soptunna som jag tipsat om tidigare.)

Fredag kväll är det tänkt att Scoobs ska tvärsluta med sina smärtstillande och antiinflammatoriska tabletter, från fyra om dagen till noll. Det känns läskigt tycker matten. Tänk om han får ont under helgen? Nu har matten tjatat åt sig ett recept på en burk Rimadyl till, så att vi har om det behövs. Kontrollen om han behöver smärtlindring eller inte gör jag helst på vardagar under kontorstid…

Annars är han som vanligt, fast lite sur över att han inte får hälsa på sina kompisar… Han har längtat efter fjällan Simba hela veckan, försökt dra iväg åt hennes håll varje dag, och häromdagen råkade vi möta henne i parken så då fick de förstås hälsa. Men M och jag hängde som blytyngder över hundarna så att det inte skulle bli en massa bus och sprätt. Otroligt fånigt tyckte Simba som anser att Scoobs är som gjord för att jaga, tackla, boxa och sätta tänderna i.

Vovven är bekymmersamt pigg. Han hoppar och studsar och matten springer efter och säger ”nej-nej, ta det lugnt nu!”

Värktabletterna verkar alltså göra sitt jobb. Extra plus för leverpastejen som de är inrullade i, hälsar vovven.

Vi skulle ha tagit bort morfinplåstret igår kväll men det sitter fortfarande kvar eftersom matten är lite blödig när det gäller att rycka bort saker som sitter fast. En tabortspray för plåster vore nåt att uppfinna. Matolja kanske?

A kommenterade att nu när Scoobs trippar på i sin vanliga jackrussel-stil* så inser han att det var länge sen som han gjorde det… (*en liten terrier med karaktäristisk gångstil, benen går som trumpinnar och hunden verkar flyta ett par centimeter ovanför marken)

Det är snart läggdags den tredje dagen med Scoobs diskbråck. Han är så duktig och petar inte på sitt morfinplåster, så han slipper ha tratt. Han har inte ont, får gå själv i trappan och trippar på som vanligt ute. Han är fortfarande lite skeptisk till det nya upphöjda ”matbordet” men det fungerar bra. Han äter sina två dagliga doser antiinflammatoriska, smärtlindrande tabletter inrullade i ugnsbakad leverpastej (som vi knycker av A).

När M hörde vilken tablett han fått sa hon att den medicinen gett två av hennes ”gammelhundar” flera extra år med bra livskvalitet.

Just nu känns det hoppfullt.

Den här familjen har för tillfället tre stukade individer. Scoobs med sitt diskbråck och morfinplåster. A som fick öronkänning av Scoobs smärtskrik. Och så jag, som håller på att oroa ihjäl mig för dem båda, har träningsvärk lite här och där och tycker att allt går som i uppförsbacke. De senaste dagarna har ingenting varit gratis.

Scoobs kan röra sig i stort sett obehindrat och han skriker inte längre, men han ser tilltufsad ut och är orolig, går runt och piper. Jag får absolut inte bära honom och det känns som ett värre övergrepp att kriga om det än att låta honom gå själv i trapporna, men det ger mig förfärligt dåligt samvete.

A ramlade ner i ett grått hål när han upptäckte hur lite som behövdes för att han ska få ont igen. I går kväll efter jobbet var han alldeles utsliten.

Ett timme efter läggdags i natt fick vi kliva upp och klä på oss för en felsökningsexpedition i källaren. I tillfälligt halvvaket tillstånd insåg jag att strömmen måste ha gått eftersom min värmedyna inte var varm. Strömavbrott i det här huset brukar betyda att motorskyddet på värmepumpen har löst ut – och så var det även nu, men det är nya konstiga fel varje gång och till sist blev vi tvungna att väcka hyresvärden. Han var för all del ganska glad, för alternativet kunde ha varit att vi alla vaknat med bara några få plusgrader i huset i morse.

I dag har jag försökt få A:s headset att fungera med min dator eftersom jag behöver använda Skype i jobbet, men micken registrerar inget ljud. Jag letade efter ett annat headset i en låda på vinden men hittade det inte. Morr.

Efter en förfärlig och lång natt öppnade djursjukhusets växel kl 07:00 och då satt jag vid telefonen och slog direktnumret med snabbknapp. Vi fick tid kl 08:30.

Lilla hjärtat vägrade kliva upp ur sin säng så jag fick kravla mig ner på golvet, lyfta upp honom och bära honom till bilen. (Nu har jag också lite ont i ryggen faktiskt, efter många omgångar lyftande, vridande och bärande på liten motsträvig hund…) Men vid bilen fick jag ställa ner honom för att kunna öppna bildörren, och då hoppade han in själv – samtidigt som han skrek hjärtskärande.

Detta skulle senare tolkas av veterinären som ett gott tecken (och inte som matteförsumlighetsmisshandel) tack och lov. Att han faktiskt kunde hoppa bevisade att problemet inte satt längre bak i ryggen där det hade varit allvarligare.

På djursjukhuset återsåg vi oväntat den snälla och mycket engagerade veterinären som hjälpte Scooby efter den svåra brännskadan i augusti 2003. Hon har nyss börjat jobba där, för bara en vecka sedan, och i går(!) började även hennes kollega skelett- och smärtexperten, som lovat hjälpa till vid Scoobys undersökning. Han fick alltså ett mycket bra team och matten kände sig lite tryggare.

Scoobs har ett diskbråck i nacken, på det stället där halsen övergår i ryggen. Allt som orsakar att han måste sträcka på halsen gör förtvivlat ont, och det är därför han inte kan/vill äta mat ur koppen på golvet eller resa sig upp från sängen. När vi kom till veterinären hade han varken kissat eller bajsat sen i går kväll, och det var bekymmersamt, för om han inte kan kissa så finns det inte mer att göra, då är nerverna skadade eller i kläm. De föreslog att han skulle stanna på sjukhuset för utredning i dag.

Efter stora mängder smärtstillande så kunde han både kissa och bajsa själv – goda nyheter nu på förmiddagen – så i kväll får jag ta hem honom och då ska han vara ordentligt lullig så han kan sova gott i natt. :-)

Han ska vila, får inte gå i trappor eller leka, och han ska ha sin mat på bordet i lagom höjd. Och så ska han ha det varmt och dragfritt, så då vågar jag inte lämna honom hos momma där han skulle ha sluppit trapporna. Nu får vi nog ha krig varje dag för Scoobs avskyr att bli buren, och om han är bedövad av smärtstillande så förstår han knappast vad bärandet ska vara bra för.

Om några dagar ska det göras en ny utvärdering. Det går inte att säga hur skadan kommer att utveckla sig. Operation är inget realistiskt alternativ ansåg veterinären. Scoobs skulle i så fall remitteras till specialistklinken på Strömsholm till en kostnad av cirka 50.000 kronor och prognosen är inte god.

Varför har Scoobs fått diskbråck? Tja, det går inte att svara på. Det kan vara en gammal belastningsskada i grunden, eller så har det bara uppstått en ond cirkel där han haft lite ont, spänt sig, fått mer ont, inte velat röra sig lika mycket, blivit stelare, spänt sig mer, fått mer ont… Kanske orsaken är för lite motion och massage? Såna tankar kan en orolig matte marinera sig i.

Älskade pälstussen Scoobs har ont och jag vet inte var eller varför. Jag troor att det är i axelpartiet, ovanför frambenen. Förut i dag haltade han lite men inget alarmerande. Nu i kväll har han börjat skrika hjärtskärande när han ska resa sig eller vända sig i sängen. Att gå i trappor är inte att tänka på så jag bär honom. På nattpinken hade han så ont att han vägrade kissa … varför-varför-varför måste de alltid bli sjuka efter kontorstid?