”En vecka ledigt, då ska jag måla skåpet, fixa ritningarna, sätta upp hyllor, plocka upp grejer, börja riva, göra i ordning, installera, röja upp, städa av…”
En vecka har gått. Än har det inte hänt. Jag hittar mig allt som oftast med en trädgårdsbok, tekopp och hembakta kakor, eller tupplurande i sängen med en katt på bröstkorgen.
A tröttnade för länge sedan på denna envetna adresserade reklam, men orkar inte ta reda på hur man kan sätta stopp för den. Få se om det här biter. ”åter avsändaren, returorsak: spam!” står det på kuvertet som han tänkte slänga i lådan i morgon.
Ett bättre sätt är förmodligen att begära spärr via Postkodlotteriets hemsida.
Jag brukar hävda att de flesta karlar släpper allt innanför dörren. Här tycker jag mig nu se ytterligare ett bevis för att A är en riktig karl… :-) Eller, faktiskt två exempel, det är A:s rejsväska som syns i bakgrunden och den bor egentligen på övervåningen.
Jag gjorde en kopp te, och glömde som vanligt bort den på bänken. Kall… In med den i micron.
Bäst som jag står där och väntar på att micron ska gå klart upptäcker jag att det minsann är två tekoppar som snurrar på tallriken där inne. Hoppsan.
Favorit i repris.
Jag söker och läser, läser och läser. Det finns ingen gräns för min vetgirighet.
Ute på promenaden slog det mig plötsligt att det som jag kämpar så hårt med att lära mig nu kommer att blekna och försvinna inom några år. Det känns lite sorgligt.
Jag dokumenterar och renskriver så mycket jag hinner och orkar, för att inte all tid ska vara bortkastad, för att jag ska ha kvar de viktigaste slutsatserna när jag börjat glömma dem.
Ett par gånger om år tjatar jag om att åka till London. Jag älskar London. Mycket besynnerligt då att jag inte lyckats ta mig dit på över 15 år? Min faiblesse för stan uppstod i slutet av 1980-talet och sedan var jag där en eller två gånger om året. I modern tid ingen gång. Vi har ett distansförhållande, London och jag. Eller tja, relationen är ju förstås ganska enkelriktad. En distansförälskelse.
Vanligtvis är det Ryanair som jag bläddrar igenom när skovet slår till. Sjuhundra spänn tur och retur för två personer!!! Men då ska man ju också ta sig till flygplatsen och hem, och transfer och sova över eller långtidsparkering och…
Den här gången är det SAS som ärgat upp mig med ”billiga” biljetter i lågpriskalendern. 1.900 kr per person tur och retur Östersund-London. Ja, vi på norra breddgraderna är inte bortskämda. Och sen in på hotels.com och kolla rum, 1.500 kr för del i ett dubbelrum i sex nätter. Transfer mellan hotell och flygplats, gissningsvis 400 kr. Och ett 7-dagars travelcard förstås, 400 kr. Samt inträde till Chelsea Flower Show, 500 kr. Lite mat och fika till det, vi säger 300 kr per dag. Och vips är man uppe i 7.000 kr. Kanske lite impulsshopping också.
Planerat och klart. Så fastnar det på samma ställe som vanligt. Inget resesällskap, ingen hundvakt och är det verkligen rätt sak att göra med pengarna?
Eller så kan jag köpa nya däck till bilen. Jag behöver både sommar- och vinterdäck.
Eller så kan jag gå till tandläkaren och beställa en titankrona till kindtanden som jag nyligen bet sönder för åttionionde gången.
Eller så kan jag lägga pengarna på eldragning i köket, renovering av betonggolvet i blivande verkstan, växter till trädgården, el till logen, dränering av infarten (listan goes on and on)…
Om jag nu kunde komma ihåg allt det här nästa gång jag får för mig att jag vill åka till London. Skulle bespara mig lite tid, och uppgivenhet.
I natt drömde jag återkommande tvångsdrömmar om klematis. Nåt om avskurna skott som borde hanteras. Ingen ordning alls. Jag roterade varv på varv bland lakanen och det kliade på ryggen och kröp i benen och jag vet inte allt. Sen drömde jag att resemontör D skulle flytta till annan ort för att han blivit fast placerad och då valde han att skaffa en liten lägenhet tillsammans med sin pappa för att spara massor av pengar till nåt hemligt projekt. Och så var jag ute och gick på skoterspår iförd endast morgonrock och gummistövlar, och blev tvungen att gå in på någons gårdsplan för att skoterspåret ledde dit. Det var inte ett dugg kallt men lite pinsamt.
”Du måste verkligen dra ner på konsumtionen av blomböcker och frökataloger vid läggdags! Du har ju gått i spinn!” sa A vid frukostbordet.
Själv skyllde jag på semlan, med gigantiska klickar av mandelmassa och grädde, som jag glufsade i mig till Grand Designs mellan nio och tio i går kväll. Sedan förut har vi förbud mot kladdkaka med vispgrädde sent på kvällarna, eftersom både jag och A får konstiga drömmar av det. Ja, det låter kanske konstigt men vi har provat tillräckligt många gånger för att anse det säkerställt.
A begrundade detta och konstaterade att vi inte behöver fler semlor. Förvånat kände jag att han hade rätt. När man inte känner ”åh gu va gott!” utan mest märker efteråt att man slafsat i sig dem för att man är lite obehagligt proppmätt, så har man fått tillräckligt många.
Jag har äntligen tömt flyttkartongen med etiketten ”Sällanmat/Torrvaror”. En proppfull kartong, och det enda i den som vi hunnit sakna var bjudsockret. Den gjorde skäl för etiketten alltså.
Innehållet i övrigt kan ses som en historik över olika epoker och infall. Kikärter, borlottibönor, röda linser, sesamfrön, solrosfrön, mungbönor, phyllisfrön, sojaflingor, hampfrön och plastlådor med mystiska müsliblandningar markerar slutet på min vegetariska period. Bulgur och couscous som skuffats allt längre in i skåpet av de evigt aktiva makaronerna. Dessutom mixer för såser, gratänger och två paket våfflor som var en present från ICA. Konserveringsmedel för sylt, tre sorters sirap, blockchoklad, puffat ris och karamellfärger – men nån husmor blev det inte av oss för det.
En del finns i dubbla upplagor, exempelvis salt, strösocker, kakao och florsocker. Ett florsockerpaket är tillverkat 1992 (mitt) och det andra som är tillverkat 1995 är A:s, det ser man på prislappen från sedan länge nedlagda ICA Matjouren.
För någon månad sedan var jag lite TV-sugen en torsdag kväll när A dragit iväg till lekstugan. Det var absolut inget att se, förutom säsongsstart av Ghost Whisperer på TV400, dubbelavsnitt dessutom, och efter det Private practice.
Nu har det där utvecklat sig till en vana. Kan inte missa en torsdag. Tre timmar såpa på raken.
Oroväckande.
… och i går kväll blev jag varse att det ska bli värre. TV400 börjar med dubbelavsnitt av Medium på onsdagar.
Jag kommer inte ha tid med nånting annat i vår?
Den här vintern har jag lagt mig till med ett nytt byxbeteende. Jag har ständigt två par byxor på hallbänken, och ett tredje på mig.
Kajo är ett alias för Karin Johansson. Bor tillsammans med Arla och katterna Tjadden och Nuffe på en liten gård där gräsmattan får ge plats för fruktträd, rosor och perenner. Driver ett företag. Gillar min Mac och te med mjölk. Välkommen. 