kajo.info.se

Jag prenumererar med förtjusning på olika magasin, och har en ständig bytescirkus. När det nu var dags att förlänga prenumerationen på en av favoriterna, så tipsade förlaget samtidigt om sin webb där man kan uträtta ärenden och få fina erbjudanden. Oemotståndligt. Istället för att helt enkelt betala med det utskickade inbetalningskortet (8 nr för 25 kr/st) valde jag 12 nr för 25 kr/st samt fick en julduk och rabatt på en ny tidning, och så anmälde jag mejladress och fick ett gratisprovex.

Hmm. Jag kan inte riktigt bestämma mig om jag ska vara nöjd eller om jag ska känna mig pinsam… :-)

A tröttnade för länge sedan på denna envetna adresserade reklam, men orkar inte ta reda på hur man kan sätta stopp för den. Få se om det här biter. ”åter avsändaren, returorsak: spam!” står det på kuvertet som han tänkte slänga i lådan i morgon.

Ett bättre sätt är förmodligen att begära spärr via Postkodlotteriets hemsida.

Förr har jag bara flyttat in i en lägenhet och utan större funderingar levt med den utrustning som funnits där. Nu är jag besatt av idén att när jag själv får (måste) välja vitvaror, så måste jag välja RÄTT!

Jag köpte tester av kylfrysar och kombinerade tvätt/torkmaskiner för 50 kr av Råd & Rön, och fick tester av tvättmaskiner och köksfläktar på köpet. Säkert 40 sidor som jag sparat som PDF och bläddrat fram och tillbaka i. Och så har jag ryckt i intervallreglage och tryckt på sorteringsknappar hos tretti.se och vitvarumaklarna.se. Energimyndigheten ger bra information om kylfrysar och vad man ska tänka på, men testet är gammalt.

Jag kan nu säga att visst är det intressant att läsa tester, men de går inte att använda som köpråd. Tillverkarna har bytt modellbeteckningar och det finns 300 eller 500 varianter av varje produkt att välja bland. Varje märke finns i ett 30-tal modeller med snarlika beteckningar. Det är omöjligt att veta vilka modeller som är uppföljare till de testade. Läser man på lite i varumärkesdjungeln ser man också att varje koncern äger ett tiotal varumärken. I vissa fall är det bara namn och modellbeteckning som skiljer på i övrigt identiska produkter.

En annan iakttagelse är att det från testresultatet inte går att rangordna tillverkare, varumärke eller prisklass heller. Till synes likvärdiga modeller av samma märke, några rentav i samma prisklass, får betyg som varierar mellan testets topp och botten. Siemens KG36NA13 är testvinnare med 77 poäng, tätt följd av Siemens KG39NA93 på 72 poäng, medan Siemens KG36NX23 blir testjumbo på 38 poäng med i princip obefintlig nedkylningsförmåga. Hur sjutton skulle man kunna ana det?

Funktion är förstås grundkriterium 1: Man vill ju inte släpa hem en frys som inte kan frysa maten, eller en tvättmaskin som inte tvättar rent? Ska man tro testerna så finns det ett brett utbud av apparater som inte gör sitt jobb, så det är ju en besvärlig situation. Men när det kommer till kritan, så spelar ens personliga förutsättningar och preferenser in och då hamnar testresultaten ännu längre bort som beslutsunderlag.

* A anser att en kylfrys ska ha dubbla kompressorer (en för kylen och en för frysen), men i moderna kylfrysar hör det till undantagen.
* Jag tycker att automatisk avfrostning måste vara världens grej, och då krymper urvalet än mer.
* Om man har högt i tak så borde det väl vara fiffigt att köpa ett högre skåp?
* Med tanke på A:s sjukdomshistoria gör vi väl klokt i att ta det tystaste på marknaden. Börjar man läsa användarrecensioner så ser man att det tydligen inte finns något samband mellan angivet dB-värde och den verkliga upplevelsen, exempelvis för det här Whirlpool-skåpet.

Alternativt kan vi använda det lilla kylskåpet som vi fått ärva och köpa en begagnad frysbox på blocket.

Än värre beslutsångest har vi på tvätt- och torksidan. Helst vill vi ha fullstor tvättmaskin och en kondenstumlare, men det finns ingen plats att installera all denna maskinvara förrän vi har byggt om huset. Jag tycker att vi tills vidare ska köpa en kompakt maskin som går att klämma in i det pyttelilla badrummet. Gärna en kombinerad tvätt/tork-maskin då.

Eller så får vi ta hem tvätten till mamma.

I förrgår gjorde jag research om en kinatillverkad värmepress som ett brittiskt företag med ganska dåligt rykte säljer under eget märke. Jag hittade kanske 30 negativa omdömen (majoriteten om symaskiner, ett fåtal om värmepressar), ett par positiva omdömen, och ett inaktivt konto på Ebay där företaget fått 13960 positiva poäng men även där kunde man se en del negativ feedback.

Sammanfattningsvis: Oerhört billigt och många nöjda kunder ”out of box”, men om/när kunden får problem, så kan man lika gärna glömma sina konsumenträttigheter och hellre vända sig till en lokal verkstad eftersom efterservicen verkar obefintlig och förenad med besvär, extrakostnader och besvikelse.

Om man gillar spel och lotteri, så kan det ändå vara en bra affär. Jag gissar att någon eller några på hundra är felande. De andra får en ny transferpress till under halva normalpriset.

Det här fick mig att fundera en del över företagande och internethandel. Sannolikhetsregeln gäller alltid: Verkar det för bra för att vara sant så är det oftast det. Omdömen och andras erfarenheter finns ju ofta om man letar efter dem. Ändå kan dåliga företag fortsätta göra affärer i åratal. Strunt samma om vissa kunder aldrig kommer tillbaka. Det finns alltid en ny kund att lura.

I dag hittade jag det här som gör mig rent förbannad. ”Mindre än fem år efter installationen har 92 procent av alla luft/luftvärmepumpar blivit skadefall hos ett försäkringsbolag, visar skadestatistik från Folksam.” Och även om just den typen av pumpar är mest skadedrabbade så kommer andra värmepumpar inte långt efter.

Jag säger det igen: Nio av tio kommer att gå sönder inom fem år!

Plötsligt förefaller några felande på hundra vara fantastiskt goda odds, när man inser att oddsen på värmepumpar är de omvända, och då snackar vi investeringar från 15.000 till kanske 150.000 kr för en bergvärmepump.

Eniro-säljaren ringde mig nu i morse när jag var ute med Scoobs, lite purken över brevet jag skrivit. Han förklarade att han inte har provision på försäljning och inte spelar in nåt och… dessutom kostar det billigaste införandet på gula sidorna 2800 kr så 1995 plus moms var ju ett jättebra erbjudande.

Jag var sur och sa ungefär tre gånger att jag absolut inte ska ha något införande – inget alls, jag ska INTE ha nåt. Och sen var det färdigdiskuterat.

Nu grämer jag mig lite att jag inte bjäbbade lite om skillnaden mellan orderbekräftelse och offert också… Om jag begär och får en offert så är den bindande för offertlämnaren, men om jag inte gör nåt, så förfaller den bara, inget händer. Om jag istället får en orderbekräftelse, så är den bindande för mig och jag blir tvungen att betala om jag inte avbeställer exakt enligt de regler som anges i bekräftelsen. Det är en stor ansvarsskillnad där. Ett företag som vill uppfattas som seriöst skickar inte orderbekräftelse när kunden begär offert. Men jag förstår mycket väl varför Eniro bara hanterar orderbekräftelser i sitt system… Eniro kräver dessutom uppsägning skriftligt med fax eller snigelpost – för nåt som de prackar på en via telefon och mejl.

Och nu är jag fortfarande lite sur och liksom uppjagad. Varför då? Varför reagerar jag så? Jag har ju bara tackat nej till ett köperbjudande.

… fick jag när jag i dag läste i SVD om att ”Julen är högtidsstund för blufföretag”.

Fem av sex kommentarer handlade om Eniros säljmetoder… Självklart har jag nu skickat denna info till Eniro. De ska i alla fall inte vara ovetande om att folk märker vad de håller på med.

Jag har hållit Eniro för den enda ”riktiga” telefonkatalogen, till skillnad från de andra katalogskojarna. Men efter de senaste turerna har även Eniro förlorat mitt förtroende.

Första gången jag kände mig blåst var när jag för något år sean köpte ett införande i företagsdelen Eniro Emfas, i tron att det var rosa/gula sidorna. Vem sjutton behöver/använder en separat företagskatalog? Det känns bara som ytterligare ett försök att mjölka pengar.

I fredags ringde en säljare till min mobiltelefon och betedde sig så otrevligt och konstigt att jag var näst intill övertygad om att han representerade ett blufföretag och försökte får mig att säga ett ”ja” som han kunde spela in. Inför hotet om att mitt telefonnummer skulle raderas från Eniro både i katalogen och på webben, så bad jag honom skicka en offert via mejl, med samma uppgifter som han hävdade att jag brukade betala för.

Väl hemma kollade jag gamla beställningsbekräftelser och såg att jag två gånger har köpt ett införande för cirka 600 kronor per år. ”Offerten” som han skickade var en beställningsbekräftelse på tre införanden för 2000 kr plus moms.

Nu får det vara nog. Inte en spänn till, Eniro!

Nyss hördes en kraftig smäll från köket. Kasper och Scoobs låg hos mig i kontoret och såg lika förvånade ut som jag. Ljudet var mer dämpat än en vinkork men samtidigt kraftfullt, ungefär som en fågel som krockar med fönsterrutan.

Utanför huset hördes skrik och skrän från grannungarna, och tanken slog mig att de kanske kastat något på fönstret. I så fall kanske det skulle komma mer. Millisekunder senare lättade jag från stolen och svischade ut i köket, men redan vid dörren noterade jag att det var nåt helt annat på gång. Det droppade nämligen ur kryddskåpet och en stor pöl hade redan börjat samlas på bänken.

När jag gläntade på skåpdörren låg oljesprayflaskan där som en slagen kung på schackbrädet, och allt i skåpet badade i rapsolja.

Allt på bänken också, inklusive rullen med hundralappar som jag oförsiktigt lagt där inför en affär jag förhoppningsvis ska göra. Jag har bjudit på en begagnad värmetransferpress. Verkligen kul att komma med flottiga pengar. Klåpigt.

Oljesprayflaskor var rysligt i ropet kring årsskiftet 2005-2006. Den här flaskan är en OBH Nordica. Nu hittade jag ett foruminlägg från 2008 om att företaget återkallat flaskan, men någon information om det finns inte längre på OBH:s webbplats. Well, jag tror att jag kan gissa anledningen ändå.

Så, nu – marsch ut i köket och kolla så att din oljesprayflaska inte har limmad botten.

Jag har fortfarande inte köpt schampo. I dag snodde jag av A. Han använder Dove 2 in 1.

Nu sitter jag här och osar parfymbutik. Näsan och ögonen är irriterade, svider, på gränsen till att tåras. Om jag andas med öppen mun eller slickar mig om läpparna känner jag smaken av kemikalier. Det blir marginellt bättre när jag drar undan håret till en hästsvans.

Lukten påminner mig om förra gången jag råkade få Dove i håret. Jag hade köpt en inpackning som alltså ska sitta i extra länge. Den gången fick jag gå och tvätta håret igen, jag stod inte ut. Jag skrev till och med till kundtjänst och ifrågasatte om det var fel på produkten, man ska väl inte få andningsbesvär av den? Svaret kom att de minsann gör noggranna konsumenttester och just den parfymeringen uppskattades av majoriteten av deras testkunder. ”Det får håret att lukta nytvättat längre.” Jojo.

Ok, jag har mycket hår och därmed blir parfymdosen stor. Men ändå. Varning alltså för Doves hårprodukter om du är känslig för parfym!

Ps. Vi använder Doves fasta tvål i duschen. Den har jag inga besvär av och det är ganska vanligt att besökare kommenterar att det luktar gott i vårt badrum. Såvitt jag kan förstå måste det vara tvålen som luktar.